Vad händer i Ryssland - ur fackligt perspektiv?

Kring detta tema höll Vsevolod Mozhaev, chef för internationella avdelningen inom ryska LO, en mycket informativ föreläsning i Stockholm.

Mozhaev, som talar utmärkt svenska, är en gammal bekant för många av hans åhörare. Han är, vid sidan om sitt fackliga arbete, vice president i den ryska Föreningen för främjande av relationerna mellan Ryssland och Sverige och har på 60-talet arbetat fem år på den sovjetiska ambassaden i Stockholm. Han ser tillbaka på en över 30-årig verksamhet inom den fackliga rörelsen och gjorde sin framställning utifrån dessa rika erfarenheter.

Den fackliga rörelsen i Ryssland föddes i samband med den revolutionära utvecklingen 1905/07. Från första början präglades den av vissa särdrag:

* Rörelsen var - fram till mitten av 1980-talet - alltid enhetlig. Det fanns varken någon politisk delning eller olika fackliga organisationer för arbetare, tjänstemän etc.

* Facket var alltid organiserat enligt industriprincipen, d v s en enhetlig facklig organisation på ett företag och inom en industrigren.

* Facket utvecklade från första början också politisk aktivitet, så i revolutionerna 1905 och 1917. Omedelbart efter Oktoberrevolutionens seger fastställdes positionerna nära bolsjeviki. Redan Första Allryska Fackliga kongressen beslutade som § 1 att fackföreningen i Ryssland ska arbeta under ledning av det kommunistiska partiet.

Detta beslut fick sin återspegling i hela utvecklingen. På 1930-talet övertog facket uppgifter långt utöver det vanliga, delvis som halvstatligt instrument med långtgående möjligheter att påverka livet inom Sovjetunionens industri. T ex övertog man 1933 ansvaret för arbetarskydd och tillsynsansvaret. Men facket tillhörde aldrig statsapparaten.

År 1989 hade facket fortfarande 6 000 betalda och 4 miljoner frivilliga skyddsombud på arbetsplatserna med utvecklade rättigheter för att säkra arbetarskyddet.

I omkring 300 000 fall årligen stoppade dessa ombud någonstans i landet produktionen för att garantera säkerheten. Det visade, enligt Mozhaev, å ena sidan att det onekligen fanns brister inom produktionen, men å andra sidan också den höga status och viktiga roll som fackföreningen innehade i Sovjet.

Sedan 1970-talet förvaltade och administrerade fackföreningen också de statliga socialförsäkringsfonder med ålderspension, sjukförsäkringarna och arbetsskadeförsäkring. Överskotten användes för ett brett program med hälsofrämjande ändamål:

1989 ägde facket 16 000 sanatorier och vilohem, där 16,4 miljoner människor årligen fått rekreation. Arbetarna betalade 30 procent av kostnaderna och facket 70 procent.

Nu har facket endast 400 av dessa hem kvar med plats för 1 miljon människor årligen.

Vsevolod Mozhaev låter fakta tala för sig. Angående det nära sambandet mellan fackförening och SUKP gör han en viss tidsmässig bodelning :

- Efter kriget utövade SUKP tyvärr också ett kommandospråk gentemot facket och inskränkte på den fackliga friheten.

Men som helhet slår han fast:

- Systemet av fackligt medbestämmande i Sovjetunionen kunde under alla tider vara ett föredöme för många länder!

Och han berättar av egen erfarenhet: När jag jobbade här i Sverige på 60-talet, tillägnade sig LO både främst västtyska, men även sovjetiska erfarenheter. Det sovjetiska facket har gjort mycket för att förbättra människornas levnads- och arbetsvillkor, även om en del av tilltänkta förbättringar mera stannade på det formella planet.

Med blick på den katastrofala, kaotiska situationen som nu brett ut sig i Ryssland, diskuterar många, när och varför det gick snett.

Var det bra med perestrojka? Många anser t ex att perestrojka försämrade läget. Jag själv anser att perestrojka var nödvändig, men förändringarna sköttes på fel sätt. Inte minst på det sociala området. Varför?

Omkring 1980 började utvecklingen att stanna av. Det var nödvändigt att utveckla demokratin i landet, för att blåsa nytt liv i alla utvecklingsprocesser. Det var nödvändigt för att öka människornas delaktighet och intresse. I viss mån behövdes marknadsmekanismer. Men - i motsats till målsättningen - kom inte perestrojka till varje människa. Gorbatjov, som är så populär i vissa kretsar i Väst, förstod inte vad fackligt arbete handlar om.

Jag själv fick beskriva läget för honom, men han hade överhuvud taget inget intresse för facket. Han kritiserade hela rörelsen och ville bara ha nya fackföreningar. Den processen inledde han 1987, då det första "autonoma" fackförbundet kom till. Det hette Sozprof och orienterade sig till polska Solidarnocz. Men det fick aldrig någon genomslags-kraft, majoriteten av de arbetande stannade i den traditionella fackliga rörelsen.

