Tiden för nya avtal för de kollektivanställda närmar sig, och på alla möjliga håll och kanter lyfter man varnande pekfingar och förmanar de arbetande till återhållsamhet i lönekraven. Om det bara vore SAF och dess politiska språkrör som krävde låga löner, skulle man inte särskilt reagera. Men saken är betydligt värre, eftersom det är lika mycket fackliga representanter som bryr sig om "företagens bästa".

 Metalls ordförande Göran Johnsson håller i denna veva på att ytterligare profilera sig som SAF:s förlängda arm. Gång på gång återkommer han med påståendet att löneökningar på mer än 3 procent skulle öka arbetslösheten.

 Även den socialdemokratiska tidningen Arbetet ger sitt bidrag i kampen att förstärka klassamhället genom att predika återhållsamhet för dem som har det sämst ställt och skriver :

"Det är alltså viktigt att LO kan ena sig internt, och det är alla förbunds skyldighet att medverka till att så kan ske. Höglöneförbunden måste, på ett eller annat sätt, solidarisera sig med de förbund som har många lågavlönade. Att, direkt eller indirekt, godta större lönespridning och ökade löneklyftor vore att gå arbetsgivarnas ärende i deras förök att splittra och försvaga den fackliga rörelsen."

 Förmaningen kan vid första påseende kanske attrahera den ene eller andre. Det kan väl inte vara fel när de starkare tar hänsyn till de svagare? Jo, men detta är i verkligheten ett bedrägeri med solidaritetsbegreppet. Det grundläggande felet i Arbetets resonemang är att den bortser från de verkliga klassklyftorna i samhället. Löneförbättringar för de sämst betalda inom LO-kollektivet ska inte betalas av andra grupper inom LO, som har något högre löner men förvisso inget överflöd, utan av de ökande vinsterna från produktionen. Och dessa har definitivt inte gått in i LO-kollektivets fickor!

Det är riktigt att det finns löneskillnader mellan LO:s olika förbund. Metalls genomsnittslön ligger kring 15 000 kr i månaden, medan Handels och Kommunals får flera tusenlappar mindre.

Men hittills har inte någon mekanism fungerat för att överföra icke utnyttjat löneutrymme inom verkstadsindustrin till lägre betalda arbetare inom t ex handels- eller textilbranchen.

 I ett samhälle med en väl fungerande social- och skattepolitik och mera sammanhållen samhällsekonomisk syn är det självklart möjligt att utjämna stora löneskillnader, men sådana åtgärder tycks inte regeringen vara villig att vidta.

 Den senaste stora skattereformen som socialdemokraterna genomförde tillsammans med folkpartiet 1990-91 gav stora skattelättnader för höginkomsttagare. De som tjänade ca 500 000 kr per år fick en skattelättnad på 115 000 kr. Statens inkomster av skatt minskade avsevärt och staten kompenserade sig genom ökad moms till förfång för låg- och medelinkomsttagarna. De pengar som trots denna manöver fattades i statskassan togs in genom sänkta bidrag till landets kommuner och omfattande besparingar inom den offentliga sektorn och försäkringssystemen. Med känd effekt .

 Med dessa erfarenheter i minne är det självklart att landets fackliga rörelse måste gå in i avtalsrörelsen med krav på höjda löner. Och gärna med utnyttjande av hela LO:s kraft för att stödja de lägst avlönade i kollektivet.

 De fackliga och andra socialdemokratiska ledares återhåll-samhetsretorik bygger oftast på en för dem självklar utgångspremiss: att svenska lönekrav inte får vara högre än i omvärlden. Många som har anammat samma falska krismedvetande, instämmer: inga högre krav än omvärlden, då försvinner jobben. Men på precis samma sätt håller regeringar och falska profeter inom fack och socialdemokrati tillbaka lönerna i alla länder, Tyskland som Storbritannien ... Och lönerna pressas i hela Europa och hela världen bara tillbaka och ännu längre tillbaka.

 Bortsett från denna spiral nedåt driver den svenska LO-ledningen sina paroller om återhållsamma lönekrav i fullt medvetande om att svenska industriarbetares produktivitetsökning är större än i de flesta andra länder - samma länder som Göran Johnsson och andra hotar med om vi tar ut för mycket.

Produktionen på timme och anställd har sedan 1991 i Sverige ökat med 28 procent, med 17 procent i USA, 14 procent i Tyskland, 6 procent i Norge. Här ligger en stor del av förklaringen för att utdelningen på aktier har ökat med 407 procent sedan 1990, från 13,8 miljarder till 56,2 miljarder kronor 1996.

 De 100 rikaste i vårt land ökade sina privata förmögenheter under ett enda år - 1996 - med 53 miljarder kronor. Vårt lilla land fick samma år 15 nya miljardärer.

 Borde inte dessa fakta vara grunden för funderingar varifrån löneutrymme och utjämning för de sämst ställda ska hämtas?

 Naturligtvis kan vi inte förvänta oss att miljardärerna ska komma med idén att dela med sig av sina förmögenheter. Så har det aldrig gått till när arbetare i Sverige eller andra länder har försökt att förbättra sin levnadssituation. Det har alltid varit fråga om lång och ihärdig kamp, och för denna kamp har arbetarna skapat och utvecklat sina fackliga organisationer. Nu har de fackliga ledningar till stora delar korrumperats och blivit en del av etablissemanget. Politiker med rötter i arbetarrörelsen har mot god betalning blivit politiska kameleonter och går SAF.s ärenden.

 Gunnar Wetterberg är en sådan politisk kameleont som säkert inte minst med tanke på födkroken bytt skepnad från vänsterpartist till socialdemokrat till politisk sekreterare i den borgerliga regeringen och nu VD i Kommunförbundet. I Svenska Dagbladet 29 september skriver han att "en procent i löneökning ger goda cirklar." Detta må låta magert, medger han, men det kan vara tvärtom.

- Sambandet mellan löneökningar och inflation är inte linjärt. Och om man - kommunalarbetarna - nöjer sig med löneökningar under Europanormen, då slumrar kanske inflationsspöket vidare, och tack vare arbetarnas återhållsamhet kommer vi att bevara svensk konkurrenskraft - och i sin förlängning få ökad köpkraft.

Wetterbergs resonemang om hur "vi" ska tämja inflationsspöket låter krångligt, men en sak framgår tydligt: det gäller förstås inte den politiska hoppjerkan Wetterbergs lön.

 Rolf Hagel