Egon Krenz var under några omvälvande månader i DDR:s slutskede 1989/90 Erich Honeckers efterföljare som SED:s och DDR:s ledare. Han har nu i den uppmärksammade s k politbyråprocessen dömts till sex och ett halvt års fängelse. Försvarstalet som han höll inför domstolen i Berlin, sätter de historiska händelserna kring DDR:s gräns i sitt verkliga sammanhang. Vi publicerar utdrag ur hans tal.

Krenz krävde att bli friad och utgick ifrån att också domarna skulle frikänna honom och de andra åtalade, om de hade fria händer att följa lagen och juridiska regler.

 "Detta är inte främst en kritik mot er, mina damer och herrar domare. Det är inte ni som hittat på dessa processer. Ni är bundna till beslut som fattats i BRD:s författningsdomstol och högsta domstolen. Men just i deras dokument är det inte rätten som triumferar över makten. Den segrande makten hämnas representanterna för den besegrade makten. Ansvariga för detta är inte ni, utan Förbundsrepublikens politiska talesmän. Det är dessa som ville ha processerna mot DDR och dess politiker. det är de som missbrukar rättsväsendet för politiska syften. Redan innan åtal väcktes, fanns det statliga syftet att fördöma."

Tysklands nuvarande utrikesminister Klaus Kinkel har redan i sept 1991, då i sin roll som justitieminister, på domarstämman givit order om att delegitimisera DDR.

BRD:s Högsta domare har redan innan processen offentligt uttalat att det är hans ansvar inför barnbarnen att fälla de åtalade. Den tillsatte statlige åklagaren, Jahntz, har ett domarförflutet där han skonade och frisläppte åtalade nazister på löpande band. Vem kan under dessa förutsättningar undgå insikten att politiken hade sagt sitt innan rätten tillkallades?

"Jag ber er att inte missförstå mig", fortsatte Krenz. Det ligger mig fjärran att förminska den mänskliga tragiken, lidandet som inte kan gottgöras, som de dödliga skotten vid gränsen innebar för oftast unga människor, deras familjer och vänner. Livet är människans mest dyrbara egendom. Det var och är inget tomt ord för mig, det var vägledande för mig, när jag tillsammans med andra politiskt och militärt ansvariga i DDR förhindrade att skott lossades vid måndagsdemonstrationen i Leipzig och dagen då muren föll i Berlin.

Denna rättegångs tragik är att det för våra åklagare egentligen inte handlar om människoöden. Om så vore fallet, skulle också dödandet av DDR-gränssoldater spela en roll. Många sköts lömskt ihjäl från västligt bakhåll eller av flyktingar. Entydiga bevis om gärningsmännen har länge funnits tillgängliga, men varken i gamla eller nya BRD eller i samband med denna rättegång har man tagit notis om dem. Även de hade unika, oåterkalleliga liv fulla av förhoppningar, övertygelser och drömmar.

Lika lite vill förföljarna ha en fördomsfri analys av förutsättningarna som ledde till upprättandet av gränsregimen. Endast det skulle tjänat till upplysning av händelserna vid gränsen mellan världens två farligaste mililtärblock. I denna rättegång handlar det emellertid om att lyfta en självgod propagandabild om "orättstaten DDR" till historisk sanning.

Må andra se detta på annat sätt. Jag upplever rättegångsvågen mot DDR och dess politiker som nytysk variant av McCarthyistisk förföljelse. Regeringen i Bonn känner sig inte ens längre bunden till sina internationella löften. Michail Gorbatjov har manat att hålla sig till överenskommelsen med Förbundskansler Kohl, att DDR-medborgare inte får förföljas för att de utövat sina författningsenliga plikter. Denna maning har man struntat i. Mitt krav att kalla Kohl, som i och med Kaukasus-samtalen har blivit ett viktigt tidsvittne, till denna rättegång för att ge viktiga upplysningar, har tillbakavisats.

Slutligen har man för Tyska-Öst satt det hundraåriga förbudet mot retroaktiv användning av strafflagar ur kraft, i strid med FN:s och Europarådets folkrätt och i strid mot Förbundsrepublikens författning. Detta är en sällsynt företeelse i världen. En del av befolkningen ställs faktiskt utanför författningen i sitt nya land.

