Proteströrelsen i Frankrike i november-december 1995 blev början till slutet för regeringen Juppé. I april i år utlystes nyval. Till den sittande regeringens oförställda besvikelse vanns valet av en i största hast hopsamlad vänsterkoalition bestående av socialistpartiet, PS, kommunistpartiet, PCF, och ett litet parti, Medborgarrörelsen, som är en utbrytare ur PS.
Proteströrelsen 1995 började som en ilsken resning mot konkreta delar i den borgerliga regeringens politik, den sk "plan Juppé". Därefter utvecklades den till ett klart och tydligt politiskt ställningstagande mot nyliberalismen i allmänhet och EU/EMU i synnerhet och fick allt tydligare karaktären av en arbetarklassrevolt. Därigenom beredde den också vägen för regeringsskiftet.
Men vänsterns seger i valet betyder inte att kraftmätningen i det franska samhället är över.
Vänsterkoalitionen gick till val på en tämligen defensiv valplattform som tydligt återspeglar motsättningarna mellan de ingående partierna. Strax före valet gick man ut i offentligheten med ett dokument i vilket man lovade att stoppa den borgerliga nedskärnings-och besparingspolitiken och dess vidlyftiga privatiseringsprogram. Man lovade att få i gång tillväxten i ekonomin och att vidta åtgärder mot den skenande arbetslösheten. Några löften om en rent socialistisk politik har dock inte utställts. Och koalitionens hållning till EU/EMU är starkt ambivalent.
Inom regeringskoalitionen finns starka latenta motsättningar. PS ledande skikt utgörs av socialdemokrater som står bara obetydligt till vänster om svenska SAP. Partiet förhöll sig ytterst passivt under proteströrelsen -95 och dess kritik mot regeringen Juppé har varit förströdd. Skillnaderna i åskådningssätt mellan de borgerliga partierna och PS är inte påfallande. PS ledarskikt är anhängare av både EU och EMU och är inte alls inställt på en konfrontation med bourgeoisin.
Ledarskapet i PCF har under lång tid haft ett deltagande i en vänsterregering som sitt främsta mål. Men längre ner i partiets organisationer finns det också andra ambitioner. Partimedlemmar och -ombud var jämte folk från den kommunistdominerade fackföreningscentralen, CGT, ytterst aktiva i november 95-rörelsen. De säger bestämt nej till både EU och EMU.
Proteströrelsen i november 1995 innebar en mycket påtaglig skärpning av motsättningarna i det franska samhället. Och dessa motsättningar framträder allt tydligare som klassmotsättningar. Den besuttna överklassen ställs mot resten av det franska folket. Verkligheten kommer att tvinga den nya regeringen att välja sida.
Men regeringen skjuter på avgörandet. Regeringen vill inte välja sida, den vill inte inse att inget reellt alternativ till den nyliberala politiken kan komma till stånd förrän ägarförhållandena i det franska samhället har ändrats.
I början på 70-talet började efterkrigskonjunkturen att plana ut. Rustningsekonomin kunde inte längre hålla efterfrågan uppe. Tillväxten avstannade, och det kapitalistiska världssystemet drabbades av stagnation. Som en följd av den snabba produktivitetsutvecklingen under 60-talet hade produktionen ökat så enormt att det blivit svårt att få avsättning för allt man producerade.
Så länge det kapitalistiska systemet kunde expandera och nya marknader vinnas så utgjorde lönerna inget hot mot profiterna och ägarintressena, de kunde t o m få stiga en aning eftersom profiterna hela tiden växte så mycket mer. Men när expansionen upphörde så smalt marginalerna ihop. Kapitalägarna måste nu åter vända sig mot arbetarna för att öka utsugningen och, om möjligt, minska deras andel av produktionsresultatet.
Detta är den reella bakgrunden till den politiska offensiv som den härskande klassen i USA och Storbritannien inledde i slutet på 70-talet. Reagan och Thatcher kom till makten. Keynes detroniserades och ersattes av Milton Friedman. Konjunkturstabiliseringen avfördes från dagordningen och socialliberalismen avlöstes av nyliberalismen. Regeringarna förklarade krig mot inflationen - och mot arbetarklassen.
