Rysk roulett

"Rien ne vas plus - inga fler spel". Den 17 augusti i år var i "Ryska roulettens" revolver kulan i pipan. Regeringen upplevde sin ekonomiska exitus. Världens territoriellt största stat var bankrutt.

Det skriver

i tyska "Unsere Zeit"

Denna dag inställde den ryska regeringen inbetalningarna för inlandsskulderna, särskilt korttidslånen, på 90 dagar. Även över avbetalningen av privata utlandsskulder resp ryska företags utländska förbindesler utlystes ett 90 dagars moratorium. Statens skulder utomlands ska fortfarande betalas, dock förblev t ex skulder till Tyskland, som några veckor senare förföll, utan betalning. Rubeln bara störtade.

När kursen började flyta fritt gentemot dollarn, dröjde det inte mer än tre veckor tills att landets valuta förlorat hälften av sitt värde. Denna faktiska statsbankrutt - den första efter andra världskriget - och rubelfall drog också aktiekurserna i de centrala börserna i botten. "Global sell-off" dömde börskommentatorerna, en världsomspännande utförsäljning av aktier, på vippen till en global krasch. Mellan 4,6 procent (Frankfurt), 6,3 procent (New York) och 7,6 procent (Tokyo) föll kurserna inom en vecka. I Moskva t o m med 40,9 procent. Ett spöke gick åter runt i världen - men inte kommunismens spöke utan världskraschens.

Den kapitalistiska marknadsekonomin behövde inte mer än sju år för att få den ryska ekonomin konkursfärdig. Efter den reella socialismens reträtt 1991/92 hade man utlovat en enkel väg till blomstrande välstånd över Rysslands vidder. Troll-formeln hette "marknadsekonomi", en "Sesam-öppna-dig" till konsumtion och rikedom. Flockar av Chikagoboys, IVF-konsulter, tyska, brittiska, svenska... för regerings- och bolagsrådgivare - ett slags kapitalets spjutspets - strömmade in i landet och gjorde klart för planbyråkrater och röda statsdirektörer vad marknadsekonomi handlar om. I första ledet gick ärkenyliberalen och Harvard-professorn Jeffrey Sachs, som i funktionen av Jeltsins personlige rådgivare visade för denne den marknadsradikala vägen. Även Sveriges "egen" Anders Åslund var som personlig Jeltsinrådgivare med när det gällde att pressa fram: fri prissättning, avreglering, privatisering, utförsäljning av landets råvaru- och energitillgångar, slopande av importrestriktioner, slopande av kontrollen över kapitaltransfer och valutarörelser ..."öppning och integrering i världsmarknaden". Det var renaste Manchesterkapitalismen, marknadsradikalism utan sociala förpliktelser - ordinerat över en natt av folk med Frankensteinkänslor.

Ekonomiexperten Roland Götz från Östeuropa-Institutet i Köln sammanfattar den västliga schockterapin på följande sätt: "Den ekonomiska reformfilosofin, som Väst inte bara föreslog Öst utan på grund av kombinationen med finanshjälp också påtvingade dessa länder, utmärkte sig genom särskild marknadsradikalitet. Detta var inte resultat av en analys av de speciella förutsättningarna ... utan snarare en tillfällig biprodukt av den historiska situationen. I slutet av 80-talet, när IVF, Världsbanken och den amerikanska regeringen ...särskilt eftertryckligt propagerade för ekonomisk liberalism".

"Tillfälligt?" Minns man "reformåren" så är den rådande misären ingen tillfällighet. Man känner igen en tämligen styrande hand från Väst för att förvandla den socialistiska statsekonomin till en världsmarknadsintegrerad privatkapitalism med nyliberal prägel, varifrån det inte skulle finnas någon återvändo. (Mer eller mindre rakt har t ex Anders Åslund flera gånger framfört denna målsättning i svenska media).

Tysklands ex-kartellämbetsschef Kartte sade i en Spiegel-intervju (14.9.1998) angående den ryska ekonomins störtande i världsmarknadens isande vatten:

Spiegel: "IVF och världsbanken har rekommenderat Ryssland att omedelbart öppna kapitalmarknaderna och att finansiera budgetunderskottet med statliga korttidslån. Var också detta fel?"

Kartte: "Det var regelrätt illvilligt, nästintill en förintelsestrategi som oundvikligen måste leda till katastrof. Vi hade i Tyskland efter kriget i 13 år ingen konvertibel valuta - och inskränkningar på kapitalmarknaden om och om igen."

