Regeringens bostadspolitik
Genom skattereform och försämrade räntevillkor har hyreskostnaderna drivits upp i sådan takt att många människor inte har råd att efterfråga lägenheter i den storlek som de sociala normerna skulle motivera.
Resultatet har blivit tomma lägenheter, både på orter där arbetsplatserna försvinner och i storstadskommunerna. Ungdomar har inte råd att flytta från föräldrarna till egna lägenheter och många som tagit steget tvingas att flytta "hem" igen.
Skattereformen som gav höginkomsttagarna skattelättnader, innebar bl a högre fastighetsskatter och därmed högre hyror.
Under 1997 har 145 fastighetsbolag och bostadsrättsföreningar tvingats i konkurs och i många kommunala församlingar har redan hårt ansträngda kommunala medel krävts för att rädda boendet. Det är medel som i slutändan saknas någon annanstans i budgeten, för omsorg, skola, äldrevård, idrottsplatser m m.
Så är det även i detta sammanhang som vi ständigt fått uppleva under senare år: regeringen fattar beslut i "marknadens intresse och enligt marknadens rättesnöre - och kommunerna och befolkningen - i detta fall hyresgästerna - får betala och sitter emellan.
Arbetarrörelsens krav om bostaden som en social rättighet har förvandlats till en handelsvara som vilken pryl som helst, som man kan ha eller mista. Synen på bostaden utifrån marknadsekonomiska värderingar, som arbetarrörelsen länge och bestämt bekämpat, har tagit över. Avregleringen har blivit ett faktum som får allt mer asociala konsekvenser.
RH