Nu inleddes den långa period av allmän tillbakagång, social nedrustning, fackföreningsfientlig lagstiftning, sjunkande reallöner, stigande arbetslöshet och accelererande kris som vi fortfarande befinner oss i.
Högeroffensiven och den nyliberala förkunnelsen spreds snabbt över hela den kapitalistiska världen. Men den hade av olika skäl inte samma genomslag överallt. I Frankrike t ex blev den kraftigt försenad. 1981 då högerkrafterna rumsterade om som värst i Storbritannien och USA fick Frankrike i stället sin första socialistiska regering efter folkfrontsstyret på 30-talet. Kommunistpartiet, PCF, ingick i regeringen och besatte flera ministerposter.
Den nya regeringen hade ställt en socialistisk politik i utsikt. Viktiga företag och banker skulle nationaliseras, lovade man, och de arbetandes villkor förbättras. Men efter ett par års något halvhjärtade socialistiska försök slog man full back och kommunistena utträdde ur regeringen. Socialisterna fortsatte därefter i egen regi - utan politik - och fick efter flera års ständiga korruptionsskandaler lämna över makten till en borgerlig koalitionsregering.
De borgerliga partierna hade anmärkningsvärt nog gått till val på ett slags vänsterprogram: högst upp på dagordningen stod kampen mot arbetslösheten och den sociala utslagningen. Den franska bourgeoisin var självfallet lika begiven på skattesänkningar och privatiseringar och annat dylikt som bourgeoisin i Storbritannien och USA och Sverige, men krisen i ekonomin fördjupades från en dag till en annan och det var de här frågorna: arbetslösheten och den sociala utslagningen, som den franska väljarkåren ansåg viktigast.
Den nya regeringen visade sig dock vara lika oförmögen att ta itu med krisen som socialistregeringen. Och arbetslösheten fortsatte att öka. Regeringen genomförde vissa privatiseringar av statlig egendom, men de stora angreppen på den offentliga sektorn uteblev. Huvudorsaken till detta var att man ännu inte tordes möta arbetarklassen i en öppen konflikt. I stället valde man att påskynda arbetet i EU, väl medveten om de förändringar som EU-medlemskapet skulle komma att föra med sig, även inom Frankrike.
Den ena uppsättningen borgerliga ministrar avlöste den andra, allt under det att missnöjet i befolkningen växte. Skolungdom och universitetsstuderande gick vid upprepade tillfällen i strejk i protest mot usla studievillkor och allt dystrare framtidsutsikter. Kvinnorörelsen väcktes till nytt liv och ny aktivitet, vilket i sin tur hängde nära samman med den katolska extremhögerns frammarsch och dess angrepp på invandrare, kvinnor och rätten till fri abort.
Nya regeringsombildningar följde. Med regeringen Juppés tillträde 1994 fick Frankrike sin första nyliberala regim.
Den 15:e november 1995 blåste regeringen Juppé till angrepp. Ett stort s k "reformpaket" lades fram i parlamentet. Det var nu tydligt att regeringen sökte strid med de arbetande. Som det skulle visa sig hade man dock kraftigt underskattat arbetarnas stridsvilja och motståndskraft.
"Le plan Juppé", som regeringsförslaget kom att kallas, syftade bl a till en genomgripande förändring av socialförsäkringssystemet. Både finansiering och huvudmannaskap skulle göras om. Sedan krigsslutet har socialförsäkringarna i Frankrike förvaltats av en styrelse bestående av representanter från de fackliga centralorganisationerna och arbetsköparnas organisationer. Den har alltså inte varit underställd staten. Enligt Juppéplanen skulle socialförsäkringarnas formella autonomi nu upphöra och staten gå in som huvudman.
Regeringen Juppé hade också bestämt sig för att avskaffa de offentliganställdas pensionsförmåner. De offentliganställda i Frankrike åtnjuter vissa fördelar framför resten av de arbetande, däribland en särskild pensionsordning med bl a lägre pensionsålder än på den privata arbetsmarknaden. Nu föreslog regeringen att det antal tjänsteår som fordrades för erhållande av full pension skulle höjas.
