På Himmlers svarta lista

Under de tidiga morgontimmarna denna 1 maj 1980, innan de olika demonstrationstågen formeras, har fanbärare tågat upp på båda sidorna av Spanienmonumentet. Den byiga vinden piskar det röda tyget; det höga knattret låter som gevärssalvor.

Bredvid fanbärarna vithåriga spanienkämpar och - högst sällsynt i landets samhälleliga liv - officiella representanter för alla politiska riktningar i den svenska arbetarrörelsen: företrädare för Socialdemokratiska Arbetarpartiet; Vänsterpartiet kommunisterna, Arbetarpartiet kommunisterna och Syndikalisterna. I korta tal erinrar de om de svenska Spanienkämparnas stora dåd och om deras arv, att alltid kämpa upprätt mot fascism och reaktion. Som representant för Arbetarpartiet kommunisterna får Knut Olsson, en gång sekreterare i Svenska Spanienkommittén, hjärtliga applåder när han med Nordahl Griegs ord manar: "Freden måste man tillkämpa sig på nytt varje dag,

Efter detta tänkvärda enhetsmöte vid foten av monumentet "La mano" börjar jag samtala med Knut Olsson. "Alltid när jag står här", berättar han, "minns jag många bilder av de stora solidaritetsaktionerna under de åren, då vi kommunister alltid stod i spetsen. Och jag erinrar mig också gång på gång vår Sven Lasse..."

Sven Linderot, av sina vänner kallad Sven Lasse, intar en hedersplats i den svenska arbetarrörelsens historia. Denne arbetarledare, som i tjugo år var ordförande för Sveriges Kommunistiska parti, föddes den 8 oktober 1889. Hans far var lantarbetare i Kolmården, hans mor dotter till en byggnadsarbetare. Sven växer upp tillsammans med sina nio syskon i en typisk lantarbetarmiljö, sådan som Ivar Lo Johansson och Moa Martinson så kraftfullt har skildrat i sina böcker. Efter en alltför kort skoltid måste pojken redan vid elva års ålder ta arbete i ett glasbruk.

Dessa djupa rötter i den svenska arbetarklassen blir en viktig kraftkälla för Sven Linderot så länge han lever. När exempelvis den svenska bourgeoisien i början av andra världskriget vill förbjuda det Kommunistiska partiet som en "landsförrädisk organisation", svarar han sina politiska fiender i ett vida uppmärksammat tal inför riksdagen: "Så sant som jag är född i Kolmården och har trehundra års generationer av torpar- och statarfamiljer att visa tillbaka på i kyrkböckerna, så sant har jag också mina rötter i den svenska jorden. Jag kommer aldrig att låta mig ryckas ur den jorden... Ni kommer aldrig att kunna ta äran av mig att vara en hederlig svensk arbetare, aldrig!"

Hedern kunde inte bourgeoisien ta ifrån honom - däremot brödfödan. Glasbrukets ägare i Nynäshamn satte honom och 10 arbetskamrater på gatan och på "svarta listan" år 1912 för aktivt deltagande i en strejk. Till och med i Norge avvisas de elva glasblåsarna när de söker arbete. Åtta av dem ser sig tvingade att emigrera till Amerika och två till Tyskland. Sven Linderot är den ende som återvänder till Sverige och måste hanka sig fram i olika yrken i Stockholm. Här finner han sin tillfälliga politiska hemvist i det socialdemokratiska ungdomsförbundet. Tillsammans med några andra unga revolutionärer bildar han ungdomsklubben "Revolt".

Där träffar Sven Linderot den vackra duktiga, telefonisten Gerda Rasmusson, som skulle bli hans livskamrat. Hon skrev senare om detta första möte: "Det blev en oförglömlig kväll. Salen var full av livliga, glada och sjungande unga människor. Studiefrågan diskuterades. Jag kunde få svar på alla mina frågor. Den kvällen träffade jag Sven, den lugne, gänglige, humoristiske mötesledaren." Han utstrålar säkerhet, men är, som den unga telefonisten märker mycket snart, allt annat än lugn. Han är glad och utåtriktad, han spelar med i klubbens teatergrupp, sjunger till gitarr och tar i uppsluppna sällskap gärna fram dragspelet.

På ungdomsförbundets kongress i december 1914 klarar Sven Linderot sitt elddop som politiker. Lidelsefullt vänder han sig mot Hjalmar Brantings och Andra Internationalens övriga reformis-tiska ledares borgfredspolitik. Tack vare sin kampbetonade insats blir han invald i förbundsledningen, som under Zeth Höglunds ledning blir till en groddcell för ett nytt vänsterparti.

