Rosa Luxemburg och den tyska revolutionen.

Revolutionen i Tyskland utbröt bl a till följd av krigsnederlaget. Novemberrevolutionens misslyckande fick även konsekvenser för den kommande världspolitiska utvecklingen, framför allt för fascismens frambrytande på 30-talet.

En av den tyska revolutionens ojämförliga portalfigurer var Rosa Luxemburg (1871-1919). Ursprungligen polska av judisk börd var hon huvudsakligen verksam inom den stora och mäktiga tyska socialiströrelsen. Såsom auktoriserad doktor i nationalekonomi verkade hon som lärare vid SPD:s partiskola i Berlin. Den för hela Andra Internationalen riktningsgivande tyska socialdemokratin var under denna tid ett uttalat revolutionärt parti. Partiprogrammet, antaget vid kongressen i Erfurt 1891, var klart marxistiskt.

Men det dröjde inte länge innan de revolutionära vindarna inom SPD och den Andra Internationalen påtagligt

började mojna. Anförda av Eduard Bernstein verkade revisionisterna för att totalt avlägsna marxismen från partiet och hela den socialdemokratiska rörelsen. Imperialismen hotade samtidigt med världskrig. Rosa Luxemburg som en tidig motståndare till såväl revisionismen som imperialismen, sökte ideologiskt och organisatoriskt stävja det annalkande vanvettet.

1906 hade Rosa skrivit klassikern "Parti, masstrejk och fackförening". Den direkta bakgrunden var den första misslyckade ryska revolutionen 1905, där de nygrundade sovjeterna spelade en central roll i den vittomfattande folkresningen. De ryska sovjeternas verksamhet gav också råg i ryggen hos de kämpande klassbröderna i Tyskland.

1905-1906 ledde deras strejkaktioner till att rådsliknande organisationer även uppstod i Tyskland. Rosa Luxemburg fattade då pennan och tecknade en alternativ modell till det allt hotfullare världsläget. Hon ansåg att det nu förelåg betydande möjligheter för att samordna de revolutionära rörelserna i Ryssland och Tyskland.

I "Parti, masstrejk och fackförening" lyfte hon fram generalstrejken som den kampform, som ytterst kunde bana vägen till arbetarnas maktövertagande.

Generalstrejken utgjorde, enligt Andra Internationalens proklamationer, även huvudmedlet för att förhindra världskrigets utbrott.

Men Andra Internationalen förmådde aldrig pröva denna teori. I Tyskland vann revisionisterna allt mera terräng. Mot deras ensidiga parlamenterande ställde Rosa Luxemburg sina förslag om strid, en teori om masskamp baserad på politiska möten, strejkaktioner, massdemonstrationer samt slutligen även utnyttjandet av alla parlamentariska möjligheter.

Världskriget utbröt i augusti 1914. Samma månad röstade SPD:s riksdagsgrupp ja till beviljandet av krigskrediterna till den kjejserlig-tyska militarismen. Sammalunda gjorde "broderpartierna" i förhållande till sina respektive regeringar i de andra krigförande länderna. Andra Internationalens förräderi mot arbetarklassens intressen var nu ett reellt faktum! Den enda prominenta tyska socialdemokraten som i detta skede öppet reste sig mot krigskrediterna var Rosa Luxemburg. Som "tack" förde de kejserliga myndigheterna henne genast till tukthus.

Detta blev signalen även för Karl Liebknecht, som in i det längsta hade försökt att påverka den socialdemokratiska riksdagsgruppen inifrån. Han anslöt sig öppet till Rosa Luxemburgs linje och blev en symbol för kampen mot militarismen. Även han sattes för detta i olika perioder i fängelse. Karl Liebknecht var son till SPD:s tidigare, marxistiske, vice ordförande Wilhelm Liebknecht och hade bl a varit Andra Internationalens ungdomsordförande.

Efter Karl Liebknechts protest mot krigskrediterna i riksdagen framstod han och Rosa Luxemburg som den tyska antikrigsfraktionens huvudmän. 1915 skrev Rosa Luxemburg i tukthuscellen sin s k Junius-broschyr, vilken snart döptes till "Socialdemokratins kris". I denna skrift redogjorde Rosa för orsakerna och huvuddragen i Andra Internationalens upplösning. Hon konstaterade bl a att arbetarna totalt förlorat kontrollen över socialdemokratin. Främst exemplifierar hon här med SPD-riksdagsgruppens sociala sammansättning i augusti 1914. Gruppen dominerades av bourgeoisien med advokater, lärare, handelsidkare och journalister.

