Ett år återstår till nästa val och det kan knappast ha undgått någon att valrörelsen har kommit i gång. Statsministern slår sig för bröstet och mässar: "Nu har vi klarat det som ingen trodde vi skulle klara - nämligen att sanera landets ekonomi. De lågavlönade, landets barnfamiljer och pensionärer måste nu få sin del av statens förbättrade finanser."
Om det vore så väl! Landets lågavlönade, barnfamiljer, pensionärer, för att inte tala om de hundratusentals arbetslösa, skulle inte önska något högre än att få ta "sin del" av en sanerad ekonomi. Problemet är bara att det hela är en enda stor bluff. Som sagt - valkampen har börjat
I bästa valkampsmanér delar Perssons statsråd nu ut löften om förbättringar till olika grupper i samhället: sänkta inkomstskatter för de lågavlönade, borttagande av värnskatten för de bättre bemedlade och sänkta förmögenhetsskatter liksom fastighetsskatter för ännu en annan grupp av väljarna. Det ena statsrådet lovar och det andra bestrider, förslagen och motstridiga utredningar om deras konsekvenser hamnar lika fort i papperskorgen som på borden, tjänstemännen i olika verk vet knappt vad som gäller för ögonblicket - och allt ges ett intryck av en samling sommarlediga ministrar som inte träffas för att diskutera igenom sina förslag. Och, värre än så, politiken avslöjar en regering utan hållbart program. I ett sådant läge kan bara den starkaste vinna.
Men alla dessa ministrar har en gemensam tanke, nämligen att det bara återstår ett år till nästa val. Hur ska vi klara ett nytt mandat? Hur ska vi övertyga våra väljare om att nergången nu har stoppats och läget vänt? Att det i fortsättningen inte enbart är kapitalägare som ska få det bättre, utan också vanligt folk?
Hur ska regeringen förklara varifrån pengarna ska komma som ska användas till att betala tillbaka något av det man tagit ifrån arbetslösa, sjuka, pensionärer och barnfamiljer?
Visst skulle det finnas resurser, men dessa vill eller vågar regeringen inte röra. Aftonbladet, som väl fortfarande får betraktas som regeringspartiet närstående, skrev den 18 aug: "Förmögenhetsskatten är låg, men mycket vill som bekant ha mer. Sänker eller avskaffar vi inte skatten på stora förmögenheter, blir följden att kapitalet får fötter och försvinner bort från landet."
Skatten från förmögenheter tillför statskassan mindre än en procent av statsutgifterna, men av rädslan för att tappa även denna futtiga andel tycks regeringen vara redo till ytterligare skattelättnader för de stora förmögenhetsinnehavarana.
Företagsskatten är låg, ca 28 procent och därmed "vänligare" mot företagarna än i nästan hela Västeuropa. Härifrån måste pengar tillföras statskassan! Men här liksom i andra frågor som rör storfinansen vågar inte regeringen ta hem något från rekordvinsterna. Förmodligen av rädsla att företagen skulle "få fötter"och lämna landet, som de så gärna hotar med, när de vill pressa fram ytterligare eftergifter.
Detta är krisens och besparingarnas kärna - och här ligger den enda möjliga lösningen för allmänhetens problem.
Trots allt tal under mandattiden om att vi har "dåliga tider" och därför tvingas till hårda nedskärningar, har företagens villkor blivit allt bättre. Och deras vinstredovisning talar för sig.
TidningenThe Ekonomist presenterade en analys av företagsklimatet i 58 industriländer. Som framgår har Sverige under de senaste åren klättrat från 18:e till 10:e plats. Denna "klimatförbättring" har självfallet inte kommit med sol och vind, utan med politiska beslut på bekostnad av - hur sa statsminister Persson så vackert - just, lågavlönade, barnfamiljer, pensionärer. De över en halv miljon arbetslösa glömde han i sammanhanget till och med att nämna.
Så länge som socialdemokratins representanter vägrar att röra kapitalet, kommer såväl den offentliga sektorn, arbetslösa, sjuka och pensionärer att få uppleva icke infriade löften under närmaste åren. Vi kan vara säkra på att valåret blir rikt på desperata utspel, som slutligen inte ger oss mer varken trygghet, arbete eller pengar i plånboken.
Om inte — de som ska luras på detta sätt äntligen går till motattack och försvarar sina rättigheter. Om inte vi utnyttjar den kraft som vi egentligen besitter i vår fackliga rörelse, pensionärsorganisationer, hem- och skola-föreningar, idrottsrörelsen ... och den erfarenhet av kamp om demokrati och klassintressen som vi samlat under detta århundrade. Den viktigaste erfarenheten säger att inga framsteg någonsin har uppnåtts utan kamp.
De som hävdar att det inte är tid för kamp, att vi "alla måste spara" har låtit sig fångas i falskt krismedvetande. Aldrig förr har de materiella förutsättningarna för ett värdigt och rikt liv för alla människor varit lika stora som nu. Aldrig förr har världens folk förmått att producera, bota sjukdomar, forska och vinna insikter som idag. Men inte på länge har kapitalet haft en sådan makt över alla resurser som i dag. Det är detta vi måste ändra på.
Rolf Hagel