427 304 öppet arbetslösa vid månadsskiftet augusti - september. Härtill ska läggas nästan lika många som inte har något reguljärt arbete, som befinner sig i någon form av arbetsmarknadspolitiska åtgärder eller givit upp hoppet och accepterat hemmarollen.

Denna verklighet utgör grundorsaken till ökade klassklyftor, sämre levnadsvillkor främst för barnfamiljer i låg- och mellaninkomstgrupperna.

Regeringen har i sin iver att skapa balans i statens budget skurit ner stödet åt landets kommuner och därmed försämrat villkoren för pensionärer och sjuka, barnomsorg och skola. De kommunala bostadsbidragen har reducerats för unga och gamla.

Hela situationen borde leda till protester och krav på regeringen att stoppa högervridningen. Tyvärr är människorna i grupp inte så logiska. Facket och andra arbetarrörelseorganisationer, som borde vara de självklara opinions- och protestledarna, sviker och anpassar sig till s-regeringens högerlinje.

I detta läge upplever vi en politisk kullerbytta - människorna som är missnöjda med sossarnas högerpolitik ser sin räddning - just, i högern. Den gångna veckan matades vi med SIFO- och TEMO-mätningar som visade att just företrädarna för en asocial högerpolitik, nämligen moderaterna, går framåt och är i väljarsympatier det största partiet och dess ordförande Carl Bildt Sveriges populäraste person, ja, t o m populärare än kungen! Allt verkar beställt för att förgylla stämningen på moderaternas kongress i Umeå. Bildt hade lätt att anklaga socialdemokratin för den höga arbetslösheten och nedskärningar som slår mot de fattigaste - men som botemedel presenterades ånyo bara ett recept: ännu fler sociala neddragningar och "flexibiliseringar" på arbetsmarknaden till arbetsköparnas förmån. Och segerrusig började man diskutera borgerliga regeringsalternativ - väl medvetna om att socialdemokratin i dag saknar hållbara alternativ för att vrida politiken åt vänster.

Den gångna veckan har också präglats av ett annat tema, som borde sättas i samband med ovannämnda, även om knappast någon i den stora mediavärlden har gjort det: nämligen Maciej Zarembas artikel om tvångssteriliseringarna i Sverige, som bedrevs hårdast på 40-talet, men som pågick ända in i 70-talet. Det är ett mörkt kapitel i vår historia, som självklart måste utredas och där de drabbade självfallet måste få skadestånd. Dessutom - och det är lika viktigt - måste orsakerna och sammanhangen utrönas. Hur kunde en sådan lagstiftning och inhuman praktik så länge förekomma i vårt land? Varför fanns inga röster emot, trots Hitlerfascismens härjningar i Europa, som t ex vänsterkrafterna och inte minst kommunisterna hårt attackerade?

Vi måste konstatera att vänstern stod paralyserad när besluten om tvångssteriliseringar togs. Detta stärker uppfattningen att övergreppen hade sin grund i okunnighet och social underutveckling. Men därefter har främst vänsterkrafter försökt föra en debatt, t ex Alva och Gunnar Myrdals son Jan Myrdal. Men då har det inte fått någon genomslagskraft. (Det verkar vara med denna fråga som i så många andra fall, där vänsterkrafter avslöjat obehagliga sanningar - det förtigs eller avfärdas som elakt påhitt. Så var ju fallet t ex i frågan om det svenska storkapitalets samröre med nazisterna och Wallenbergs ekonomiska krigsvinster. Först nu, efter socialismens fall fick problemen kring naziguldet komma upp till ytan.)

När Zaremba nu lyfter fram det onekligen viktiga problemet med tvångssteriliseringarna får man lätt intrycket att det kan gå till på samma sätt.

Zarembas infallsvinkel verkar inte tjäna syftet att rensa i något förflutet som inte tidigare har förts fram. Så är nämligen inte fallet, även om för lite uppmärksamhet har riktats mot denna tvångslag och rashygieniska idéer och handlingar. Nej, Zaremba försöker att från högerståndpunkt angripa det som kallas för välfärdssamhället. Syftet är att förhindra att människorna ska se en lösning av dagens ekonomiska och sociala problem i ett "välfärdssamhälle". Man ska inte sträva tillbaka till ett Sverige som trots många mörka sidor också präglades av socialt tänkande och solidaritet.

Carl Bildt skällde i Umeå på steriliseringspolitiken och framställde den som främst socialdemokratiska övergrepp. Och där går debatten snett. Det är inte bara fråga om att högern och liberalerna då också röstade för projektet. Deras ansvar och skuld i saken är betydligt större än så: nämligen skulden för den utbredda fattigdomen och sociala misären, som socialdemokratin - med fel grepp - försökte lösa. Även läkare och forskare, som beredde marken för den rashygieniska lagstiftningen kom i regel inte från arbetarrörelsen och tillhörde sällan vänstern.

Högerns attacker går över hela linjen och sätter naturligtvis sina spår i folkdjupet. Medierna ställer upp för att backa upp sina politiska och ekonomiska husfäder.

För oss på vänsterkanten gäller det att skilja agnarna från vetet. Ta fram sanningen, lära av misstagen, tillbakavisa alla profeter som gör sig själva fria från historiens arv men i sak strävar tillbaka till det allra sämsta under dessa tider.

Vägen ur både de historiska och de aktuella problemen går inte åt höger utan åt vänster.

Jag vill läsa fler ledare