Det fick hållas nästan 100 förhandlingar, innan Egon Bahr - under många år förhandlingsledare mellan BRD och DDR - fick ordet inför denna domstol. Och även detta först efter ett konstgrepp i mitt försvar. Åklagaren ville förpassa honom ohörd till väntebänken. Inkallandet av tidsvittnen som Michail Gorbatjov, ambassadör Abrassimov, marskalk Kulikov och armégeneralerna Gribkov och Lusjev - likaså av sakkunniga vittnen från gamla Förbundsrepubliken som herrarna Gaus, Bräutigam, Schütz, Grabert m fl - förhindrades. Mina bevis- och jävighetsansökningar har i regel med genomskinliga eller oriktiga förklaringar tillbakavisats. Inte heller DDR:s siste ministerpresident Lothar de Maiziere var längre välkommen som vittne.

BRD:s president däremot påstod under pågående process:"Skjutordern kom från Östberlin". Varken denna domstol eller någon annan har lyckats hitta denna "skjutorder". Det fanns ingen sådan - som överstatsåklagare Schneider efter genomgång av politbyråns dokument i egenskap av vittne har bekräftat. Men när en sådan isinuation kommer från statens högsta man, som dessutom tidigare förestod Förbundsrepublikens författningsdomstol, så vet han själv bäst, att det inte bara handlar om en offentlig utan samtidigt högst officiell dom på förhand.

Utifrån denna synvinkel lyder sammanfattningen av mina rättegångserfarenheter: DDR-rätt har vanställts, folkrätt missaktats, 2+4-fördraget åsidosatts, enhetsfördraget vanställts, det retroaktiva lagverkningsförbudet och författningens jämlikhetskrav kränkts och t o m den förbundstyska processordningen missaktats. Jag upplever det som omöjligt att kalla denna rättegång korrekt och pliktmedveten.

De juridiska förtryckarknepen användes sedan det var klart att åtalets anklagelser var ovidkommande. Ingen av oss har - som påståtts - gått in i politbyrån med föresatsen att döda. Ingen av oss har någonsin fattat ett beslut som uppmanade att döda. Inget dokument som tagits upp i rättegången bevisade att gränslagen skulle ha åtföljts av några som helst beslut eller anvisningar. Ingen av oss har bragt en människa om livet. Så som jag inte kommer att påstå att en regerande borgmästare i (Väst)Berlin har dödat studenten Benno Ohnesorg (eller att en Förbundskansler har dödat FDJ-medlemmen Phillip Müller i Essen, eller att ett CDU-presidium har dödat illegala gränsöverträdare vid gamla förbundsrepublikens väst- och sydgräns, eller att en förbundstysk inrikesminister skulle ha dödat en ung kurd i Hannover. Jag kommer inte att påstå detta, trots att jag vet att dessa politiker var delar i en programmatisk antikommunistisk militans, där mordet av paret Rosenberg, Salvador Allende och Che Guevara endast togs som "de rödas" levnadsrisk, och napalmkriget mot det vietnamesiska folket som en tillfällig överreaktion från USA.

Skulle mina åklagare vilja veta vad Vietnam har att göra med muren, så finns det faktiskt en enda punkt. I båda fallen markerade stormakterna sina inflytelsesfärer, och tyskarna var en politisk del i detta, utan att på ett avgörande sätt kunna ingripa i skeendet. Och den som frågar mig hur DDR-ledningen grundläggande skulle kunnat förändra gränsbevakningen mellan NATO och Warszawapakten, den kan samtidigt ställa frågan, hur Förbundsrepubliken i fallet av sin transatlantiska stormakt skulle kunnat utöva avgörande inflytande för att förhindra äventyren i Vietnam, i kubanska Grisbukten eller i Grenada, för att stoppa morden av miljontals människor.

Jag vidmakthåller vad jag har sagt under rättegången: Det är mitt livs största nederlag, att jag inte förmått förhindra att människor har dödats vid gränsen. Någon har sagt att denna rättegångs förhoppning endast kunde ligga i att förhindra förhållanden som - var som helst - upprättar murar mellan människorna. Detta förutsätter att man fördomsfri lär sig denna tyska läxa. Därför är det meningslöst på båda sidor, att instrumentalisera kalla krigets mest tragiska övergrepp, dödandet av människor i sammanhang med det iskalla kriget, som moralisk slutseger. Bara den som låter bli detta, kan ärligt känna sorg över kalla krigets offer ...