Den rådande misären kan bara begripas, när man har de viktigaste stegen av den "fredliga övergången" till kapitalismen framför ögonen:

* Fri prissättning och hyperinflation: i slutet av 1991 avgick Gorbatjov, Sovjetunionen föll sönder, Jeltsin-regimen etablerade sig i det "pånyttfödda Ryssland" (Jeltsins ordval).

Den första "reformen" och grundläggande strukturförändringen enligt kraven från monetaristen Jeffrey Sachs och IVF bestod i frisläppandet av priserna den

2 januari 1992 under synlig ledning av den "unge reformatorn" och ministerpresidenten Jegor Gaidar. Därav följde en hyperinflation upp till 2500 procent (1992). De ryska medborgarnas sparpengar blev fullständigt värdelösa. De arbetandes löner gick inom några dagar upp i rök. Dessa betingelser var endast till nytta för de nya ryska privatbankir-erna, som med affärer på finans-, valuta- och fastighetsmarknaden fick stora inflationsvinster. Dessa bankirer, spekulanter och "bisnismeni" dök nästan alla upp i skuggekonomins rike, som redan i Sovjetunionens slutskede av började anta jättedimensioner.

* Världens tredje största ekonomi till salu: Bankerna och deras bakom liggande krafters egentliga rövartåg började nu med den s k Voucher-privatiseringsfasen, som stöddes av USA med 100 miljoner dollar. Det var efter likvideringen av sparinläggen folkets andra expropriering.

I okt 1992 skänkte president Jeltsin varje ryss en privatiseringscheck, s k voucher, som man senare skulle kunna byta mot företagsaktier eller sälja. Världshistoriens snabbaste och största massprivatisering tog fart. Fram till 1994 hade privatiseringsminister Tjubais privatiserat 21 905 företag och objekt, därav omvandlat 14 000 statsföretag till aktiebolag (jfr Deutsche Industriewoche 18/98). Faktiskt hade dessa företag givits bort.

Jämfört med värdet av de till 147 miljoner ryssar utdelade privatiseringscheckarna värderades omkring två tredjedelar av den ryska industrin till ett värde på ca 12 miljarder dollar - det motsvarar omkring en tredjedel av Siemens börsvärde. Inkomsten av industrins utförsäljning var ännu mindre. För Ivan-normalmedborgare var vouchern faktiskt värdelös: som mini-aktieägare skulle han fått noll inflytande, vid försäljning av sin privatiseringscheck fick han knappt en limpa bröd, särskilt under tiden av hyperinflation. Många människor hämtade inte ens sina vouchers. Dessutom myglades och lurades över hela linjen. En stor del av företagen gick över i händerna av de röda direktörerna och manager som kom över dem i en slags utförsäljning, inte sällan till och med med det ärliga uppsåtet att säkra företagen och arbetsplatserna.

Det var framför allt bankerna som profiterade på detta. De över 1 000 oftast små privatbanker, som då redan existerade, köpte upp aktiepaketen till billigaste pris, omstrukturerade företagen, sparkade en stor del av de anställda och sålde dem sedan till oligarkins storbanker. Godbi-tarna tillskansade Tjubais i alla fall de s k rövarbaronerna. Det var stunden då den nya ryska bourgeoisien föddes.

Sitt mästarstycke i att lägga vantarna på folkets förmögenhet visade kapitalets rovryttare emellertid upp år 1995: Då Jeltsinregeringen strax innan parlamentsvalet i januari 1996 var tvungen att tillfredsställa strejkande arbetare och regeringstjänstemän som inte hade fått ut sina löner, erbjöd oligarkiklicken en

2 miljarder dollars kredit mot att staten pantsatte mycket värdefulla aktiepaket: t ex den avgörande aktieposten i världens största nickelproducent Norilsk Nickel, 78 procent av Rysslands näststörsta oljeproducent Jukos och den sjätte största oljefirman Sibneft.

Eftersom staten, som förutsett, inte kunde avbetala lånen, gick dessa aktiepaket i auktion och långt under marknadsvärde till rövarbaronerna.

