Det har skapats många avtal och organisationer för att säkra de multinationella företagens profiter, och denna strävan har ökat med de senaste årens snabbt accelererande internationalisering av produktionen. Denna "globalisering" på storkapitalets villkor står i direkt sammanhang och växelverkan med strävan att utvidga EU och NATO, med WTO, NAFTA och andra avtal som alla syftar till att social välfärd och miljökrav inte ska vägas in i storkapitalets kalkyler. Det senaste tillskottet är MAI (Multinational Aggreement on Investment)

De multinationella företagens okontrollerade makt var ett hett diskuterat ämne på 70-talet. OECD reagerade då med riktlinjer för multinationella företag, som fastslog vissa plikter gentemot värdländerna; fast dessa förblev utan konsekvenser eftersom de inte var bindande och eftersom inga påföljder var bestämda.

Nu är de multinationella koncernerna mäktigare än någonsin. Världens 100 största ekonomiska enheter utgörs av 51 koncerner och endast 49 länder. De multinationellas förmögenhet ökade under de senaste åren dubbelt så snabbt som världshandeln. Omsättningen av deras dotterföretag har större betydelse än världshandeln själv. De 100 största multijättarna äger en tredjedel av alla utlandsinvesteringar.

Globalisering och öppning av marknaderna, avreglering och privatisering har utlöst en gigantisk koncentrationsvåg. Krisen i Sydostasien inledde en enorm uppköpsvåg. Nationella koncerner och banker slukas av multijättar från USA, Europa och Japan. Varu-, arbets- och finansmarknaderna öppnas slutgiltigt, världsmarknaden blir till ett enhetligt arbetsfält för den kapitalistiska konkurrensen.

Det världsomspännande frihandelsavtalet GATT, som blev färdigförhandlat 1994 under stark dominans av USA, avlägsnade stora delar av nationella hinder - rättare sagt nationella intressen - för utförsel av varor och tjänster. Men GATT-avtalen hade enligt de multinationella företagen en stor svaghet: de säkrade nämligen inte deras "rätt" att fritt få investera och etablera sig varhelst i världen utan inblandning av nationella parlament och att få sina tillgångar skyddade före nationella intressen.

Medan den offentliga diskussionen om multijättarnas makt och nödvändigheten av deras demokratiska kontroll sövdes, pågick bakom lykta dörrar förhandlingar av helt annat slag. På sommaren 1997 fick fackliga representanter i samband med ett årsmöte av Internationella Arbetsorganisationen ILO i Geneve veta, att sedan flera år hemliga förhandlingar pågick om MAI - "Multilateral Agreement on Investment" - ett multilateralt avtal till skydd för utländska investeringar. Avtalsutkastets originaltext däremot fick de inte se. Hemligstämplad!

Nu har det läckt ut att detta hemliga avtal ännu denna månad ska beslutas , på OECD:s nästa möte i Paris. Ännu i år ska regeringarna skriva på och parlamenten ratificera avtalet.

Ursprungligen var det tänkt att föra förhandlingarna inom ramen av världshandelsorganisationen WTO. Men efter USA:s påtryckningar tog OECD, föreningen av världens 29 mäktigaste kapitalistiska stater - d v s EU-medlemmarna samt Schweiz, Island, USA, Japan, Norge, Australien, Canada, Nya Zeeland, Sydkorea, Ungern, Polen, Turkiet och Tjeckien - saken i sina händer.

Baktanken är att förkorta förhandlingarna utan u-ländernas störande intervention, för att senare tvinga det färdiga avtalet på alla länder som vill ta emot utländska investeringar. Det betyder att de fattiga länderna, som inte är "inbjudna" att utforma avtalet, ändå ska tvingas in i MAI:s ramar. Antingen skriver de på och avstår därmed sina nationella rättigheter, eller de utesluts i framtiden från investeringar.

Det handlar nämligen om långt mer än endast utlandsinvesteringar. I verkligheten handlar det om inget annat än ett slags internationell grundlag till försvar för de multinationella koncernernas fri- och rättigheter, som ska sätta folkens suveränitet ur spel till förmån för obegränsat och obehindrat förverkligande av kapitalets intressen.

De multinationella företagen erhåller samma juridiska status som nationalstater. Politiska rättigheter och politisk makt överlämnas till dem. Om en regering handlar i strid med MAI-avtalet, kan koncernerna dra regeringen inför en internationell oberoende domstol och kräva böter. Men omvänt kan staterna inte använda samma system för att avkräva koncernerna hänsyn till nationella utvecklingsmål, arbetsrätt eller miljö och inte heller att företagen ska hålla tidigare avgivna löften. Dessutom förbjuds regeringarna att bestämma målsättningar för investeringarna som t ex att skapa ett visst antal arbetsplatser, kvoter för ex- eller import, miljökrav osv. Alla lagar i ett land som ännu står i vägen för liberalisering och avreglering måste upphävas. Det innebär att alla nationella regleringar för att trygga arbetskraften, minimilöner, miljöskyddslagar, lagar till skydd för den nationella industrin m m befinner sig i riskzonen. Staterna har endast rättigheten och skyldigheten att se till att politisk stabilitet och ett gynnsamt investerings- och företagsklimat råder och att garantera fria möjligheter för vinstöverföring.

Renato Ruggiero, president för WTO, kallade MAI en "ny global författning". Med MAI inleds det multinationella kapitalets världsherravälde slutgiltigt också på politiskt plan, och därmed slutet både på nationalstaternas suveränitet och slutet på välfärdsstaten.

Den svenska regeringen har under hela tiden hemligt suttit med vid förhandlingsbordet och utformat dessa regler. När saken under de senaste veckorna kommit i offentlig fokus, ljög handelsminister Leif Pagrotsky svenska folket rakt i ansiktet, när han framför TV-kameran välkomnade en offentlig debatt om MAI och påstod att det råder full öppenhet. I verkligheten har han under de senaste tre åren gjort allt för att hemlighålla saken. EU-nämndens ledamöter hade knappt hört talas om MAI, och det så sent som för tre veckor sedan. Pagrotsky hänvisar till att LO och TCO medverkar i referensgruppen. Om detta kan bara sägas att det är mycket illa ställt, om inte ens de fackliga organisationerna anser sig vilja diskutera denna "nya globala författning" och dess konsekvenser. Det är bara ännu ett tecken på att hela förberedelsen av MAI är lika odemokratisk som avtalets innehåll.

Viktigt är att den offentliga debatten kommer i gång ordentligt. Att tvinga fram ett slut på hemlighetsmakeriet. Att facket och alla demokratiska organisationer och krafter blandar sig i och förhindrar att regeringen skriver på avtalet. Hela MAI-konstruktionen och dess innehåll är odemokratisk och måste från bordet. Inga förhandlingar om världshandeln utan att tredje världen finns med vid förhandlingsbordet.

På lång sikt måste MAI vändas om rakt upp och ner - av MAI måste det bli ett "IAM" - ett Internationellt Avtal till kontroll av Multijättarna.