Efter ett år med den s k arbetslöshetspropositionen, den som riksdagspolitikerna under stort buller och bång antog under förra sommaren, kan vi konstatera att den inte var till nytta för att lösa problemen med massarbetslösheten. Tvärtom, arbetslösheten är idag större än någonsin, trots att man tvingat ut ungdomar i offentliga och privata jobb med svältlöner. De som har haft glädje av arbetslöshetspropositionen är finanshajar, spekulanter och vårt lands storfinans. Vi ser hur aktiekurser och fastighetspriser fortsätter att öka, och liksom tidigare blir de rika rikare och de svaga och sämst ställda fortsätter att bli fattigare.
Med en ekonomisk politik som konsekvent skär ner konsumtionsmöjligheterna för dom som mest skulle behöva höja sin konsumtion kan det naturligtvis inte bli på något annat sätt. Regeringen påstår att nu skall det bli bättre, för man har lyckats komma tillrätta med statsfinanserna. Det är möjligt, men då till priset av att man i det närmaste raserat många barnfamiljers, pensionärers och arbetslösas ekonomi, och dessutom har man rustat ner stora delar av den offentliga sektorn som sjukvård, äldreomsorg och skola.
Den politiska stiltje som rått under den gångna semestern har inte precis gynnat de grupper som drabbats hårdast av det kapitalistiska samhällets kris, utan man har snarare passat på att lasta än större bördor i form av punktskatter och avgiftshöjningar på dessa grupper.
Stiltjen har utnyttjats av högerkrafterna, som inte kommer att vara nöjda förrän all offentlig verksamhet, hela socialförsäkringssystemet och arbetsrätten är avvecklad.
Det stundar ett val om drygt ett år och ser man eller hör på talen som ledarna för riksdagspartierna hållit under sommaren, så kunde dom mycket väl lägga fram en gemensam valplattform, för skillnaderna mellan dom är hårfina. Vi ser hur dom som trädda på ett snöre - alla pratar om lag och ordning, för att dölja de stora problemen som är massarbetslöshet och en påbörjad social utslagning, problem som bara växer med det kapitalistiska samhällssystemet. Dom verkar vara beredda att skapa ett gemensamt block tillsammans med storfinansen, riktat mot dom som producerar vårt samhälles nyttigheter. Inget av riksdagspartierna tycks vara berett att se till att samhället får de inkomster som skulle behövas för att upprätthålla en samhällsmodell som ger alla lika möjligheter. Det räcker inte med att prata om solidaritet och att fördela bördorna lika. Utan det gäller att de arbetande tar sig makt, ekonomisk och politisk makt över produktionen för att kunna fördela börderna lika. Riksdagspartierna är inriktade på att ge storfinansen service med politiska beslut som stärker deras ställning och makt. Valutaavreglering, skattereformer, försämrad arbetsrätt och EU-anslutningen är några exempel.
Det gäller för de arbetande och arbetslösa, ja alla dom som nu drabbats av det kapitalistiska samhällets kris, att gå på offensiv för en annan fördelning av vårt gemensamma produktionsreslutat, det är alltför värdefullt för att låta fåtalet bestämma hur det skall fördelas och hur produktionen skall organiseras.
En början är att se till att det kommer in kommunister i den svenska riksdagen, det kan vi klara genom att bilda politiska allianser med alla de arbetande som är beredda att kämpa för ett solidariskt samhälle, och som börjar tröttna på riksdagspartiernas löften om de goda tider som skall komma efter svältperioden.
Jan Jönsson