Den utkom på svenska i år på förlaget Symposion (ISBN 91-7138-332-3). Författarna är de tyska journalisterna Hans-Peter Martin och Harald Schumann, som båda varit verksamma på Der Spiegel. Martin rapporterar f n från Wien och Prag, medan Schumann övergått till dagstidningen Der Morgen, där han är chefredaktör.

 Utdrag ur boken

Det är bara naiva teoretiker och kortsynta politiker som tror att man år efter år - som hittills skett i Europa - kan beröva miljoner människor deras arbeten och sociala trygghet, utan att någonsin betala det politiska priset för detta. Det går med nödvändighet åt skogen. Tvärtemot vad som är fallet i koncernstrategernas företagsekonomiska logik finns det i demokratiska samhällen inga "surplus people", inga överflödiga medborgare.

 Fakta är välkända, men genom globaliseringens frigjorda krafter kommer de inom kort att framstå i ett nytt ljus. Den rikaste femtedelen av alla jordens länder svarar för över 84,7 procent av världens samlade BNP, för 84,2 procent av världshandeln och 85,5 procent av alla redovisade besparingar. Sedan 1960 har avståndet mellan den rikaste och den fattigaste femtedelen länder mer än fördubblats - en i siffror tydligt avläsbar bankruttförklaring av u-hjälpen och dess löften om rättvisa.

 Det globala mönstret för förbrukning av naturresurser har förblivit oförändrat efter FN:s spektakulära miljö- och utvecklingskonferens i Rio de Janeiro 1992. Den rikaste femtedelen står för 85 procent av världens trädförbrukning, 75 procent av metallbearbetningen och 70 procent av energikonsumtionen. Slutsatsen av detta är lika självklar som brutal: jordens invånare kommer aldrig att tillsammans uppleva ett välstånd som innebär en sådan rovdrift på naturen. Jorden sätter gränser för mänskligheten.

 Det som händer på finansmarknaden följer i stor utsträckning rekonstruerbar logik och har frambesvurits av regeringarna i de stora industriländerna själva. I namn av den ekonomiska frälsningsläran om den fria, gränslösa marknaden har de sedan början av 70-talet systematiskt rivit alla barriärer som förr gjorde penning- och kapitalrörelserna över gränserna möjliga att styra och därmed att kontrollera. Som trollkarlens lärling beklagar de sig över att de nu inte längre är herrar över de andar som de och deras föregångare har åkallat.

 Genom en målmedveten politik och lagar utfärdade av oftast demokratiskt valda regeringar och parlament utvecklades ...steg för steg det självständiga ekonomiska system som kallas "finansmarknaden" och som den politiska vetenskapen och nationalekonomin kommit att betrakta som ett slags högre makt. Ingen ideologi, ingen populärkultur, ingen internationell organisation och inte ens ekologin binder numera världens nationer så nära varandra som bankernas, försäkringsbolagen och investeringsfondernas elektroniska penningmaskin. Den har kastat sitt nät över hela världen.

 Ju mer staterna blir beroende av placerarnas välvilja, desto mer hänsynslöst måste regeringarna gynna en redan privilegierad minoritet: de som har gott om pengar. Deras intresse är alltid det samma: låg inflation, stabil valuta och lägsta möjliga beskattning av ränteinkomster. Outtalat likställer de marknadstroende alltid dessa mål med det allmännas bästa.

 Det är inte bara ondskefulla utländska investerare som står för det obevekliga genomdrivandet av marknadens logik. Där kapitalmarknaden är internationaliserad kommer de som sitter på inhemska förmögenheter genast att ingå i den jury som granskar staten. Även de kan ju placera sina pengar någon annanstans. Inget annat land fick erfara detta så hårt som Sverige. Förr berömt för sin föredömliga socialpolitik stod landet för ett möjligt förverkligande av en social rättvis kapitalism. Därav återstår inte mycket idag. Koncerner och förmögna började mot slutet av 80-talet flytta allt fler arbetstillfällen och ett allt större sparkapital utomlands. Trots minskande skatteintäkter sänkte regeringen därpå skatterna för höginkomsttagare. Budgetunderskottet exploderade och framtvingade omfattande inskränkningar i välfärdspolitiken.

 År för år växer ... sannolikheten för att den otyglade finansmaskinen ska utlösa globala krigsvågor, som inte kan bemästras bara med tron på marknadens ordnande kraft. Men snart kan ropet efter staten bli ett rop ut i natten. För storfinansens international undergräver oavbrutet det som den i fall av kris är i mest behov av: nationalstaternas och deras internationella institutioners handlingsförmåga.

 En revolution inom arbetslivet omvälver bransch efter bransch, yrke efter yrke. Så gott som ingen kommer att förskonas. Politiker och ekonomer söker förgäves efter en ersättning för de arbetstillfällen för blåställsarbetare som försvinner vid Vulkanvarvet, DASAs flygplanstillverkning och Volkswagens löpande band. Oron för att bli uppsagd har för länge sedan spritt sig till tjänstemän och kontorsanställda och omfattar de tidigare tryggaste sektorerna av ekonomin. Livstidsanställningar har blivit till tillfällighetsarbeten och för den som hade ett framtidsyrke kan hans eller hennes färdigheter över en natt förvandlas till värdelöst vetande.

