En debatt mellan landets tyngsta politiker i riksdagen borde sätta spår i det parlamentariska arbetet - den demokratiska kärnan enligt gängse västerländska demokrati- och frihetsdefinitioner. Den borde handla om frågor som berör och formar svenska folkets vardag och framtid. Men ack, vad man kan bedra sig.

Utanför den ordinarie arbetsmarknaden står i dag nästan en miljon människor. Den offentliga sektorn med samhällsbyggnadens grundpelare som skola, sjukvård, barnomsorg, äldrevård, kommunikationer, polis och rättsväsende har så allvarligt urholkats och steg för steg försämrats att begreppet "välfärd" i många människors öron endast låter som en ironisk fars.

Bland de arbetslösa finns många som tidigare utfört ett utmärkt jobb inom den sociala servicen och både bidragit till och själva upplevt en del av den sociala trygghet som ett civiliserat samhälle har skyldighet att ge sina medborgare. Nu förvägras dem att göra sitt välbehövliga jobb.

Andra i den hopplöst långa arbetslöshetskön är äldre, "55+" och ungdomar utan arbetslivserfarenhet som inte längre har plats i det hårt rationaliserade arbetslivet, andra har fel yrke, fel kön, fel nationell eller etnisk bakgrund eller de bara bor på fel plats.

Inte i arbetslöshetskön, men väl vid utkanten av samhället, står ytterligare skaror av människor som efter frisering av statistiken inte bokförs bland dem som regeringen måste "åtgärda" , men som likväl upplever arbetslöshetens konsekvenser. Familjemedlemmar, barn som inte kommer in på dagis på grund av arbetslösa föräldrar, ungdomar som ärver arbetslöshet och blir utslagna på förhand ...

Dessa människor blir den tredjedelen av samhället som genom ett torftigt liv tvingas att betala andras högre levnadsstandard.

Det är naturligtvis denna verklighet som borde ha diskuterats i riksdagen. Men av detta blev intet.

Den till utkanten trängda tredjedelen av folket är inte representerad i riksdagen. Demokratin har stora, växande hål. Småpartier som kan sägas ligger nära de sämst ställda var redan genom dagordningen bortrationaliserade. Debatten skulle gå mellan de två stora partiernas ordförande. Inte bara den politiska verkligheten, även denna form av riksdagsdebatt visade att vi mer och mer närmar oss den amerikanska modellen. Hur marginella skillnaderna i "frihetens" förlovade land är mellan demokrater och konservativa har många av oss rätt klara uppfattningar om. Men vad sägs om skillnaderna mellan dagens Persson och Bildt, - våra (social)demokrater och konservativa (m)?

Statsministerns budskap - med självsäker gest och självbelåtet smil - var att nu har vi klarat av budgetsaneringen och detta är en seger för välfärdssamhället. Vi är så duktiga, vi har lyckats. Nu måste de som drabbats hårt stå först i kön när vi kan fördela något av överskottet i statskassan.

Perssons "logik" är: nu har vi räddat välfärdssamhället genom att skära ner på allt som bildat grunden för detta s k välfärdssamhälle. Nu kan vi ge tillbaka lite av det vi tagit- men bara lite, aj aj, vi får inte leva över våra tillgångar. Och, den som lånat är inte fri, ni vet ...På väg till den stora friheten har vi tvingats att offra en del av välfärden, men det ska vi "åtgärda".

Naturligtvis ska de som under dessa tre år av socialdemokratisk regering fått se sina vinster växa på aktiemarknaden eller i olika fonder, inte stå först i kön när spenderbyxorna tas på. Nej, nu gäller det att värva röster, och då är småfolkets välvilja mycket värd. Då passar till och med lite klassretorik, det gäller ju i alla fall att på något sätt markera skillnad till Bildt.

Bildt, som efter hemkomsten från Bosnien försökt skapa sig en ny image som ansvarsfull politiker och landsfader, med ambition att ställa samarbetet i "sakens" intresse över konfrontation, lämnade i riksdagsdebatten ett par kraftiga repor i den nya bilden. Han framförde sitt budskap till innehållet lika reaktionärt och arbetarfientligt som innan Bosnien-utflykten.

Men en nyhet stod Bildt i alla fall för - nämligen med det oväntade kravet att svenska folket ska få rösta om valutaunionen EMU. Denna attitydförändring skapade förvirring bland socialdemokraterna. Frågan om EMU skulle ju i tysthet handläggas för att så småningom skapa realiteter som skulle göra kontroversiella och uppslitande beslutsprocesser och beslut överflödiga. Regeringens och s-kongressens smidiga formulering om "inte nu, men kanske sedan" efter en "avvakta och se"-period verkade ju genialt. Allt skulle vara "öppet" och näringslivet skulle utan större hinder steg för steg föra in Sverige i EMU och onödiggöra demokratiska beslut d‰r vanligt folk, som inte förstår landets bästa, skulle göra sin röst hörd.

Nu har Bildt förstört hela denna sköna plan. Bildts utspel tvingar ut socialdemokraterna på plan - och det var just detta Bildt avsåg. Men naturligtvis inte av plötsligt tillkommet demokratiskt sinnelag.

Moderaternas strategi är att de själva ska slippa att ensamma slåss för EMU. De vet att den socialdemokratiska ledningen har samma mål och låter sig dirigeras av samma kapitalintressen som moderaterna själva. Men s-ledningen vill inte spela öppet, eftersom SAP är långt ifrån enigt i frågan. Ett splittrat SAP är naturligtvis önskeläge för moderaterna i valrörelsen.

Kända socialdemokrater på NEJ-sidan såsom Handels ordförande Kent Pettersson tvingas nu att välja mellan partilojalitet och fasthållande i sitt motstånd mot både EU som helhet och EMU. Tyvärr verkar partilojaliteten vara starkare, så att han nu varnar för en omröstning enligt Bildts tidsplan i början av 1999. Petterssons argument är att EMU:s konsekvenser då ännu inte har blivit tydliga och vill skjuta upp omröstningen. Det stämmer visserligen att en omröstning bara några månader efter EMU-starten 1999 inte kan utgå från några bärande erfarenheter med valutaunionen, men Petterssons slutsats är fel: - i stället för att rekommendera en uppskjuten folkomröstning borde han som förut verka för en sådan snarast möjligt.

Statsminister Göran Persson vill inte heller ha någon folkomröstning - han räds att det kan bli ett Nej som regeringen sedan blir bunden av.

EU- och EMU-motståndare som inte binds upp av partilojalitet gentemot regeringspartiet gör klokt i att arbeta för en så snabb folkomröstning som möjligt, eftersom storfinansen för varje dag som går bakvägen lotsar Sverige djupare in i EMU.

Börsen i Stockholm kommer snart att handla i Euro, Nordbanken knyter sig till finska Merita, självklart för att Finland redan från första stund kommer att vara anslutet till EMU. En norsk bank står redan på bankirernas önskelista - då kan man i varje situation sitta på den stol som passar, här EU-medlem, där EMU-medlem och i tredje fall helt fristående.

Allt talar för att det är bråttom att svenska folket får uttala sig i frågan som är avgörande för Sveriges framtid. Det är bråttom med ett Nej till EU/EMU, det är bråttom att stoppa kapitalets totala dominans över landets politik.