I dagens glada postindustriella samhälle finns inga problem, bara möjligheter. Vem som helst kan ta sig fram och känna lyckan på livets racerbana, förutsatt att man har gott om vilja samt en bra utbildning. Dessutom skall man vara införstådd med att Sverige måste förnyas, vilket vill säga att vi måste vrida klockan tillbaka till 1850.

Den typ av utbildning som man helst bör ha är förstås IT, eftersom alla vet att det inom IT branschen skapas arbetsuppgifter i helt otroliga mängder, för att använda det precisionsspråk som är gängse bland svenska journalister. Inte en vecka går utan att vi uppmanas av de framsynta att satsa på framtiden med IT. Så gör man på andra sidan Atlanten, förstås, eftersom amerikanerna alltid har varit kloka. I USA skapas betydlig fler jobb än i Europa, dels därför att de har en arbetsmarknad som är otroligt flexibel, dels därför att de begriper vad IT är för någonting.

Men det måste ha varit med en viss känsla av osäkerhet som de visa astrologerna i Sverige läste International Herald Tribune (IHT) 97.09.04, vilken citerade en artikel skriven för New York Times av Paul Krugman, en respekterad icke-socialistisk ekonom i USA. Krugman poängterar att de flesta människorna "antar att framtidens arbetstillfällen kommer att vara knutna till framtidens teknologier", och att "vi kommer att bli ett telekommunicerande samhälle". Undertecknad uppskattar Krugmans val av verbet "anta", därför att det är antagelser, inte fakta, som underbygger de flesta borgerliga ekonomiska analyser som publiceras i USA och i Sverige.

Enligt Krugman visar historien precis motsatsen till vad de flesta antar. "Ökningen i antalet arbetstillfällen tenderar att vara störst i de yrken som är minst berörda av ny teknologi". Man är frestad att tro att Krugman har läst en kurs i marxistisk politisk ekonomi. Eftersom drivkraften för teknologisk utveckling i ett kapitalistiskt samhälle är behovet att öka produktionstakten och minska produktionskostnaderna, är det nästan alltid så att introduktionen av ny teknologi i en viss industri leder till ökad produktion med ett mindre antal arbetare.

Krugman berättar att detta bekräftas av statistik från USA:s Arbetsmarknads- departement (Labor Department), som har utgivit en lista över de yrken som har den största tillväxten i arbetstillfällen. De fem ledande kategorierna är:

•Kassörska

•Fastighetsskötare och städerska

•Försäljare

•Kypare/servitris

•Sjuksköterska.

Samtliga fem kategorier är låglönearbete, i vissa fall mycket låg. De flesta kassörskor som efterfrågas är kvinnor som sitter bakom kassorna på en stormarknad eller restaurang, vanligtvis s k fast-food etablissemang. De har dåliga löner, liksom kypare och servitriser.

Nya försäljningsjobb är oftast baserade på inga löner alls. Vederbörande lever på provisioner, som de stackare som gick från dörr till dörr på 30-talet och försökte sälja dammsugare på kredit till människor som knappast hade mat för dagen. Då som nu, i USA och Sverige, kunde man i varje dagstidning hitta annonser från hederliga företag som lovade gyllene inkomster till unga män med vilja och fighting spirit, som var villiga att gå ut och sälja fina grejor - men utan lön.

Varken fastighetsskötare eller städerskor tillhör de högavlönade kretsarna i USA, och inte heller sjuksköterskorna. Det har tidigare rapporterats i dessa spalter att hela 30 procent av de människor som arbetar inom hälso/sjukvården i USA saknar sjukförsäkring, eftersom de inte har råd att betala försäkringspremierna.

Krugman avslutar med ett påstående som säkert skulle få studerande och lärare på Handelshögskolan att svimma direkt: "...den typiska arbetaren på 2000-talet kommer att vara sysselsatt med precis den sorts uppgifter som inte kan skötas över Internet".

I samma nummer av IHT citeras en annan amerikansk ekonom, Lester C. Thurow, uppenbarligen en av många i USA som anser att ett namn utan mellaninitial inte är ett nämnvärt namn. Thurow poängterar att den tid då man hade trygga jobb med årliga ökningar i reallöner är över. Med tanke på att reallönerna för amerikanska arbetare ständigt har sjunkit under mer än 20 år och antalet människor med inga jobb, deltidsjobb eller korttidsanställning har ökat, kan detta knappast betraktas som en nyhet.

Men Thurow liknar arbetarnas framtid med medeltidens Europa, då "massor av herrelösa (!) arbetare vandrade fram och tillbaka över landsbygden...vår framtid är den herrelösa amerikanska arbetaren, som vandrar från arbetsgivare till arbetsgivare..."

Detta vore kanske ett bra tema för Mona Sahlin och Vidar Andersson att diskutera under nästa socialdemokratiska partikongress. Och alla de som inom Sverige och resten av EU håller fram USA:s ekonomi som framtidens modell skulle kunna förklara för folket att förnyelse och systemskifte innebär att det är 1350 och inte 1850 som är målet.

Medan De Kunniga i Sverige försöker förbereda folket för ett liv som vandrande daglönare eller IT-utbildade arbetslösa, har delar av arbetarklassen i USA visat att de är långt ifrån entusiastiska om den framtid som väntar. Detta har rapporterats i flera artiklar i tidigare nummer av Riktpunkt.

Den militanta hållning som arbetare i USA visar mer och mer tydligt började redan 1996 sprida oro inom överklassen, då Wall Street Journal klagade över att den nya styrelsen i AFL-CIO (USA:s LO) inte har samma starka anti-kommunistiska attityd som den gamla styrelsen.