 För den amerikanska ekonomin "går det bättre än på 30 år", basunerade Bill Clinton ständigt ut under sin andra presidentvalskampanj 1996. Han kunde hänvisa till arbetsmarknadsstatistiken: summa summarum hade det skapats fler arbetstillfällen än de som hade gått förlorade, nästan 10 miljoner under hans ämbetstid eller 210 000 i månaden. Andelen arbetslösa var 5,3 procent, och därmed lägre än i alla andra OECD-länder.

Det är sant att USA åter har ledartröjan. Men de amerikanska medborgarna får betala ett högt pris för det. Världens rikaste och mest produktiva land har nämligen samtidigt förvandlats till världsekonomins största låglöneland. USAs "lokaliseringsfördelar" är idag inte längre den stora inhemska marknaden eller de briljanta vetenskapsmännen utan främst den billiga arbetskraften. För mer än halva befolkningen innebar den forcerade konkurrensen en ny amerikansk mardröm: att det går utför utan ände. 1995 tjänade fyra femtedelar av alla manliga arbetare och tjänstemän i USA 11 procent mindre i timmen än 1973. Det innebär att för det stora flertalet har den faktiska levnadsstandarden sjunkit jämfört med hur det var för två decennier sedan.

...Trots detta är det amerikanska samhället i sin helhet alls inte fattigare än förr. Summan av USAs. medborgare har aldrig haft så stora förmögenheter och inkomster som idag. Men enligt statistiken kommer alla ökningar bara den övre femtedelen eller ca 20 miljoner hushåll tillgodo. Och till och med inom denna grupp är vinsten extremt ojämnt fördelad. Den rikaste procenten av alla hushåll har fördubblat sina inkomster sedan 1980, och "de översta tio tusen", ca en halv miljon stenrika, sitter idag på en tredjedel av den totala privata förmögenheten i USA.

 ...EG-kommissionen i Bryssel utvecklades till en sannskyldig orden för extrema marknadsivrare och dess tjänstemän utformade större delen av den europeiska lagstiftningen i intimt samarbete med industrin närstående konsultföretag och lobbyorganisationer. Privatisering och avreglering av alla statligt styrda sektorer blev nästan utan offentliga diskussioner en fast beståndsdel av den stora planen för den inre marknaden. Den förre EG-kommissionären Peter Schmidhuber kallade detta följdriktigt för "det största avregleringsprojektet i den ekonomiska historien". Cecchini-rapporten satte till att börja med igång en väldig koncentrationsvåg inom den privata sektorn som kostade minst 5 miljoner arbetstillfällen. I ett andra steg tvingas EU-länderna nu ge upp de statligt skyddade sektorerna och monopolen. I detta finns ytterligare en minskning av arbetstillfällena förprogrammerad.

 Så snart ekonomer och ekonomiprofeter påpekar att medborgarna i välfärdsländerna i framtiden måste sänka sina anspråk eftersom nya billiga arméer av arbetare tränger in överallt på marknaden, förtiger och borttränger de det faktum att de rika ländernas nationalprodukt fortsätter att växa. Och ännu snabbare växer den genomsnittliga avkastningen på investerat kapital. Det är alltså ingalunda de fattiga länderna som tar ifrån de rika deras välstånd.

Över 8 miljoner människor (i Tyskland) lever redan under fattigdomsgränsen, och det saknas pengar för att genom utbildning och arbetsmarknadsåtgärder åter integrera dem i samhället. Men en sak stämmer inte: att välfärden har blivit för dyr. Visserligen kostade hela socialpolitiken nästan en biljon Mark 1995, elva gånger mer än 1960. Men nationalintäkterna har också ökat. Hela socialförsäkringssystemet kostade 1995 drygt 33 procent av Tysklands BNP. Tjugo år tidigare, 1975, belöpte sig kostnaden för Västtyskland till exakt lika mycket: 33 procent. Om man räknar bort extrakostnaderna för de östra delarna av Tyskland är andelen rentav 3 procent lägre.

 Även om alla partier i förbundsdagen i princip är för en ekologisk skattereform, räckte det att representanter för industrin påpekade att högre energipriser skulle driva tusentals företag utomlands för att planerna skulle avskrivas. Demokratin stelnar till ett betydelselöst spektakel.

 En kritisk amerikansk ekonom, Ethan Kapstein, chef för Council on Foreign Relations i Washington, har uttryckt hur mycket som står på spel: "Världen", skrev Kapstein i maj 1996, "styrs obevekligen mot ett av dessa tragiska ögonblick som kommer att få framtidens historiker att ställa frågan varför ingenting gjordes i tid. Märkte den ekonomiska och politiska eliten inte vilka djupgående förkastningar de ekonomiska och tekniska förändringarna ledde till? Vad avhöll dem från att ta de nödvändiga stegen för att förhindra en global social kris?"