Redan i maj 1917 - några få veckor efter att Lenin på sin resa från Schweiz till Petrograd passerat Stockholm och samtalat med flera ledare inom den svenska vänstern - sker det organisatoriska avståndstagandet från reformisterna. Linderot antecknar som sek-reterare på de oppositionella krafternas kongress det historiska beslutet att bilda ett nytt parti, Socialdemokratiska vänsterpartiet. Två år senare hör partiet till dem som grundar Kommunistiska Internationalen. Senare (i mars 1921) antar partiet namnet Sveriges Kommunistiska parti. "Den svenska vänstern... står redan i samma led som de tyska spartakisterna och de ryska bolsjevikerna", skrev Lenin erkännande vid den tiden.

Nyheten om oktoberrevolutionen tar Sven Linderot emot med entusiasm. "Det är alldeles självklart att den ryska revolutionens seger i oktober 1917 satte synliga spår i hela den internationella arbetarrörelsen. Det nya partiets kärna förstod omedelbart att det var nödvändigt att knyta an till den ryska arbetarrevolutionen, ha den som ledstjärna för det internationella proletariatets kamp."

Tiden efter oktoberrevolutionen är för den unge Sven Linderot en tid av stora internationa-listiska gärningar. Till att börja med för de finska och ryska klassbröderna. Sedan för de spanska republikanerna och de tyska antifascisterna. Och hans solidariska stöd till de kämpande broderpartierna skulle senare bli en sådan nagel i ögat på nazistledningen i Berlin, att den sökte förtala Linderot och hans parti i en speciell rapport...

När det finska proletariatet reser sig i januari 1918 och för en heroisk försvarskamp mot de inhemska "vita" och deras tyska medbrottslingar, tvekar Linderot inte länge. Medan den svenska bourgeoisien levererar flygplan och annan krigsmateriel till den finska kontrarevolutionen, organiserar han i all hast humanitär hjälp till de kämpande klassbröderna. Tillsammans med två andra partikamrater bildar han den mycket aktiva "Kommittén mot den fins-ka vita terrorn", som på kort tid arrangerar över 100 protestmöten, organiserar solidaritetssändningar och stöder flyktingar.

Litet senare får den unge partikamraten det riskfyllda uppdraget av sitt parti att upprätta en kurirförbindelse med Lenins parti. Detta är vid den här tiden möjligt endast om man kan bryta sjöblockaden mot det unga Sovjetryssland. En svensk redare som sympatiserar med det ryska folket ställer båten "Eskilstuna III" till förfogande för den livsfarliga färden genom de engelska minspärrarna. Och det lyckas: Ångaren fylld med läkemedel och förbandsartiklar - Sven Linderot har förvandlats till styrman - bryter som första fartyg igenom blockaden. På återfärden kapas "Eskilstuna III" av de finska vitgardisternas sjöstridskrafter och förs till Viborg. Den proteströrelse som genast kommer igång i Sverige, lyckas få besättningen fri. Och när "styrmannen" i juni 1919 återvänder till Stockholm, hälsas han med stort jubel. Därefter stöder Linderot svenskan Elsa Brändström (Sibiriens ängel) i hennes humanitära hjälpaktion för krigsfångar i Ryssland. På sitt partis uppdrag deltar han på Kommunistiska Internationalens andra, tredje och fjärde kongress.

I slutet av 1922 övertar den oförtröttlige kommunisten under ett år funktionen som sekreterare i Internationella arbetarhjälpen i Berlin Här lär han känna Wilhelm Pieck (senare KPD-ordförande och DDR:s förste president) som vid den tiden utövar en ledande funktion i denna proletära organisation, och andra ledande KPD-medlemmar. I maj 1923 kan Linderot - under tiden tillbaka i Stockholm - hälsa Wilhelm Pieck välkommen på Sveriges Kommunistiska Partis femte kongress. Numret av den dåtida partitidningen Folkets Dagblad om kongressens öppnande vittnar tydligt om, vilken respekt de svenska partikamraterna visar för representanter för broderpartiet i grannlandet i söder: Redan på första sidan möter läsaren ett porträtt av den då 47-årige Wilhelm Pieck.

