Sveriges arbetslösa kvinnor, SAK, säger nej till regeringens syssel-sättningsåtgärder. De känner sig lurade och hånade. Många av dem utför ett fullgott arbete, men får mindre i lön och föga erkänsla för sina insatser. Finansieringen står skattebetalarna för, alltså andra löntagare. Och arbetsgivarna får subventioner och billig arbetskraft.

- Vi vill slopa alla former av åtgärder i arbetsmarknadspolitiken. Det säger Margareta Sundquist, ordförande i SAK i en intervju i Aftonbladet.

 Sedan massarbetslösheten bröt ut på allvar i början av 90-talet har det vuxit upp en flora av s k arbetsmarknadspolitiska åtgärder och sysselsättningsprogram på arbetsmarknaden. Enligt officiell statistik är 5 procent av arbetskraften sysselsatt i någon form av arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Tusentals svenskar tvingas gå på API och ALU. Tusentals andra får hålla till godo med praktikplatser och projektanställningar. Allt i stället för riktiga jobb med riktiga löner och riktiga förmåner.

Alla dessa åtgärdsprogram bygger på samma logik. Arbetsgivarna måste förmås att köpa mer arbetskraft, resonerar politikerna. För närvarande ligger priset för högt - se bara på arbetslösheten! - och därför måste staten skjuta till subventioner. Och det är precis vad staten gör, för miljarder kronor varje år.

Men nu är det äntligen någon som vågar ge sitt missnöje till känna. Och det är de "sysselsatta" själva. Sveriges arbetslösa kvinnor - sedan en tid tillbaka förenade i sin egen intresseorganisation, SAK - har tröttnat på att låta sig utnyttjas av offentliga och privata arbetsgivare. De kräver nu ett slut på låtsasjobben.

- Både privata företag och offentliga arbetsgivare utnyttjar systemet, säger SAKs ordförande, Margareta Sundquist, i en intervju i Aftonbladet den 20:e september. Och själv svävar hon inte på målet. Hon vet precis vad arbetsmarknadspolitiken är värd.

- Alla undersökningar visar samma sak: åtgärderna slår ut mellan 78-90 procent av de riktiga jobben som behövs. Vi blir utnyttjade och företagen tackar och tar emot.

Det senaste tillskottet i åtgärdsfloran är den s k Kalmar-modellen. Den är synnerligen populär bland politiker av olika partifärg. Men inte bland kvinnorna i SAK.

Eivor Karlsson är läkarsekreterare och arbetslös sedan 1993. Hon säger så här om Kalmarmodellen:

- Den är värdelös. Myndigheterna tvingar ut oss som "resursarbetare" för att till lägre lön göra samma jobb som andra. Utan semester eller andra förmåner.

OTA - tillfälligt offentligt arbete - fungerar på samma sätt. Det berättar Gudrun Beims som är advokatsekreterare och arbetslös sedan sju år.

- Den offentliga förvaltningen ska få "kvalitetshöjare" - och det är vi arbetslösa som ska betala detta. Vi blir de nya statar-na, utan någon trygghet i jobbet och med lägre löner.

Och det är inte nog med det. Enligt Gudrun Beims fördärvar OTA arbetsklimatet ute på arbetsplatserna.

- Folk som går på OTA blir mobbade av de fast anställda, som ser sina egna jobb hotade.

SAK tror inte heller på regeringens löften om en halverad öppen arbetslöshet. Enligt Ingeborg Hallström - arbetslös banktjänsteman - saknas den politiska viljan att ta itu med arbetslösheten.

- Titta på övertiden - man skulle skapa 60 000 nya jobb enbart om man tog bort alla dispenser från hur mycket folk får jobba över, säger hon till Aftonbladet.

Men SAK nöjer sig inte med att kräva ett stopp för övertidsuttaget. De kräver också:

Fortsatt pensionspoäng på den lön man hade innan man blev arbetslös.

Fler äldre anställda på arbetsförmedlingarna - "vi behöver inte platsautomater, vi behöver människor med tid och erfarenheter.

Ett stopp för åtgärderna. SAK föreslår i stället: "Låt två arbetslösa dela på ett riktigt jobb och stämpla resten".