Hon skissade också upp riktlinjerna för den socialistiska rörelsens återuppbyggnad såväl nationellt som internationellt. Gruppen kring Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht i Tyskland började 1916 illegalt ge ut "Spartakusbriefe", och gruppen gick snart under namnet Spartakusförbundet. Namnet togs efter den slav från Trakien som 73-71 fr Kri ledde antikens väldigaste slavuppror mot romarna. Spartakusförbundets ledande paroll mot militaristernas falska nationalpatriotism under världskriget var "Det Hauptfeind steht im eigenen Land!" - (Huvudfienden står i det egna landet).

Trots alla anklagelser om landsförräderi som gruppen utsattes för ekade denna paroll allt tydligare i takt med Kejsertysklands vikande krigslycka. Revolutionsåret 1917 splittrades även den socialistiska rörelsen i Tyskland. Krigsmotståndarna lämnade SPD och bildade det Oberoende SPD - USPD. Spartakisterna deltog där som en slags underavdelning. Hösten 1918 var så Tysklands krigsnederlag ett faktum.

Den tyska militarismen hade ordentligt försvagats. I detta läge manade de revolutionära krafterna de svältande proletära massorna till uppror. Spartakusledarna släpptes äntligen ut från sina tukthusceller. Revolutionen stod för dörren. Matroserna på krigsfartygen i Kiel proklamerade den 3 november 1918 generalstrejk, arbetare på företagen gjorde likadant. Sex dagar senare utropade Karl Liebknecht Republiken. Tyskland var plötsligt indelat i två fientliga läger: å ena sidan stod proletariatet i generalstrejk, som slöt sig samman i landsomfattande arbetarråd. Å andra sidan stod junkrarna och bourgeoisien, vilka förlitade sig på militära motattacker från det av kejsaren hemförlovade Riksvärnet.

I samband med krigsnederlaget kom det starkaste partiet - det officiella SPD, till makten. Under ledning av trion Ebert, Scheidemann och Noske ställde sig den nya regeringen på junkrarnas och bourgeoisiens sida och tog ställning mot arbetarråden. Sådant var läget för Rosa Luxemburg och Karl Liebknechts politiska verksamhet efter novemberrevolutionen. Under deras ledning ombildade sig Spartakusförbundet vid årsskiftet 1918/19 till Tysklands Kommunistiska Parti - KPD. Liksom i Ryssland utvecklades situationen till en form av dubbelmakt med maktpositioner för proletariatet inom produktionen, medan junkrarna och bourgeoisien behärskade statsapparaten.

Vid sin konstituerande kongress antog KPD ett socialistiskt övergångsprogram, enligt vilket hela samhällsmakten skulle läggas i händerna på arbetarråden. Men spartakisterna saknade en korrekt statsteori. I övergångsprogrammet hette det exempelvis. "Spartakusförbundet ska aldrig överta regeringsmakten annat än med den otvetydiga viljan hos proletärmassornas flertal i hela Tyskland".

Det har onekligen sina sidor att tala om majoritet och minoritet i ett dubbelmaktsläge. Det rådde formligen krigstillstånd mellan de två fientliga sociala lägren i Tyskland.

Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht barrikaderade sig i Berlin för att därifrån leda revolutionen i landet. Tyvärr förstod de revolutionära massorna inte helt och fullt socialismens statsteori, nödvändigheten att erövra statsapparaten såsom instrument för den härskande klassen. Proletariatet styrde ju produktionen, så varför då söka erövra statsapparaten? Staten framstod för många endast som ett förhatligt tvångsinstrument som ersättningslöst skulle krossas. Revolutionsledarna lämnades därför i sticket i det av Riksvärnet omringade Berlin. Rosa Luxemburg skrev den 14 januari 1919 sitt livs sista artikel under rubriken "Jag var, jag är, jag blir" i KPD:s huvudorgan "Die Rote Fahne". Dagen därefter mördades hon och Karl Liebknecht på direkt order av den socialdemokratiska riksvärnsminister Noske. Samtidigt upplöstes arbetarråden. Den tyska novemberrevolutionen dränktes i blod.

Jag vill läsa mer om kultur.