De opportunistiska krafterna i SKP ser med stort obehag hur Sven Linderot utvecklas till en av marxismen-leninismens mest konsekventa förfäktare i Sverige. De tror att de ska kunna hålla honom "på avstånd" genom att 1923 förflytta honom till Norrbotten. Men det blir tvärtom: Linderot antar utmaningen, flyttar med sin fru Gerda till Luleå, övertar chefredaktörsposten för tidningen Norrskensflamman och bygger ut det kommunistiska partidistriktet till det mest slagkraftiga i hela landet. Och efter att partiet splittrats tre gånger av opportunistiska grupper (1921, 1924 och 1929) väljs glasblåsaren från Kolmården till ordförande i Kommunistiska partiet i december 1929. Den svåra tiden med att återuppbygga den starkt försvagade organisationen började. Det första stora provet för den nye partiordföranden blir de i Sveriges historia unika händelserna i Ådalen.

Den 14 maj under krisåret 1931 samlas omkring 7 000 arbetare i Folkets park i Frånö, ett litet samhälle i Ådalen. De hade gått i strejk som protest mot sänkta löner och angreppen mot sina fackliga rättigheter.

Den härskande klassen, med "tändstickskungen" Ivar Kreuger i spetsen, känner sig uppmuntrade genom den fascistiska Lapporörelsens framträngande i Finland, den nazistiska utvecklingen i Tyskland och liknande tendenser i andra länder.

Arbetarna beslutar att de ska gå till den närbelägna hamnen i Lunde för att kräva att strejkbrytarna som just anlänt dit ska dras tillbaka. Dessa "svartfötter" har av kapitalet tilltänkts rollen som en kil mot den organiserade arbetarrörelsen. Men inte nog med det: C G Ekmans borgerliga regering beordrar även militär till Ådalen. När landshövdingen i området rekommenderar att militären ska dras tillbaka, kommer det ett barskt nej från Stockholm.

Till klangerna från arbetarmusikkåren, som marscherar i täten, närmar sig det fredliga demonstrationståget så småningom strejkbrytarlägret på den smala dammiga vägen. Plötsligt blixtrar det till av mynningsflammor från pistoler, gevär och en kulspruta från tre håll. Det hörs skrik. Demonstranter faller till marken. Påpassligt blåser orkesterns trumpetare den militära signalen för "eld upphör". Eldgivningen slutar. Fem arbetare har träffats av dödliga skott.

Ett skri av vrede och förbittring ljuder i landet. Sven Linderot sammankallar genast Kommunistiska partiets ledning. På morgonen den 15 maj riktar partiet ett flammande upprop till Sveriges arbetare att "överallt som en man ta upp kampen mot arbetarmördarnas regering, mot strejkbryteri och fascism, mot hungeroffensiven och de arbetslösas utarmning". Samma dag samlas

150 000 människor på Gärdet till den största protestdemonstration den svenska huvudstaden någonsin har upplevt.

Fyra dagar senare genomförs ett nytt möte i Stockholm mot arbetarmorden i Ådalen. Linderot anklagar brottets upphovsmän inför 6 000 människor på Norra Bantorget. Plötsligt angrips mötesdeltagarna av en massa poliser. Med dragna sablar slår ridande poliser mot människorna som modigt försvarar sig. Polisen lyckas inte spränga mötet - Sven Lasse fortsätter oförtrutet sitt tal.

"Sedan den dagen har bilden av hur Sven Linderot stod i en talarstol omgiven av röda fanor, ensam, som en kung, på Norra Bantorget, medan de ridande Stockholms-kosackerna gick bärsärkagång mot en fredlig åhörarskara varit oförglömlig", skriver en av hans medkämpar.

Dagen därpå tar reaktionen sats för ett nytt slag. Alla kommunistiska sammankomster förbjuds och de griper den man som de ser som den största faran för sin regim: Sven Linderot.

Åtalet som väcks inför Stockholms tingsrätt går ut på att partiledningen eller han personligen bär ansvaret för "upploppet" på Norra Bantorget. Men Linderot försvarar sig glänsande. Polisprovokationen var en omedelbar följd av Ådalen och andra aktuella händelser på klasskampens front, säger han till domaren. "Fem arbetare har mördats i Ådalen, kallblodigt nedskjutits av militären då de marscherat i en fredlig demonstration. Varför? Varför har den svenska kapitalismen i dag låtit mörda arbetare för att skydda det heliga strejkbryteriet?"