Den politiska ledningen kring Gorbatjov försökte tränga oss åt sidan och beröva oss rättigheter, och det innebar att fackets nytta för folket minskade. Det var ett utslag av perestrojka.

Sedan ska i sanningens namn sägas att de fackliga ledarna inte heller alltid var medvetna om sin uppgift. T ex under den första stora gruvstrejken i Sibirien, Donezk och norra Ryssland var det inte facket som stod i spetsen, tvärtom, facket tog avstånd från de strejkande! Och i de första allvarliga förhandlingarna med regeringen satt den fackliga ledningen på regeringsbänken. Det var ingen tillfällighet utan ett resultat av många decenniers vana. Så bildades på strejkvågen nya, oberoende fackförbund, främst bland gruv- och metallurgiarbetarna. De var inte heltäckande, men organiserade en god del av de arbetande.

1989, när regeringen redan stod kontrovers mot stora delar av arbetarklassen, lämnade stora andelar industriarbetare den traditionella fackliga organisationen. Då började vi på allvar förändra arbetssättet.

§ 1, som sedan 1917 fastställt SUKP:s ledande roll, togs bort från stadgarna. Den fackliga rörelsen definierade sig som opolitisk, opartisk och fri från alla påtryckningar utifrån. Det var principiellt viktigt för vidareutvecklingen.

Ett annat steg var att Ryssland, som så länge som enda Sovjetrepublik inte haft någon egen republiksorganisation, nu fick egen status.

På hösten 1989 grundades så Federationen av oavhängiga fackliga rörelser i Ryssland, FNPR.

Som en händelse med stora politiska konsekvenser följde 1091/92 upplösningen av Sovjetunionen. Även om detta historiska avbrott finns delade uppfattningar i dag. De ena anser att stora folk fick oavhängighet, många andra anser att livet var bättre under Sovjettiden.

Vsevolod Mozhaev ville besvara även denna fråga med fakta.

Inledningsvis understryker han att hela Sovjetunionen strandade på en gång. De traditionella, mångåriga relationerna mellan de f d Sovjetrepublikerna sattes med ett slag ur spel. Det medförde att den ekonomiska nivån inom OSSE sjönk med 80 procent.

1997 hade BNP inom f d Sovjetunionen sjunkit till 50 procent av 1991 års nivå (Sovjets upplösning). Industriproduktionen hade under samma tid sjunkit till 51,4 procent. Under Sovjettiden var BNP lika med 77 procent av USA:s BNP. 1997 hade det krympt till 15 procent. Lättindustrin har sjunkit med 85 procent.

Utrikesskulden utgör idag mer än 50 procent av Rysslands BNP och uppskattas till 135-170 miljarder dollar. Ungefär 72 miljarder dollar finansieras av utländska banker.

40 procent av Rysslands BNP kommer från skuggsektorn. Investeringarna avtar. När Sovjetunionen krossades, fanns det stora löften utifrån och förhoppningar inne i landet om utländska investeringar. Faktum är att utländska investeringar endast utgör 4 procent av Rysslands industrivolym.

Genomsnittslönen för arbetare och tjänstemän ligger på 167 dollar, det är ca 1 285 kr. Det fanns i jan 1998 officiellt 6,4 miljoner arbetslösa, och sedan dess har siffran stigit ytterligare. Men ILO anser att arbetslösheten är betydligt högre. 4 miljoner är bostadslösa. Det finns minst 1 miljon föräldrarlösa barn.

Enligt den ryska regeringens officiella Nationella rapport till FN lever omkring 60 procent av ryska folket i dag sämre eller mycket sämre än 1991, då Sovjet upphörde. 10 procent har fått det bättre.

Under Sovjettiden hade de 10 procent av befolkningen, som levde bäst, 4 gånger högre lön än de 10 procent som hade det sämst. Nu anges förhållandet i Ryssland officiellt med 1:16. Då är enbart de officiella lönerna räknade. Räknas alla inkomster in, så hamnar man på ett förhållandet 1:27! Det är nivåer som kan jämföras med Latinamerika. (Förhållandet i Sverige angav föreläsaren med 1:5.)

30 procent av Rysslands arbetande har löner under existensminimum.

Konsumtionspriserna höjdes 1992 i Ryssland 26 gånger, 1993 10 gånger, 1994 3 gånger - och lönerna följde aldrig med i samma takt.