En annan i viss mån verklighetsförankrad syn på utvecklingen inom USA:s arbetsmarknad publicerades i IHT 97.08.26 i en artikel skriven av Stephen S. Roach (ännu en med mellaninitial!), som är inte mindre än chefsekonom och direktör för global ekonomi hos Morgan Stanley Dean Witter, en av de mäktigaste amerikanska fondkommissionsföretagen i USA.

Roach skriver att "amerikanska arbetare nu börjar utmana de krafter som har lett till en spektakulär återhämtning av företagens vinster och konkurrenskraft i USA". Han pekar på strejken mot UPS som ett tecken på att amerikanska arbetare "säger nej till åratal av kostnadssänkningar inom företagen som mest har drabbat arbetskraften".

En icke-verklighetsförankrad aspekt av Roachs analys består i att han betraktar lönehöjningar som en fara därför att de leder till högre inflation. Det faktum att det inte finns något historiskt bevis för detta lär bekymra honom lika lite som det bekymrar likasinnade borgerliga och socialdemokratiska ekonomer i Sverige.

Roachs artikel är emellertid därför intressant att han identifierar den riktiga orsaken till den s k ekonomiska återhämtningen i USA, och har begripit att arbetarna i USA inte kommer att acceptera dagens situationen.

För en borgerlig ekonom är en ekonomisk återhämtning lika med en uppgång i företagens vinst. Enligt Roach tror många att USA har gått in i en ny fas där företagens vinst kommer att stiga oavbrutet och "den finansiella marknaden njuter av den bästa av alla tänkbara världar". Han menar att den allmänna (borgerliga) tron är att denna underbara nya tidsålder skapades efter det kalla krigets slut av "globalisering, avreglering och IT...tillsammans med stigande produktivitet bland arbetare".

Men Roach menar att vinsterna har stigit "endast därför att amerikanska företag utövar ett oavbrutet tryck på sina arbetare". Företagen möter "skarp global konkurrens, och har inte lyckats öka produktiviteten i service- eller IT-industrier" och därför "blir fixerade på att sänka kostnader för arbetskraften".

I början, skriver Roach, "accepterar arbetarna företagets krav därför att de är rädda för att förlora anställningstryggheten. Företagen anställer mer och mer arbetskraft på deltids- och korttidsavtal, och heltidsanställda tvingas förlänga sina arbetsschema som aldrig förr".

"Samtidigt börjar arbetarna bära mer av kostnaden för sina förmåner, inklusive sjukförsäkring...Reallöner trycks ner och stagnerar...Det har skett en dramatisk omfördelning av nationens ekonomiska kaka, med en mycket större bit för kapital och en mycket mindre för arbetarna". En bättre beskrivning av den utveckling i Sverige som främjas av både moderaterna och socialdemokraterna går inte att hitta.

Men i motsats till de svenska astrologerna är Roach åtminstone en realist. Han skriver att "en återhämtning som bygger på ett kontinuerligt angrepp på arbetarklassen inte är hållbar...Det är ett recept för stigande spänningar och en rå kamp om makt mellan kapital och arbetare".

Detta recept tillämpas nu i ökande omfattning över hela Europa, konstaterar också IHT 97.09.02 i en artikel med rubriken "Europa väljer korttidsanställningar". Klarare bevis om att de borgerliga betraktar "Europa" som synonym för företagen skulle vara svårt att hitta.

Artikeln börjar med ett reportage om en ensamstående fransk moder, 32 år gammal. Hon arbetar som sekreterare och är nu inne i sin tionde anställning under de senaste fyra åren.

- Förr trodde jag att om jag gör bra ifrån mig och visar engagemang skulle jag få stanna på förtaget, säger kvinnan. Men detta är omöjligt. Idag är jag vikarie för en gravid kvinna. När hon återkommer, får jag gå.

Enligt statistik från OECD svarar korttidsanställningar för 66 procent av alla nya arbetstillfällen som förmedlades av den statliga franska arbetsförmedlingen. Motsvarande siffran för Spanien är 90 procent.

Andelen korttidsanställningar bland de som har arbete i Europa är alltså inte bara hög, utan stiger raskt. Hela 37 procent av alla som har arbete idag i Holland är redan korttidsanställda. Siffran för Spanien är 33 procent, och för Danmark, Norge, Schweiz och Sverige mer än 20 procent.

I Tyskland är andelen korttidsanställda drygt 16 procent om man litar på de officiella siffror, men enligt en undersökning gjord 1996 av Nürnberger Arbetsmarknads Forskningsinstitut finns minst 430 000 s k egna företagare i Tyskland som egentligen är "företagsanställda utan normala sociala förmåner eller anställningstrygghet". Arbetslösheten i Tyskland är nu på en rekordhög nivå, och naturligtvis påstår de som äger produktionssystemet att den enda lösningen består i "mer flexibilitet på arbetsmarknaden" och flera korttidsanställda.

Man kan undra varför statsvetaren Sahlin och andra kräver att Europa måste börja tillämpa samma politik som USA för att få bukt med arbetslösheten. Man kan undra det därför att "Europa" tillämpar denna politik redan idag, men antalet arbetslösa förblir hög och stiger ändå.

Man kan också undra om de styrande i Sverige har läst Stephen S. Roachs artikel, och om de har förmågan att förstå att storföretagens omåttliga vinstkrav driver samhället snabbare och snabbare mot en konflikt som kan vara avgörande.

P.C.