Det är sant att jag har ett särskilt ansvar för DDR:s historia. Jag har kommit in i mina befattningar inte på stigar med bruna vägvisare. Jag har uppriktigt eftersträvat en ny antifascistisk, socialistisk samhällsordning och alltid sett det bättre Tyskland i DDR. Jag bär mycket tungt min del av ansvaret för nergången av vår republik i östra Tyskland. Jag har tillåtit, att socialistiska ideal har vanställts, att personlig frihet har underordnats de ekonomiska - och sammanhängande med detta - politiska inskränkningar. Jag har ansett de sociala mänskliga rättigheterna vara livsviktigare än de politiska. DDR levde vi i ett samhälle som aldrig skulle tillåtit att ungdomar släppts ut från skolbänken till arbetslöshet eller att människor på arbetsförmedlingar förlorade sin värdighet som "värdelöst strandgods" eller att gamlingar riskerade att dö i förtid för att de är fattiga.

DDR spelade - som BRD i sin tur - en icke vanmäktig roll i stormakternas kalkyl. Vi var suveräna som stat. Men vi kunde inte vara det i alla våra avgöranden. Det gällde för gränsen mot NATO som också DDR:s politik gentemot BRD. Båda delarna var livsviktiga för Sovjetunionen på grund av dess erfarenheter av Hitler-Tysklands överfall.

USA:s president Kennedy har 1961 sammanfattat det så: Stängningen av gränsen "visar ett grundläggande sovjetiskt beslut, som endast genom ett krig skulle kunna ändras". Därför har ingen Förbundsregering från Adenauer till Kohl någonsin krävt förhandlingar för att avskaffa DDR:s gränsregim. Medveten om denna realitet undertecknades istället fördragen med Moskva, Prag, Warszawa och 1972 även Grundlagsfördraget med DDR. Och medveten om att ingen av de tyska staterna skulle kunna ändra status quo, har kansler Kohl och Stasrådets ordförande Erich Honecker den 12 mars 1985 kommit överens om, att okränkbarheten av alla gränser i Europa är en grundläggande förutsättning för freden. Emellertid uppskattades signaler om förbättringar vid gränsen. Franz-Josef Strauss intygade 1983 och 1987 för Erich Honecker att det gick korrekt till vid den gemensamma gränsen. Han poängterade samtidigt att gränsen mellan DDR och BRD inte kan vara som den mellan Bayern och Österrike. Mannen visade i denna punkt realitetssinne. Hur högervänt och verklighetsfrämmade argumenterar däremot de, som ännu i dag utifrån politiska kalkyler och under förfalskning av folkrätten vill nedvärdera gränsen mellan två fientliga samhällssystem till "innetysk" eller "statsgräns". Förbundskansler Kohl sade inte emot Erich Honecker när denna den 7 sept 1987 i liten krets deklarerade, att det inte finns någon "skjutorder", men "att reglerna i det militära spärrområdet måste beaktas". Och Kohl hade sagt att han inte förväntar sig "att någonting förändras i dag eller i morgon".

Om verkligen politisk underlåtelse skulle vara en straffrättsligt relevant delikt, då skulle det redan då ha begåttsav de båda tyska staterna. Men det var väl snarare realism. Så som realitetssinne och säkerhetspartnerskap var vägledande i telefonsamtalet med förbundskansler Kohl, när vi under min ämbetsperiod som ordförande för statsrådet kom överens om att inte trappa upp situationen kring gränsen och detta också praktiskt genomfördes vid gränsöppningen den 9 nov 1989.

Däremot är det inget realitetssinne, när åklagaren påstår att jag skulle haft den juridiska plikten att "avskaffa gränsregimen". Som tidigare sagt: I denna fråga var DDR just inte suverän. Det är inte jag som hittat på detta. Det har Sovjetunionens mångårige ambassadör i DDR, Abrassimov, meddelat domstolen. Det har Sovjetunionens två högsta ännu levande militärer och två överkommenderande för Warszawapaktens förenade stridskrafter skriftligt intygat för domstolen. Det är inte mitt fel, att dessa tidsdokument för den sovjetiskaTysklandspolitiken undanhålls offentligheten.

Även jag på min tid upplevde ett stycke historia. Inget bra sådant. Det var tiden före det analkande fascistiska rovkriget. När jag började förstå, var kriget slut. Folk ställde sig på den ena eller andra sidan av efterkrigspartierna. Man kunde 1945 hata ryssarna, när man inte tillräckligt grundligt fick hakkorset ur skallen. Jag hade tur. En ryss räddade mitt liv, gav mig fallskärmssiden till skjortor och svartbröd mot den värsta hungern. På ett märkligt sätt ersatte han mig den far som saknats efter kriget, förmodligen därför att han tusentals kilometer längre bort också hade en son. Ingen indoktrinering, utan barndomsminnen drev mig i ryssarnas armar och väckte någon gång nyfikenheten på Sovjetunionen. Detta stod i början av en djup vänskaplig känsla, som för mig aldrig ens med stigande funktioner har blivit byråkratiskt. Och i sin kärna berördes den inte heller av spänningar och meningsskiljaktigheter som förekom ända in i Gorbatjov-tiden och som oftast hade sin orsak i den sovjetiska ledningens farhågor att DDR skulle spela bakom deras rygg med Bonn.