Åren 1992-94 genomfördes omfattande privatiseringar av statsägda företag. Enligt officiell statistik är 74 procent av alla företag i icke statliga händer. Men de sysselsätter mindre än 50 procent av alla anställda. Man uppgav två mål för privatiseringen: öka effektiviteten och skapa en ny medelklass. Inget av dessa mål har uppnåtts. Effektiviteten är låg och någon ny medelklass har inte utformats. I stället skapades en uppsjö av banker och en aldrig skådad kriminalitet. Det finns knappt ett fall av privatisering som inte skulle vara förknippat med skumraskaffärer och annan brottslighet. Man kan gå så långt som till att tala om en ny, kriminell klass i landet.

De privatiserade företagen innebär inga fördelar för de anställda. På 43 procent av dem finns inte och tillåts inga fackliga organisationer. I statsföretagen är det endast 12 procent utan fack.

Allt detta innebär, förstås, att missnöjet ökar.

Landet upplevde två stora strejkvågor: 1992, i tunga industrin med gruvarbetar-na och inom metallurgin. 1995 med både tung industri och de anställda inom den offentliga sektorn. Nu, den 7 oktober i år, rullade den tredje och i historien största protestvågen över landet. 37 miljoner människor deltog i aktionerna. 20 miljoner anslöt sig till demonstrationer och andra protestmanifestationer, 17 miljoner strejkade på sina arbetsplatser. Den omfattade alla kategorier inom arbetslivet.

Denna gång leddes strejken - för första gången - av FNPR. Den fackliga rörelsen har sedan okt 1994 försökt att ställa sig i spetsen för massprotesterna under parollen "Löner-sysselsättning-lagstiftning". På ryska börjar alla tre kravord på "z" - och de "tre z" påträffar man på affischer och i paroller på många håll i landet.

Samtidigt utvecklas slagorden och kraven alltmer åt politiskt håll, oberoende om FNPR-ledningen detta vill eller ej. Svenska massmedia framhöll i sin rapportering den 7 okt gärna en klyfta mellan den fackliga rörelsen och främst kommunistpartiet.

Vsevolod Mozhaev vill inte tala om "klyfta", snarare om den fackliga organisationens strävan att markera självständighet, samtidigt som det pågår samarbete med olika vänsterkrafter på olika håll. I Moskva hade FNPR den 7 okt bestämt att endast framträda med egna talare, det är sant. Men i de flesta andra städer i landet talade både fackliga representanter och kommunister eller företrädare för andra organisationer.

Den mest skriande oförrätten som miljoner protesterar emot, är att många inte fått ut sina löner på flera månader, delvis över ett år.

Det handlar för närvarande om 14 miljarder dollar innestående löner, omräknat 98 miljarder kronor. Staten har 31 miljarder kronor i skulder till pensionärerna, 28 miljarder kronor eftersläpande till studenterna.

Den aktuella arbetslösheten omfattar 8,3 miljoner människor, det är 11,4 procent av den arbetsföra befolkningen. Minst 5 miljoner är permitterade.

Under den stora kraschen i månadsskiftet aug/sept sprang konsumtionspriserna upp med 64 procent. BNP sjönk enbart från jan till aug i år med 2 procent, industriproduktionen gick under samma tid ner med 2,6 procent. Jämför man aug 1998 med aug 1997, så har BNP minskat med 8,2 procent och industriproduktionen med 11,5 procent.

Inför denna bakgrund var det föga förvånande att ryska statsmakten tvingades att förklara sig bankrutt och inställa betalningarna. Miljoner människor förlorade alla sina besparingar. Vreden riktas nu främst mot president Jeltsin. .

Frågan, vilka vägar den fackliga rörelsen föreslår för att på längre sikt lösa Rysslands enorma problem, förblev obesvarad. På kort sikt vill facket ge regeringschef Primakov "en chans". FNPR stödjer konceptet att tillåta en viss inflationsökning, för att i första hand börja utbetala de innestående lönerna, pensionerna och studiebidragen och ge människorna möjlighet till överlevnad.

Frågan vilken politisk roll FNPR kommer att spela i framtiden, besvarar Mozhaev försiktigt. I presidentvalet 1995 hade FNPR - en massorganisation med 45 miljoner medlemmar - ställt upp med ett eget block "Arbetets förbund". Men det led ett stort nederlag, endast 1,8 procent av rösterna. Medlemmarna lade sina röster på olika politiska partier. Nästa parlamentsval ska - om inget akut händer innan dess - genomföras 1999. Kampanjen har egentligen redan börjat. FNPR vill ställa upp igen - men föreläsaren själv var skeptisk. Förmodligen därför att det inte finns något tydligt politiskt program som skulle kunna attrahera väljarna.

De krav, som den fackliga rörelsen ställer och som finns enighet kring är

- Bort med den politik som innebär att de arbetande inte får sina löner.

- Bort med Jeltsin, val av en ny arbetsduglig president

- Reellt inflytande för de arbetande