* Strukturanpassning enligt IVF-kraven: Huvudinpiskaren av hela den stora strukturreformen var och är IVF, som mer och mer håller regeringen vid liv med sina finanssprutor. IVF utbetalar krediterna bara i portioner, allt eftersom de utkrävda "reformstegen" har förverkligats. Detta bekräftade bl a Tysklands avgående finansminister Waigel strax efter den ryska regeringens bankruttförklaring: "Även hittills har det varit så att IVF:s och Världsbankens program varit förknippade med villkor, att vi varje månad eller varannan månad med en stab från IVF kontrollerade programmets förverkligande, och när det inte hade realiserats, utbetalades inga pengar." (Tyska TV ARD, 22.8.98)

Så anslöt sig regeringen i Moskva till IVF-avtalets artikel VIII/2 och godkände - nästan utan övergångstid - rubelns fria konvertering och obegränsad kapitalrörelse. Så kunde västliga exportörer och investerare transferera sina vinster ut ur Ryssland och även ryska banker, exportfirmor och företagare fick fritt spel att slussa pengar ut ur landet. Internationella bedömare uppskattar att för närvarande ungefär 90 procent av alla vinster ut utrikeshandeln flyter ut ur landet (Süddeutsche Zeitung 5./6.9.98)

Kapitalflykten har blivit ett av Rysslands värsta problem. 30-40 miljarder dollar årligen har under de senaste åren lämnat Ryssland. Senast registrerade siffra är 3,75 miljarder dollar per månad. Sammantaget beräknas att 150 miljarder dollar har slussats ut ur landet.

De köper parlament och tvättar pengar

"Det finns inget annat internationellt opererande kriminellt syndikat, som härskar över en f d supermakts naturrikedomar, har grepp om nästan hela nationella ekonomin och positioner så långt in i statens toppar som denna ryska maffia."

Så heter det i den nyligen i Tyskland utgivna boken "Den ryska maffian", som skrivits av Jürgen Roth.

Enligt ryska inrikesdepartementet har maffian ca 150 "gudfäder", som har ungefär 5 700 gäng och grupper under sig. De kontrollerar 40 000 företag och ca 1 000 av de 1 697 existerande bankerna.

En US-amerikansk senatsutredning från april 1996 kom till slutsatsen: "De köper parlament, manipulerar marknaden, valutorna, tvättar pengar och handlar dessutom med narkotika liksom med vapen inkl massförintelsemedel".

Det avgörande inflytandet över den ryska ekonomin har däremot de s k rövarbaronerna, som inom loppet av få år har roffat åt sig jättelika förmögenheter och ett ekonomiskt imperium med banker, olja och andra råvarukoncerner, media m m. Delvis härstammar de från SUKP:s resp Komsomols nomenklatura (Khodorovskij, Potanin).

Moskvas borgmästare Jurij Lusjkov karaktäriserade dem på följande sätt: "Vi har inte att göra med banditer utan med respektabla herrar. De plundrar inte fotgängare på mörka gator, utan hela landet på ljusa dagen."

De största och inflytelserikaste bland dem är "Ryska G 7"

Med en förmögenhet på uppskattningsvis 3 miljarder dollar den rikaste ryssen. En av världens hundra rikaste. Koncerner inom olje-, bil- och mediaindustrin. Sibneft-Oljekoncernen (sedan jan 1998 fusionerad med Yukos till Yuksi Holding, WAS-återförsäljningsfirman Logowas.

Förmögenhet: 1,6 miljarder dollar, klassas ibland som rikaste ryssen. Koncernerna omfattar: Interros-Holding (värdet uppskattas till 12 miljarder dollar); banker, telekommunikation, metaller, olja, bilar (26 procent andel i SIL), Perm-Motors (flygturbiner) 26 procent, fastighetsbolag. Uneximbank; MFK-Bank, Norilsk Nickel (38 procent), Sidanko-oljekoncern. Sammantaget ett konglomerat av 23 bolag med 400 000 anställda.

Förmögenhet: 1,4 miljarder dollar, koncernerna omfattar banker, olja, Lukoil, Imperialbank.

Förmögenhet: 2,4 miljarder dollar, koncernerna omfattar banker, olja råvaror. Menatep-Banken, Rosprom-Holding (råvaruindustri), Yukos-oljekoncern (sedan jan 98 Yuksi) Sammanflätning av 30 bolag med 140 000 anställda inom olje-, kemi- och råvaruindustrin samt livsmedel-, textil- och andra konsumtionsvaruindustrier.

Förmögenhet: 1,1 miljarder dollar. Koncernerna omfattar Gazprom (han förvaltar statens 40 procentiga andel som "god man", men som sin egendom)

Förmögenhet: 400 miljoner dollar. Koncernerna omfattar banker, Rysslands största mediaimperium Mostmedia, fastigheter, byggfirmor, Most-bank.Tjumen-oljekoncern, Alfa Bank

Vladimir Vinogradov
Inkombank, finansierade Lebeds valkamp.

Alexander Smolenskij
SBS-Argobank (43 000 anställda)