Stadsteatern i Göteborg läggs ner och Stockholm blir kulturhuvudstad 1998. Kulturen trängs undan av jättejippon. Medborgarnas insyn i och kontroll över den offentliga kulturens finansiering och verksamhet minskar. Socialdemokraterna går i spetsen för vad som i allt väsentligt är en genomgripande marknadsanpassning av kulturpolitiken och kulturen.

Göteborgs kommunfullmäktige har beslutat stänga sin stadsteater, samtliga 166 anställda får sparken. Teaterbyggnaderna skall renoveras och byggas om, och på våren 1999 skall det spelas teater där igen. Men någon återanställning av dem som nu förlorar sina jobb blir inte aktuell. Bara 50 personer får plats på göteborgspolitikernas bantade teater.

Nedläggningsbeslutet har väckt bestörtning och ilska i hela kultursverige. De ekonomiska problemen på Göteborgs stadsteater är visserligen inte nya. Konkurs har hotat vid åtminstone två tidigare tillfällen. Och det har varit lika illa ställt på de flesta andra institutionsteatrar runt om i landet. Men det är första gången politikerna vågat gå så långt att de stängt en stadsteater.

Teaterförbundets ordförande, Tomas Bolme, kallar beslutet en "nationell kulturskandal" (AB 19/8). Skådespelaren Sven Wollter anser att det är "fullständigt oacceptabelt" och en "katastrof för hela Sverige" (ibid). Regissören Ingmar Bergman är också starkt kritisk; i en intervju i Dagens Nyheter säger han att kommunens beslut är en "förbrytelse" (DN 26/8).

Nedläggningen av Göteborgs stadsteater har utlöst en intensiv diskussion om kulturen och kulturpolitiken. Deltagarna vänder sin vrede mot framför allt socialdemokratin som beskylls för att förråda kulturen och sina egna kulturpolitiska mål. Göteborgssossarnas njugghet mot teatern ställs mot de senaste årens vidlyftiga satsningar på jättejippon av olika slag.

En av de mera frispråkiga kritikerna av socialdemokratins kulturpolitiska nyorientering är Håkan Jeansson, kulturredaktör på Aftonbladet, som sammanfattar den så här: "Åt helvete med kulturen - nu är det festivaler som gäller!" (AB 19/8).

Kultur eller jippon? Är detta brytpunkten i 90-talets svenska kulturdebatt? Nej, riktigt så enkelt är det inte. Men övergången från kultur- till jippopolitik visar sig - vid närmare påseende - ha större politiska och ekonomiska implikationer. Vad som egentligen står på spel är demokratin och medborgarnas inflytande över verksamheten och ekonomin i den offentliga sektorn.

Journalisterna Pelle Andersson och Jesper Lindau har undersökt ett av de planerade stora jippona, det sk kulturhuvudstadsprojektet. De har tittat närmare på kulturhuvudstadsbolagets arbete och försökt göra sig en uppfattning om hur detta bolag använder de pengar som ställts till dess förfogande av den offentliga sektorn.

Andersson/Lindau (A/L) har talat med två av kulturhuvudstadsprojektets huvudansvariga, kulturpolitikern Maria Paz-Acchierdo och tjänstemannen Beate Sydhoff och upptäckt att ett nytt, företagsinspirerat arbetssätt håller på att vinna inträde i den offentligt finansierade kulturen. Deras iakttagelser och slutsatser redovisades i en artikel i Aftonbladet den 23:e augusti med titeln: "Sponsring och jättejippon - är detta socialdemokraternas nya kulturpolitik?".

A/Ls slutsatser är ingen glädjande läsning. De konstaterar att kraven på medborgerligt inflytande och insyn blivit starkt åsidosatta i kulturhuvudstadsprojektet. Överförandet av offentliga medel till ett bolag, kulturhuvudstadsbolaget, har gjort det åtskilligt svårare att övervaka projektets ekonomi och att ställa de inblandade till svars för det sätt på vilket pengarna används.