Vidare skulle enligt regeringens förslag det statliga järnvägsbolaget, SNCF, genomgå en total s k "omstrukturering". Två nya järnvägsbolag skulle upprättas och sex tusen kilometer järnväg läggas ner, vilket i sin tur skulle innebära ungefär motsvarande förluster i arbetsplatser.
Regeringens avsikter var alltså tydliga nog. För att kunna tvinga folket till underkastelse så måste man sätta sig i besittning av socialförsäkringarna. Bara därigenom skulle man i ett senare skede kunna genomföra sitt nyliberala program och dels kunna skjuta över finansieringen av trygghetssystemen på de arbetande, dels kunna sänka ersättningsnivåerna så att det blev större utrymme för lönesänkningar.
De offentliganställdas pensionsförmåner är i hög grad resultatet av arbetarklassens kamp och det kommunistiska partiets starka ställning i arbetarrörelsen och i det franska samhället under perioden närmast efter världskriget. Den fackliga aktiviteten har alltid varit högst i den offentliga sektorn och i de många företag där staten är majoritetsägare. Arbetarna här har länge gått i spetsen för arbetarkollektivet som helhet. Ett slag mot arbetarna i den offentliga sektorn skulle därför komma att bli kännbart i hela den franska arbetarklassen, det visste regeringen Juppé.
En av de största enskilda förvaltningarna inom den offentliga sektorn är järnvägsbolaget, SNCF, som också är en av landets största arbetsplatser med i dag 185 000 medarbetare. SNCF är en facklig replipunkt och en symbol för hela den offentliga sektorn. En regering som har ärelystnaden att knäcka den franska arbetarklassen måste först besegra "les cheminots" (=eg. rallarna) på SNCF.
De arbetandes svar på regeringens krigsförklaring kom litet drygt en vecka efter Juppéplanens offentliggörande. De tre största fackliga centralorganisationerna hade uppmanat till landsomfattande protester, och bortemot 750 000 fransmän deltog i de demonstrationer som anordnades över hela landet.
Därefter beslöt sig de anställda på SNCF för att gå i strejk. De krävde ett fullständigt tillbakadragande av regeringens omstruktureringsplan och förklarade att de avsåg att låta strejken pågå så länge det krävdes. Från järnvägen spred sig strejkrörelsen snabbt till andra delar av den offentliga sektorn. Posten och televerket slog igen. Gas- och elverken likaså. Renhållningsarbetarna lade ner arbetet, och detsamma gjorde busschaufförerna och lärarna.
Stora delar av transportsektorn lamslogs av strejkrörelsen, vilket också starkt bidrog till att ge de regeringsfientliga protesterna det genomslag de fick. Resultatet var ett socialt kaos som regeringen naturligtvis inte bara kunde rycka på axlarna åt.
Medan strejkerna pågick avlöste demonstrationstågen varandra. Demonstrationer hölls minst två gånger i verkan. Sex landsomfattande demonstrationer genomfördes under de tre veckor strejken pågick, och de lockade fler och fler deltagare. På många håll i provinsen var dessa demonstrationer de största någonsin i det moderna Frankrikes historia.
Uppslutningen vid demonstrationerna och upprepade opinionsundersökningar visade också med all önskvärd tydlighet att de strejkande hade ett starkt stöd i resten av befolkningen. Sympatierna i opinionsundersökningarna låg aldrig under 60 procent. Att befolkningens sympatier låg på de arbetandes sida visade sig också i rent partipolitiska sammanhang. Under de tre strejkveckorna hölls sju fyllnadsval runt omkring i landet, och samtliga vanns av vänstern.
Efter tre veckors beslutsamt och nästan uppsluppet strejkande och demonstrerande lyckades de arbetande få regeringen att slå till reträtt. Regeringen vidhöll visserligen sin ambition att förstatliga socialförsäkringarna men sköt genomförandet av sina planer på framtiden. Pensionsreformen avbröts och omstruktureringen av järnvägen drogs tillbaka helt.
