De tre fackförbunden som drabbats hårdast är Handels, Lantarbetarna och Musikerna. Förr kallades de som utan medlemskap seglade med och tillgogogjorde sig den fackliga aktiviteten i löner, skyddsfrågor m m för snyltare.
Gemensamt för de tre nämnda förbunden är att de i relation till andra förbund ligger i låglönegruppen med ofta osäkra arbetsförhållanden orsakade av såväl objektiva svårigheter i själva arbetsplatserna, men också svagare facklig aktivitet.
Men lösningen på dessa problem ligger inte i att lämna facket utan tvärtom i ökad aktivitet och högre organisationsgrad.
Sverige har fortfarande en i jämförelse med den övriga världen hög anslutningsgrad kring 85 procent, men trenden är alarmerande när medlemmar går ur eller unga människor endast inträder i A-kassan och ställer sig vid sidan om facket.
Vi har långt kvar innan vi når bottenrekord som t ex USA, där endast 14,2 procent av arbetarna är organiserade. Men dit ska vi inte heller!
Men den fackliga rörelsen och framförallt de centrala ledningarna måste leva upp till medlemmarnas krav och på det sättet motivera sin existens. Det finns en växelverkan mellan verklig aktivitet i fackligt intresse och tillströmning av medlemmar och tvärtom.
Delar av personalen på ett nedläggningshotat dagis i Stockholm strejkade för att förhindra att kommunens planer att spara pengar på barnens bekostnad verkställdes. Det framgick i en TV-intervju att de som strejkade var medlemmar i den syndikalistiska fackföreningen. De övriga på arbetsplatsen var solidariska med strejken men kunde inte delta i den eftersom de var medlemmar i ett LO-förbund.
Om den fackliga rörelsen uppfattas som en spärr för facklig kamp, är framtiden inte ljus.
Högeroffensiven på arbetsplatserna och i samhället som helhet måste mötas av starka fackföreningar där det finns plats för såväl centrala avtal som lokala initiativ som kompletterar varandra.