Den svenska fattigdomen

 

Gösta Bohman in memoriam

 

Svenska staten har inte alltid varit fattig: det blev den inte förrän 1980 då finansminister Bohman ändrade statsredovisningen och avskaffade statens tillgångar.

 Fram till 70-talets slut såg den svenska statsredovisningen ut som vilken bolagsredovisning som helst. Där fanns inkoms-ter och utgifter, tillgångar och skulder. Inkomsterna utgjordes av skatter, direkta och indirekta, utgifterna av företagsstöd i olika former och andra s k transfereringar. Tillgångarna utgjordes av allt det som var offentligt ägt i landet. Statens skulder var skulder till de kapitalägare inom och utanför landet som staten lånat pengar av för att kunna bygga upp allt det som stod uppfört under "tillgångar".

Debet och kredit, plus och minus, gick ungefär jämnt upp.

Detta förhållande ändrades radikalt 1980. Den borgerliga trepartikoalition som tagit makten från SAP i valet 1976 var då inne på sin andra regeringsperiod. Moderatledaren Gösta Bohman var finansminister.

Gösta Bohman hade varit chef för börsen innan han sadlat om till politiken och var kapitalägarnas bäste man i svensk rikspolitik. Finansminister Bohmans främsta omsorg var inte det s k folkhushållet, alltså statens finanser, utan de stora privatkapitalisterna: den till storleken och röstetalet tämligen obetydliga väljargrupp som skickat in honom i politiken.

I början av 70-talet hade efterkrigskonjunkturen börjat vika. De feta åren efter alla de blodiga krigen var slut. Kapitalismen var på väg in i en ny kris med växande överproduktion och vikande profiter, och storfinansen behövde förstärka sina kassor med nytt friskt kapital.

Vid den här tiden hade de svenska arbetarna börjat visa sig missnöjda med både löner och arbetsvillkor, och det blåste vänstervind i samhällsdebatten. Utsugningen kunde därför inte ökas - och lönerna inte sänkas - så snabbt som kapitalisterna önskade. Följden blev att de vände sig mot staten.

Det var Gösta Bohmans uppgift att se till så att den överföring av resurser från stat till kapital som de stora privata kapitalägarna förväntade kunde genomföras utan för mycket bråk.

Och Gösta Bohman var inte rådlös. Bohman avgjorde att resursöverföringen säkrast kunde ske om man framställde staten som fattig och skuldsatt. Då skulle medborgarna inse att staten måste sälja ut de tillgångar den hade - och inte bli upprörda över att de såldes till underpriser.

Sagt och gjort. 1980 skred finansminister Bohman till verket och drog ett stort streck över posten "tillgångar" i statsredovisningen. Därmed återstod bara inkomster, utgifter och skulder. Och ett "stort underskott i statens finanser". Sedan var det bara att börja sälja ut statens osynliga tillgångar till de behövande i den svenska strofinansen.

Mats Loman

 

Tillgångarna försvann med ett pennsträck

Så gick det till när staten blev fattig

Utförsäljningen av statlig egendom har gått fort. Ett exempel är privatiseringen av den svenska skogen. En statlig ägarandel på 26 procent har på kort tid sjunkit till knappt

5 procent, en andel som blir ännu mindre när kyrkan privatiseras.

Skogen är en av Sveriges största naturtillgångar. Som vara betraktad är den värd 5 663 miljarder kronor. De totala inkoms-terna från skogen och skogsbruket utgjorde 1995 cirka 7 procent av landets bruttonationalprodukt. En hel femtedel av Sveriges exportinkomster kommer från skogen.

Skogen har ett årligt förädlingsvärde i samma storleksordning som den norska oljan. Men medan den norska staten bibehållit sin kontroll över oljan, så har de svenska statsmakterna valt att sälja ut sitt skogsinnehav. Utförsäljningen inleddes av de borgerliga regeringarna under 80-talet och har fortsatt med oförminskad fart under de socialdemokratiska regeringarna på 90-talet.

Under långa tider var ägarförhållandena i skogen relativt stabila. Små och mellanstora privata intressenter, till största delen bönder, ägde omkring 50 procent av den totala skogsarealen på cirka 22 miljarder hektar. Skogsbolagen och staten ägde 25 procent vardera.

Landets största skogsägare under den här tiden var statliga Domänverket.

Detta förhållande ändrades drastiskt 1994 då Domänverket slogs ihop med Statens skogsindustrier (ASSI) och statliga

NCB varvid ett nytt statligt skogsbolag, ASSIDomän, upprättades. Bolaget introducerades på börsen, och 49 procent av aktiestocken övergick i privata händer.

Bara mellan 1992 och 1994 minskade det statliga skogsinnehavet från 5,9 miljoner hektar och en ägarandel på 26 procent till knappt 2,2 miljoner hektar eller 5 procent av ägandet. Småägarna bibehöll sin andel på omkring hälften. Den statsskog som såldes hamnade helt i händerna på de stora skogsbolagen som ökade sitt ägande från 5,5 till 8,8 miljoner hektar och sin andel från 24 till 39 procent.

Av de 2,2 miljoner hektar skog som fortfarande kvarstår i statlig ägo är hälften kyrkans egendom. Den delen av skogen kommer att avskiljas när statskyrkan privatiseras om några år. Egentligen återstår alltså bara drygt 1 miljon hektar i statlig egendom.

 

 

Den norska oljan - en jämförelse

Vad händer om naturtillgångarna i ett samhälle får stå kvar i statlig ägo? Jo, de bidrar till att öka samhällets rikedomar. I Norge är oljan och gasen statlig egendom. De representerar en tredjedel av landets totala export. Oljeinkomsterna har gjort staten till Oslobörsens i särklass största aktieägare.

 Den materiella basen i den rika norska statens ekonomi är oljan och gasen. Förra året stod de för 15 procent av Norges totala bruttonationalprodukt (BNP). Det samlade förädlingsvärdet av landets olja och gas var 1996 cirka 103 miljarder kronor.

Inkomsterna från utvinningen och förädlingen av oljan och gasen tillfaller den norska staten. Orsaken till detta är att det är staten som står som ägare. Genom det statliga Oljedirektoratet och ägandet av de två största oljebolagen, Statoil och Hydro, har den norska staten och regeringen direkt kontroll över landets två största naturtillgångar.

Statoil och Hydro är Norges två i särklass största företag. 1996 hade de en sam-

lad omsättning på 191,5 miljarder kronor. Det är lika mycket som den samlade årsomsättningen för de sju näst största bolagen på den norska börsen.

De statliga oljebolagen genererar enorma inkomster åt den norska staten. Det intjänade kapitalet omsätter staten i bland annat aktier. Hela 18 av de 50 största företagen i Norge kontrolleras av staten. Statens ägarandel i de 100 största bolagen uppgår till så mycket som 40 procent.

En stor del av statens oljeinkomster placeras i de s k oljefonderna som i dag innehåller omkring 400 miljarder kronor. Det beräknas att oljefondernas värde år 2010 kommer att vara högre än landets samlade bruttonationalprodukt.

Jag vill läsa mer om ekonomi.