-I TCO:s tidning nr.17/97 berättar man om hjärnblödningsskadan, som blev godkänd som arbetsskada. Fallet observerades bl a av Sveriges Radio och refererades i Ekots nyhetssändning. Både tidningen och radion betonade, att fallet har stor prejudicerande verkan. Av prejudicerande verkan i svenska domstolar kan vara t ex lex Lindome dvs fallet att flera bovar skyller brottet på varandra och alla går fria. I denna mening är den svenska orättvisan konsekvent. Men angående arbetsskador har vi en helt annan lagstiftning. 1977 fick vi YFL LAF som innebar att listan över yrkessjukdomar slopades. I stället skulle antingen läkare eller SFN besluta, att yrket har för vållandet av en viss skada större betydelse än övriga faktorer. Den totala hänvisningen till enskilda bedömningar innebär enligt min uppfattning mycket stora osäkerhetsfaktorer.

-JO skrev i sammanhang med ett mål till mig:"I bedömningsfrågor kan man ha olika uppfattningar utan att någon av uppfattningarna behöver vara direkt felaktig." Även chefsåklagaren i Västerås konstaterade i ett telefonsamtal med mig, att "det kan i samma sak bli så att olika institutioner gör olika bedömningar". Hon vägrade i ett konkret fall att leda förundersökning mot försäkringskassan, utan konstaterade, att undanhållande av bevis i rättssak var inget brott. Jag vann i det fallet själva sakfrågan - detta bara som uppmuntran att det alltid lönar sig att försöka kämpa vidare.- Men kampen för att få en arbetsskada godkänd försvåras självklart oerhört med en sådan rättsinställning som den nämnda.

-Utifrån dessa erfarenheter hävdar jag, att prejudikat i arbetsskadefrågor i Sverige inte betyder någon som helst automatik, så att vissa skador skulle automatiskt klassas som arbetsskador.

-Jag har ett exempel: Jag företrädde och vann för några år sedan i länsrätten ett fall, där patienten led av hjärnskakningseftertillstånd och han fick förtidspension. Vi hade av två läkares anamnes uppgifter om skadan.

När jag fick ett annat liknande fall, lät jag utföra både EEG- och CD-röntgen och en läkare konstaterade hjärnskakningseftertillstånd. Men två andra talade i nattmössan om mystisk åldersdemens, och den drabbades ersättningsanspråk gick inte igenom. Det gick fram att de två läkarna inte kunde styrka sitt påstående med hänvisning till vetenskapiliga utlåtanden. Ändå förlorade patienten sitt mål i samtliga instanser. När jag pressade neurologerna, svarade den ene av dem: "när patienten inte har fått rätt på 20 år, då får han inte heller nu rätt" och uppmanade mig att ge upp.

Med deal menas, att man gör upp i enskilda fall och då är det oftast fråga om lobbyism. TCO är duktig på lobbying. Jag har själv medverkat som konsult för TCO.

TCO:s jurist hävdade för ca 10 år sedan, att man hade prejudicerande fall. En av deras medlemmar fick asbestskadeersättning p g a att han hade blivit anställd "i befintligt skick". D v s att han hade rökt, och sjukkassan hävdade, att skadan huvudsakligen berodde just på rökningen. TCO:s argument var konsekvent, ty lagen från 1964 förutsätter att man vid nyanställning gör en läkarundersökning, och folk med hjärt- eller lungbesvär inte får sättas i asbestarbete.

 Men när jag i ett senare fall åberopade samma paragraf, har man inte reagerat alls på denna lag. Det hade gått över 10 år sedan TCO:s prejudicerande fall, och när jag fick målet, tänkte jag anknyta till TCO:s fall och skicklighet. Offret var SIF-medlem. Han hade fått besked från sjukkassan, att han inte hade någon asbestskada, utan hans lungsäcksförändringar berodde på fetma. Men jag såg med detsamma, att ve-derbörande var undernärd. Jag ordnade laboratorieprov, som visade triglyceid-värden på 0,5 och referensen var 0,6-2,3. Men trots att vi hade kliniska bevis, ville inte den berömde TCO- juristen medverka.

Jag förlorade målet i länsrätten och patienten ville inte fortsätta att föra saken vidare.

Min slutsats är att TCO och även andra tydligen har prioteringar, så att de för vissa frågor vidare, men sedan struntar i andra. Detta är en attityd från facklig sida, som vi inte kan acceptera.Gruppen Asbestkamp 85 utgår alltid från klassmässiga värderingar och vi försvarar alla medlemmar för att få rättvisa.

Frågan om de arbetandes hälsa och arbetsskador är inget som bara kan tas med en klackspark. I den unga Sovjetstaten skrev Lenin redan 1919 på ett dekret om profylax som förutsättning för att arbetsskador ska förhindras eller överhuvudtaget kunna ersättas. Hur man sedan har efterlevt dessa leninistiska principer är en annan historia.

Det behövs patientorganisationer för att höja kunskaper och solidaritet, men det behövs framför allt facklig och politisk verksamhet, för att få tyngd i rättvisa krav.

 Wäinö Pietikäinen
viceordförande ASBESTKAMP 85