Deras slutomdöme om den nya socialdemokratiska jippopolitiken förtjänar all uppmärksamhet: "Ett utbud som överraskar, som får oss att ryckas med. Det ser alltmer ut som om detta är den socialdemokratiska lösningen på problemen i två tredjedelssamhället. Inte större inflytande. Inte ökad insyn. Inte större möjligheter att utkräva ansvar. Politiker lämnar ifrån sig alltfler beslut till tjänstemännen eller marknaden och vill inte bestämma."

Maria Paz-Acchierdo är socialdemokratisk politiker och den som för närvarande har det högsta politiska ansvaret för kulturen i Stockholm. Hon är vice ordförande i kulturhuvudstadsbolaget och en entusiastisk förespråkare för jippon, eller "projekt" som hon föredrar att kalla det. Om Maria Paz får som hon vill så blir det "minst ett per år" i Stockholm under de kommande åren. Kulturhuvudstadsprojektet är bara början.

Beate Sydhoff är programansvarig på kulturhuvudstadsbolaget och tycker likadant som sin chef. Ett "projekt" är ett "bra sätt att arbeta", anser hon. Det bereder vägen för "nya arbetsformer" som verkar "gränsöverskridande" och är "kul" för alla inblandade och som dessutom ger större effektvitet i arbetet.

Kulturarbetare och konstnärer som behövt ansöka om offentliga kulturpengar har tidigare vänt sig till kulturstödsnämnden, vars arbete kunnat övervakas av alla. Offentlighetsprincipen har gett alla en möjlighet till fri inblick i hur pengarna används. Beslut har kunnat överklagas, och det har funnits en åtminstone teoretisk möjlighet att ställa de politiskt tillsatta ledamöterna till svars för verksamhet och budget.

Det är annorlunda med bolag. Verksamhetsformen är, såsom framgår av namnet, hämtad från den kapitalistiska marknadsekonomin, och syftet är inte att säkra demokratisk insyn och möjligheten att utkräva ansvar. Detsamma gäller lagstiftningen på området: man kan inte ta lagen till hjälp för att kräva insyn i ett bolag, inte ens i ett kulturbolag som finansieras med offentliga pengar.

Att bolagiseringen av kulturen medför sämre medborgerligt inflytande och sämre insyn verkar inte bekymra Beate Sydhoff. Det blir helt enkelt bara mycket bättre på det nya sättet. Hon säger: "När man skickar in sitt förslag så gäller det att det är ett bra förslag. Därför menar jag att det inte handlar om anslagsgivande och bidrag utan om andra processer som är mycket mer intressanta."

Kulturhuvudstadsbolaget kommer vid projekets slut att ha omsatt omkring en halv miljard kronor, vilka till största delen är offentliga medel. Men Beate Sydhoff är inte orolig för att det inte skall gå rätt till: "Jag tror inte man behöver vara orolig för den demokratiska styrningen. Den finns där, även om arbetsformerna är lite annorlunda.". Men trots Beate Sydhoffs försäkringar råder det enligt A/L total ovisshet om var ansvaret för bolagets åtgöranden skall utkrävas.

Maria Paz är inte heller orolig för demokratin. Artikelförfattarna berättar att de gjort ett besök på kulturhuvudstadsbolagets kansli, att de försökt utnyttja sin grundlagsfästa rätt att ta del av allmänna handlingar och blivit ytterst ogint bemötta. Tre års arbete har inte kastat av sig mer än 70 handlingar. Och något diarium - alltså en förteckning över tillgängliga handlingar - fanns inte.

För Maria Paz är detta inte ett tecken på att medborgarna utestängts från inflytande och insyn. Hon tycker att det finns andra sätt att göra sig gällande på. Hon säger: "Ett sätt är att vara en del av saker och ting. Alla har haft rätt att lämna förslag på vykort."