Att regeringen inte avgick betraktades dock av många som ett misslyckande. Och faktum är att när regeringen dragit tillbaka sitt förslag så ebbade proteströrelsen ut. De främsta orsakerna till att rörelsen inte i stället fortsatte under andra former anges vara dels att strejkerna aldrig spreds vidare till den privata sektorn, dels att det från början och hela vägen igenom saknades politiskt program och politisk ledning.
Om allt detta kan det sägas åtskilligt. Vad de privatanställdas passivitet beträffar, så var det onekligen så att regeringens angrepp var riktat mot de offentliganställda. De privatanställda var alltså inte omedelbart delaktiga i den ursprungliga konflikten. Den höga arbetslösheten, osäkerheten och det starkt antifackliga klimatet på många privatägda företag har dessutom kraftigt minskat de arbetandes benägenhet att delta i andra konflikter än dem som direkt berör dem själva.
Man bör emellertid ha klart för sig att det för övrigt aldrig var något fel på stödet från de privatanställda. Många av dem ställde lojalt upp i de strejkandes demonstrationståg. Och det är ingen tvekan om att de insåg strejkens betydelse också för deras egen del. De offentliganställda fungerade som en sorts strejkombud för hela arbetarklassen, och det är de flesta medvetna om. Den franska pressen har omtalat strejken som en "grève par procuration"- en strejk genom ombud. Och den populäraste hejaramsan under demonstrationerna var: "Tous ensemble, tous ensemble" - Alla tillsammans, alla tillsammans.
En annan viktig omständighet är splittringen inom fackförenings rörelsen. De två största centralorganisationerna, det kommunistdominerade CGT och det oppositionellt socialistiska FO, ställde i alla avseenden upp för de strejkande, samordnade och arrangerade demonstrationer. Men någon generalstrejk utlystes inte. Och detta har sannolikt sin förklaring i splittringen mellan organisationerna och i en viss inbördes rivalitet.
Vad den politiska dimensionen beträffar så saknades den inte, åtminstone inte bland de strejkande själva. Om detta bär rörelsens hela utveckling ett vältaligt vittnesbörd. Den började som en protest mot olika delar av ett konkret förslag från den sittande regeringen. Men med tiden utvecklades det politiska innehållet. Juppéplanen sattes av de strejkande själva i samband med både nyliberalismen och den sk "globaliseringen" och med försöken att anpassa det franska samhället till EU och EMU.
De politiska partierna togs mer eller mindre på sängen när strejkerna bröt ut. Och de hade inte hunnit inhämta de arbetandes försprång när strejkerna blåstes av tre veckor senare. Så till vida saknades det alltså politisk ledning. Socialistpartiet, PS, förhöll sig över huvud taget ytterst passivt under hela förloppet. Och PCFs ledning gav noga akt på hur PS agerade. Bland kommunisternas meniga och kadrer var deltagandet i strejkrörelsen massivt. Men detta räckte tydligen inte till för att ge proteströrelsen en fortsättning efter regeringens kapitulation. Det tydligaste tecknet på att något ändå har skett är självfallet vänstenrs valseger i maj i år.
Den franska strejk- och protest rörelsen i november- december -95 är en stor och viktig händelse. Den har visat världen att det finns ett starkt motstånd mot den nyliberala hegemonin och mot "globaliseringen". Den har visat de arbetande i Europa att det finns ett annat Europa än EUs och EMUs Europa. Ett arbetande Europa. Arbetarklassen i ett av Unionens kärnländer har nu äntligen stigit fram på scenen och sagt: vi finns, vi är många och vi kan ställa oss i spetsen för en politisk och social rörelse. Den franska arbetarklassen har genom sitt agerande kastat ett löjets skimmer över det franska politiska etablissemanget och visat att det franska folket står ett bra stycke till vänster om partierna. Detta kommer möjligen också att leda till en facklig omorientering och till en uppdelning i två huvudläger. En för klassamarbetslinjen. Och en för klasskampslinjen.
Mats Loman