När vi så här på höstkanten kommer in i det politiskt mer aktiva halvåret kan man lugnt konstatera att det allmänt röriga tillståndet som rått under senare år fortsätter. Passiviteten och villrådigheten tycks vara genomgående för vår regering. Och undra på det, när allt som borde uträttas mer eller mindre måste hålla sig inom de av marknaden tillåtna ramarna.

Marknadskrafternas ideologer kan dock knappast vara enbart nöjda med utvecklingen. För ju mera de av samhället ägda tillgångarna privatiseras - ofta till vrakpriser - så tycks ju ändock både arbetslösheten och den sociala misären bara breda ut sig. Och nog borde deras nerver komma i dallring när de märker att majoriteten i landet numera börjat tvivla på om den hysteriska dansen kring "marknadens guldkalv" någonsin kommer att skapa den lycka som alla blivit så rundhänt utlovade av dem. Ett varningens tecken så gott som något.

Detta hindrar dock inte i dagens situation att en del kufiska skribenter på fullt allvar påstår att nu har det tagits ett reellt kliv mot det hägrande kapitalistiska utopia som de eftersträvat. Nu återstår det bara att riva ner resterna av det i deras ögon så förhatliga välfärdssamhället. Att de känner sig mer än kvalificerade för denna uppgift är självklart.

Sedan har vi ett annat koppel av skribenter som vid alla tillfällen på gränsen till svagsinthet vädrar sitt hat mot socialismen . Och detta trots att hela det politiska garnityret från Bildt till Schyman så ofta deklarerat att socialismen både är död och begraven. Eller är det möjligen så som centerledaren Gunnar Hedlund en gång uttryckte: "Man ska inte sälja skinnet förrän björnen är skjuten!" En mycket tänkvärd sentens.

Allt är bäddat för att vi de närmaste åren kommer att uppleva en skärpt klasskamp. Klyftan ökar hela tiden mellan vår parasiterande överklass och de arbetande som producerar rikedomarna men nu märkbart får ett allt mindre inflytande över fördelningen. När sedan EU med sitt EMU blir tillräckligt varma i kläderna försvinner troligen de sista resterna av påverkan för folken i Europa till byråkraterna i Bryssel.

Alltsedan EU trots sin påstådda självständighet helt går i USA:s ledband har vi många bevis på. Därför svävar för "säkerhets" skull NATO över alltihop, NATO som alltid varit intimt förbundet med storfinansen, vars överlevnad ofta är baserad på militära maktmedel.

Den rasande brådska som EU-NATO ådagalägger för att plocka in så många stater som möjligt under sin västliga hegemoni bör inte förvåna. Det gäller att med chockverkan skapa det marknadsekonomiska klimat som deras uppdragsgivare behöver för sin fortsatta vilda framfart. En av deras huvuduppgifter är att fort upprätta lagar och förordningar som för framtiden förbjuder samhället och dess medborgare att gemensamt äga eller ha kontroll över strängt taget någonting av vikt. Samt att utelämna dess invånare till en allt mer aggressiv och maktfullkomlig arbetsköpare.

För dylika "nobla" målsättningar ställer de flesta av våra medier upp med entusiasm. Och med samma brinnande iver angriper de all facklig verksamhet samt gör vad de kan för att skapa motsättningar mellan gamla och unga. Är du bara ung och jobbar hårt, så kan du bli miljonär på nolltid eller åtminstone en förmögen fifflare, är en av deras slogans. Däremot tycks tåget har gått för "gamlingar" över 40 år.

Att man bygger riktigt fungerande samhällen på äldre människors erfarenheter och de ungas entusiasm är något helt främmande och gammalmodigt enligt våra geniala marknadsekonomer. Men just detta är målsättningen för ett socialistiskt samhälle, där man vinnlägger sig om full sysselsättning och social välfärd samt berövar kapitalet dess inflytande.

Men säkert kommer en mäktig proletär flodvåg att spränga vallarna framöver hur än kapitalet försöker täta sprickorna. Framtiden tillhör obönhörligen socialismen.

Bertil Andersson

Jag vill läsa fler debattartiklar.