Den som har det högsta politiska ansvaret för kulturen i Sverige är kulturminister Marita Ulvskog, SAP. Marita Ulvskog har som ledarskribent och aktiv EU-motståndare gjort sig känd som en varm anhängare av demokratin. Hennes reaktion på A/Ls kritik mot kulturhuvudstadsprojektet är dock påfallande spak. Hon medger att det kan bli problematiskt med kultur i bolagsform, men om krånglet och vimsepannorna i kulturhuvudstadsbolaget säger hon bara: "De försöker göra så gott de kan och det tror jag också att de gör". Vad detta nu kan betyda.

De stora problemen med bolagiserad offentlig verksamhet och allt vad detta innebär i form av begränsad insyn och förringat medborgerligt inflytande uppstår när det är privat kapital inblandat, och det är det i regel i en kapitalistisk ekonomi. I kulturpolitiska sammanhang kallas denna privatkapitalistiska inblandning för "sponsring".

Sponsring kan verka tilltalande, även för en del människor på den politiska vänstersidan. Åtminstone för dem som tror att den ger möjligheter att spara pengar åt offentligheten. Och tycker man inte om den verksamhet som bedrivs på en del konstnärliga institutioner så ligger det naturligtvis nära till hands att föredra privat framför offentlig finansiering av den verksamhet det är fråga om. "Om dom verkligen gillar det där kan dom få bekosta det själva", finns det säkert en del som tycker.

"Valfrihet" och "besparingar" är därför också de viktigaste av de argument som vanligen anförs till försvar för en utbredning av sponsringsfinansieringen. Det är bl a så Beate Sydhoff motiverar den sponsring som förekommer i kulturhuvudstadsprojektet. Det intressanta är att Beate Sydhoff samtidigt slår fast att det inte handlar om en engångsföreteelse; sponsringen är helt enkelt en del av de "nya arbetsformerna". Hon säger: "I framtiden måste de flesta projekt ha delfinansiärer. Kultur kommer inte att bli helfinansierat från det allmänna."

En vanlig invändning mot sponsring bland kulturarbetare och konstnärer är att den inte kan ge samma kontinuitet som den offentliga finansieringen och att kontinuitet är viktig i kulturen. Den åsikten har bl a nyligen framförts av Tomas Bolme (Sydsvenskan 26/8). Men det verkligt stora problemet med sponsringen är att den bereder vägen för en total förändring av kulturen. En uppenbar risk är att kulturen helt enkelt förvandlas till en reklamvehikel för kommersiella intressenter.

En sådan utveckling skulle innebära två saker. För det första skulle den med tiden medföra att det man kallar kulturen blev ett med det man kallar populärkulturen - och resultatet skulle bli en kommersiell enhetskultur, en reklamkultur, en kultur helt underordnad kapitalistklassens ekonomiska intressen. För det andra skulle de offentliga anslagen till kulturen då börja fungera som offentlig finansiell hjälp åt sponsorerna och inte som ett stöd till kulturen. Sponsringen skulle vändas fram-och-bak. Begreppet skulle komma att beteckna en utgift för den offentliga ekonomin i stället för ett tillskott. Och därigenom skulle ytterligare en del av den offentliga sektorn förvandlas till gåvoinstitut åt privatkapitalismen.

Riktigt så långt har det kanske inte gått ännu, men A/Ls granskning av kulturhuvudstadsprojektet visar hur övergången till en profitdominerad kultur kan komma att gå till, genom en förändring på flera plan samtidigt. Genom avvecklingen av det medborgerliga inflytandet och insynen i statens affärer. Genom nya och hemlighetsfulla, näringslivsinspirerade arbetsformer. Och parallellt med detta: en ny kulturform. Jättejippot. Ett kulturhuvudstadsprojekt, en vattenfestival eller en olympiad. Den gemensamma sektorns avveckling och utförsäljning under klang och jubel.