Och han ger själv svaret: "Därför att kapitalismens samhällssystem i dag skakas av en djupgående ekonomisk kris. Profiten hotas. Utsugningens maskineri har kommit i olag."

Dessa dagar 1931 har de svenska arbetarna stoppat reaktionens frammarsch. Men de är inte tillräckligt starka för att förhindra reaktionens hämnd. Medan den som gav order om det blodiga militäröverfallet på arbetarna i Ådalen bara får tio dagars husarrest, får medkämpar till offren upp till två och ett halvt års fängelsestraff. Och Sven Linderot döms av den svenska klassdomstolen till åtta månaders straffarbete.

***

I februari 1940 stormar 3 000 poliser kommunistiska partiexpeditioner och tidningsredaktioner på begäran av den några veckor tidigare bildade socialdemokratisk-borgerliga samlingsregeringen under Per Albin Hansons ledning för att finna bevis på påstådd "landsförrädisk verksamhet". Transportförbud utfärdas mot hela den kommunistiska pressen för att hindra sanningen från att spridas. De aktiva kommunistiska fackföreningsfunktionärer-na utesluts ur sina förbund. Hundratals kommunister och andra motståndare till den officiella politiken och stödet för den finska reaktionens krigskurs grips över en natt och isoleras i interneringsläger. Höjdpunkten på de antikommunistiska aktionerna uppnås med ett bombattentat mot Norrskensflammans redaktionshus, utfört av profascistiska officerare, vid vilket fem personer dödas.

Några få veckor senare tänker de mest aggressiva antikommu-nisterna från alla partier i samlingsregeringen helt tysta ned det Kommunistiska Partiet. De lämnar i riksdagen in "Kungliga propositionen nr 260 beträffande förbud mot vissa organisationers verksamhet". Men just på den parlamentariska parketten, där de känner sig säkra på sin sak, möts de i Sven Linderot av en stor motståndare, en orubblig försvarare av det svenska folkets demokratiska landvinningar.

Sven Linderot hade i början av januari 1939 blivit invald i riksdagens första kammare. Från första dagen använde han med stor skicklighet denna tribun för att offensivt redogöra för sitt partis inrikes- och utrikespolitiska ståndpunkter.

Nu sa han sina politiska motståndare rakt i ansiktet: Det är ju allmänt bekant - jag avslöjar inte någon statshemlighet om jag säger det - att det förslaget är riktat mot Sveriges Kommunistiska Parti. Sveriges Kommunistiska Parti skall förbjudas, dess representanter skall avlägsnas från riksdagen, och partiet skall alltså drivas under jorden." Slag i slag plockar han sönder förbudsstiftarnas argument. Man vill förbjuda "statsfientliga organisationer". Man hur kan han och hans parti betecknas som statsfiender, när de - liksom socialdemokraterna - är motståndare till den monarkistiska statsformen? Visst är det kommunistiska partiet motståndare till det kapitalistiska samhällssystemet och önskar en socialistisk ordning. Detta har arbetarrörelsen strävat efter ända från början, men däri finns ingenting som skulle utgöra ett hot mot Sverige och dess folk.

Den kommunistiska ledamoten förklarar eftertryckligt att Förbudspropositionen 260 och de redan antagna undantagsla-

garna innebär "ett avskaffande av den hittillsrådande borgerliga demokratin i Sverige, som naturligtvis alltid har varit utsatt för kritik särskilt från arbetarklassens sida ..., men en demokrati, där i alla fall de breda folkmassorna haft vissa möjligheter att göra sin vilja gällande ..."

Han ställer frågan: "Vad blir sedan så småningom kvar av vad som kallas demokrati?"

Sedan slänger han åt de krafter, som öppet eller dolt landsförrädiskt samarbetar med den tyska fascismen, några ord som är oförglömliga för den svenska arbetarklassen: "De skall förbjuda oss, slå ned oss och kalla oss torpar- och statarsöner, svenska arbetare landet runt, för landsförrädare! Jag försäkrar er, att ni inte kommer att vinna någonting på den politiken. Ni kommer aldrig att kunna ta äran av mig att vara en hederlig svensk arbetare, aldrig, det finns ingen möjlighet, men däremot är det åtskilliga i denna kammare, som kanske får se sig om efter sin egen ära, när de genomfört den politik, de planerar genom denna lag..."

Detta stora tal, som fick gehör i hela landet, och partiets ståndaktiga hållning förfelar inte sin verkan: Proposition nr 260 vinner inte laga kraft.