Några av det socialdemokratiska partiets ledare och språkrör har under våren ägnat sig åt mytbildning om kärnkraften. Det är tragiskt eftersom kärnkraftsfrågan väl kan diskuteras sakligt. Här ska i stället ges en bild av kärnkraften som stämmer med de fakta som finns samlade inom FN:s atomenergiorganisation (IAEA) i Wien.
Kvinnoförbundets ordförande Ingrid Segelström påstod vid sitt 1 maj tal i Jakobsberg att kärnkraften håller på att avvecklas runt om i världen, och näringsminister Anders Sundström hävdade i en TV-intervju att kärntekniken är gammalmodig. Även om en och annan omodern reaktor har lags ned, t ex Ågestaverket i Sverige, är verkligheten tvärtom mot vad Segelström och Sundström tror. I världen finns nu enligt IAEA:s statistik 442 kärnkraftreaktorer i drift och de ger 17 procent av elförsörjningen.
Fem nya kärnkraftreaktorer har under 1996 startat i världen varav två i Europa: en tryckvattenreaktor i Chooz i Ardennerna i Frankrike och en tungvattenreaktor av kanadensisk typ (Candu) i Cernovoda i Rumänien. Tre reaktorbyggen påbörjades 1996 i Kina och Japan. Sammanlagt byggs idag 36 nya reaktorer.
I Frankrike planeras i samarbete med Tyskland dessutom den nya generationen kraftreaktorer som kommer att byggas en bit in på 2000-talet (kortnamn EPWR, den europeiska tryckvattenreaktorn, baserad på samma grundkonstruktion som reaktorerna 2,3,4 i Ringhals). Kärntekniken har kommit för att stanna i världen.
Statsminister Göran Persson sade nyligen i radion att Barsebäcksverket är det mest felplacerade kärnkraftsverket i världen. När Barsebäck byggdes i början av 1970-talet var många danskar nöjda med att se verket växa upp inom synhåll från Köpenhamn. Även det officiella Danmark var tillfreds med placeringen. Ända sedan dess har el från Barsebäck, bidragit till kraftförsörj-ningen av Köpenhamn med omnejd.
En placering av kärnkraftverk liknade Barsebäck inom tättbefolkade områden finns på många ställen i Europa (runt Hamburg och Lyon t ex) och kraftverken utnyttjas då ofta för fjärrvärmeproduktion i närområdet vilket från början också var tänkt för Barsebäck.
De två reaktorerna i Barsebäck är för säkerhets skull försedda med ett stort krossgrusfilter (Filtra) för att kunna fånga in mer än 99,9 procent av de radioaktiva ämnena vid en eventuell olycka i reaktorn och därmed förhindra skadliga strålningseffekter i omgivningen.
Statens strålskyddsinstitut (SSI) och Statens kärnkraftsinspektion (SKI) granskar fortlöpande strålskyddet och säkerheten vid Barsebäcksverket. SSI har i februari 1997 uttalat att strålskyddet i stort har fungerat tillfredsställande under åren 1984-1995. Sedan 1994, efter ett par incidenter inom säkerhetsområdet, håller SKI driften av Barsebäcksverket under särskild tillsyn. Såväl svenska kärnkraftverk som myndigheter har under det gångna året med tillfredsställande resultat. utsatts för internationella granskningar.
Den under IAEA:s ledning utarbetade kärnkraftskonventionen är nu på väg att genomföras. Dessutom håller IAEA på att utarbeta en internationell konvention om hantering av kärnavfall. Försäkringsskyddet för allmänheten i fall av kärnkraftsolyckor håller också på att förbättras under IAEA:s ledning.
Inom det svenska kärnkraftsprogrammet, som startade med försöksreaktorn R1 i Stockholm 1954, har ingen människa fått någon akut hälsoskada av strålning. Inga farliga, radioaktiva utsläpp i omgivningen har förekommit. De svenska kärnkraftverken av lättvattentyp är byggda med stor inneboende säkerhet. De har s k negativ voidkoefficient som förhindrar att de kan skena (kriticitetsolyckor kan således inte äga rum som i de ryska kärnkraftverken av Tjernobyltyp.
Idag har man nära 5 000 reaktorårs samlade erfarenhet för den typ av lättvattenreaktorer som mest används i Västvärlden (ca 300 reaktorer som körts i genomsnitt 16 år). Endast en reaktor av dessa har havererat, dock utan hälsoskador varken för personalen eller allmänheten (olyckan 1979 vid TMI-reaktorn nära Harrisburg i USA). Även kring denna olycka har en mytbildning om strålningsdödade människor ägt rum, bl a framförd på ledarsidan i Aftonbladet i våras.
Fil dr Lars Persson
Strålskyddsexpert
Miljöpartiets språkrör Birger Schlaug anför i en debattartikel i DN 3 juni 1997 att vid en olycka i Barsebäcks kärnkraftverk måste Köpenhamn utrymmas i 90 år. Men någon undersökning som bekräftar Schlaugs uttalande finns inte.
Barsebäckverkets två kärnreaktorer är av ASEA byggda som kokvattenreaktorer, kylda och modererade med vanligt vatten. De togs i bruk 1975-77, har en effekt på 600 MW el, och bidrar med 7 procent till Sveriges elförsörjning. Ingen kraftreaktor i världen av denna typ har havererat, så någon exakt bild av ett verkligt haveriförlopp finns inte.
En reaktor av liknade typ - en tryckvattenreaktor - havererade i Harrisburg 1979 (TMI-2) med följande konsekvenser: Reaktorn totalförstördes och uppröjningen kostade 6 miljarder kr. Ingen av personalen vid anläggningen skadades. Den högsta stråldosen från olyckan till någon individ i omgivningen var lägre än den den naturliga stråldosen per år.
I Sverige har sedan 1954, då den första kärnreaktorn togs i drift, ingen människa fått akuta strålskador, och det har inte heller skett några farliga radioaktiva utsläpp av kärnkraftstrålning.
Liksom i flygtekniken gör man inom kärnkraftsområdet undersökningar av tänkta olyckor. Detta innebär inte att det är osäkert att flyga eller att använda kärnkraft. Dessa undersökningar görs för att höja flygsäkerheten och kärnkraftverkens säkerhet. De svenskbyggda ASEA-kokvattenreaktorerna som även används i Finland har hög säkerhet som fortlöpande granskas av Statens kärnkraftsinspektion och Statens strålskyddsinstitut.
dr Lars Persson