Den 14 juni var Europas vänsterkrafter på gatorna i Amsterdam. 75 000 människor från hela Europa protesterade mot arbetslöshet, social otrygghet och utslagning. Under minnesmärket för motståndet mot 2:a världskriget och framför palatset där EU:s statschefer två dagar senare skulle mötas, startade en imponerande protestmarsch genom Amsterdams gamla gator och kanaler. Man gick, dansade, trummade och visslade, diskuterade, skrattade och sjöng gemensamt blandett hav av flaggor och banderoller, där rött lyste starkt. Glädjen över tågets styrka och bredd kändes överallt. Deltagarna från Spanien till Finland, från Grekland till Island, från Italien till Norge visade en medryckande mångfald i sina protester som enades av den gemensamma viljan till solidaritet och kamp för de arbetandes rättigheter. Italiens 3 000 deltagare t ex anlände med två tåg, som de ”helt enkelt” hade ockuperat i Milano. ”Det är så, som vi tolkar EU:s berömda friheter. Varför ska friheten bara gälla varor och kapital - och inte folken?” förklarade deras taltjej under demonstranternas jubel.
Demonstrationen slutade efter mer än fyra timmar med en glad fest i Amsterdams centrum. En rad kommunistiska partier antog dessutom NCPN:s och DKP:s inbjudan till ett eget entusiastiskt möte, där kommunisterna diskuterade visioner om Europas framtid och vägen dit.
Vilken effekt denna massdemonstration fick för besluten som regeringscheferna två dagar senare i ett polisstint Amsterdam fattade på sitt EU-toppmöte, är svårt att veta. Faktum är att de samtidigt försökte att suggerera två oförenliga utvecklingsriktningar: å ena sidan ska intrycket förstärkas att EU-tåget ohejdat rullar vidare åt det hållet som man fastslagit i Bryssel, och att detta inte kan ändras. Å andra sidan ska folken förespeglas att toppen i Amsterdam har givit EU ett socialare innehåll.
Båda påståendena är fel. Massmediernas stora variation i kommentarerna därefter ger en fingervisning på detta. Beroende på egen politisk färg fanns allt från ”svikna förväntningar” till ”utomordentlig framgång”.
Något reellt Amsterdamavtal har inte kommit till stånd, positionerna mellan medlemsländerna går isär i frågan om EMU och inträdeskraven. Men toppmötet formulerade överenskommelser som nu ska göras om till fördragstext och i september skrivas under i Luxemburg. Medan den svenska regeringen på detta ställe vinkar av och försäkrar att EU-motståndarna kan slappna av, ”Amsterdam har ju inte lett till något konkret”, är den danska regeringens beslut om en ny folkomröstning en bättre vägvisare för oss.
Oberoende hur de slutgiltiga, delvis med flit undangömda, avtalsformuleringarna låter, så är en sak säker: en kursändring angående arbetslöshet och social nedrustning har Amsterdam inte inneburit och är heller inte planerad, även om regeringscheferna med hänsyn till den växande sociala proteströrelsen gärna vill ge sken av.
Toppmötets resultat kan samman fattas på följande sätt:
EU: s k ”Stabilitetspakt” har bekräftats. Det innebär att Euron ska införas som enhetlig europeisk valuta, som endast ska kunna påverkas av en ”Europeisk centralbank” utanför all demokratisk kontroll. Maastrichtfördragets ”stabilitetskriterier” har fastskrivits för framtiden - och därmed tvånget för staterna att spara på de sociala områdena, målet att sänka lönekostnaderna, arbetsrättens flexibilisering och avreglering och privatiseringen av den offentliga sektorn.
I utkastet till Amsterdam-avtalet har följande delar av Maastricht-fördraget vidareutvecklats:
1. Schengenavtalet från 1990 bekräftas för att omgärda EU ännu hårdare med skyddsvallar utåt. Samarbetet mellan polis, rättsväsen, visum- och asylrätt och militärpolitiken ökar i riktning mot större överstatlighet. Europols verksamhet har detaljerat fastlagts som överstatligt organ. Udden riktat mot invandrare och flyktingar är tydlig.
2. Kravet på EU:s demokratisering har tydligt avfärdats. Europaparlamentet tillåts även i fortsättning endast att ge synpunkter. Besluten förbehåller sig även fortsättningsvis Europarådet. Vetorätten avskaffas på flera områden. Där tidigare enhetliga beslut krävdes för att skydda länderna från beslut de inte ville gå med på, kan nu enskilda stater gå vidare. Det gäller dataskydd, hälsopolitik, sysselsättning, socialpolitik och jämställdhetsfrågor.
3. Kravet på ett program mot arbetslöshet bemöter EU med sin grundlag att näringslivets utveckling går före allt annat .
4. VEU-militäralliansen ska närma sig EU genom ökat samarbete i försvarsfrågor. VEU beskrivs som ”integral beståndsdel av EU”. Målet är att på det viset även på det militära området bli en ”global aktör”.
Med Amsterdam har man också öppnat porten för EU:s utvidgning österut, framförallt enligt Bonnsönskningar. Med de östeuropeiska staternas knytning till EU ska restaureringen av kapitalismen där tryggas för framtiden. I hopp om att få del av EU:s ”rikedom” kommer regeringarna i de stater som står i kö att frenetiskt försöka uppfylla alla krav som Bryssel ställer. Inflytandet och beroendet av EU:s mäktigaste kommer att öka i öst långt in i framtiden.
Toppmötet i Amsterdam tillåter kortfattat två slutsatser:
Oberoende av de ökande protesterna mot arbetslöshet, nedskärningar och krympande demokrati vill de härskande och regerande fortsätta att förändra Europa enligt nyliberalismens föreställningar och ritningar. Tyvärr får de för detta stöd av de flesta socialdemokratiska regeringar, inklusive den svenska.
För det andra visar kontroverserna om ”Socialkapitlet”, EMU-tågordningen och andra delar av EU-frammarschen, att motstånd inte är resultatlöst.
Starkare protester och aktioner skulle kunna åstadkomma betydligt större resultat.
Persson-regeringens beslut om ”EMU inte nu, men kanske senare” är precis ett uttryck för detta. Det är lurigt, inte minst med tanke på att Maastrichtpolitiken i praktiken fortsätter i vårt land. Inte med ett ord har socialdemokratin distanserat sig från EU:s asociala politik. Därför gäller det att tvinga fram en folkomröstning om hela EU-frågan. All kraft och mobilisering behövs.