Och så fanns det den från ett fascistiskt koncentrationsläger befriade fången Schill. Han levde med sin familj i Damgarten (småstad vid DDR:s Östersjökust, red anm), dit jag hade flyttat 1944 tillsammans med min mor som tvångsförflyttade från Kolberg. Hans antifascistiska humanism präglade mig. Med åren blev hans världsåskådning också min. Och som åren gick levde jag ett normalt liv i ett land, som trots de fattiga förhållanden som jag kom ifrån, erbjöd mig goda utbildnings- och utvecklingschanser. Jag kände tacksamhet för DDR och politiskt allt större samhörighet. Och jag reflekterade tiden enligt min övertygelse.

Så det var ingen tillfällighet, att de flesta konstnärer och författare som återvände från emigrationen och motståndet mot Hitler, föredrog Östtyskland resp efter 7 okt 1949 DDR att leva i, medan personer som Oberländer, Globke, Lübke och Filbinger (alla högt uppsatta nazister, red anm) kunde göra karriär i Tysklands västliga del. Detta kanske förklarar till en del, varför där ända till idag 20 000 tvivelaktiga beslut från nazi-rättegångar skulle behöva en översyn, enligt Berlins justitiesenator.

Felaktigt tänkande och felaktiga disciplinföreställningar har å andra sidan hindrat mig att tidigare dra mina lärdomar ur felaktiga utvecklingar med svåra följder i de socialistiska länderna - som personkulten med dess konsekvenser, förlusten av vår kritikförmåga eller den indirekta interventionen för att tillbakatränga Prags reformmodell. Denna graverande brist är knappast juridiskt åtalbar, men den belastar mig, eftersom den hindrade mig att ställa min politiska arbetsvilja till tjänst i en modernare, konsekvent demokratisk socialistisk utveckling i vårt land.

Alla de som är anhängare till den även i denna rättssal ständigt närvarande paroll "Den bästa socialismen är den besegrade socialismen" kommer inte att kunna förstå denna vanmakt över en förspilld chans och över det egna misslyckandet. Men de som förstår att dagens samhälleliga förhållanden är en transitstation på väg till en bättre, humanare, samhörig värld med befriade folk, de förmår kanske att sätta sig in i denna smärtsamma känsla och - vad som är ännu viktigare - att dra de rätta slutsatserna.

För övrigt anser jag inte att sista ordet om DDR:s uppkomst, liv, undergång och testamente redan har skrivits. DDR:s historia kan inte kan reduceras till dess krossande. Det finns inte bara den förändrade politiska kartan, utan det finns också landskapen som felaktigt kallas för nostalgi och som innehåller ett meningsfullt och värdigt liv i vårt anslutna land. Kanske är det dessa ända tills i dag bevarade levnadsvärden som bäst skyddar för denna kyla och skrupellöshet, för känslan av meningslöshet och social förödmjukelse, som många människor i dessa trakter upplever i stället för de utlovade blomstrande landskapen. (Kohls formulering vid DDR:s införlivande 3 okt 1990, red anm).

Det är kanhända inte domstolarnas intention, men utan tvekan är det den förhärskande politikens syfte att med en kaskad av rättegångar mot människor som haft ansvar i DDR avleda uppmärksamheten från de orättvisor och perspektivlösheten som vårt anslutna land har hamnat mitt i under Kohls regim.

Det krävs mycket för att dölja verkligheten med Treuhand som så gott som ohöljt är en av staten totalt ohindrat snabbköp för västkapital. Avindustrialiseringen i Öst, lagstiftning som sätter återlämnandet av fastigheter enligt äganderätt före kriget över möjligheten för invånarna under de senaste 50 åren att gottgöra de tidigare ägarna. Nedläggningen av folkägda företag som man bestulit på mark, egendom och marknader, med kriminellt missbruk av bidragspengar i Väst som anslagits för utvecklingen i Öst, med arbetslöshet och bestraffning av pensionärerna i Öst med lägre pensioner än i Väst. Det billigaste sättet att försöka dölja allt detta verkar heta "DDR-orätt".

I samband med problemen kring BRD:s finanser hör jag allt oftare: Skulden bär moloken Öst, d v s arvet efter den ruttna DDR. Säkert var vi det ekonomiskt fattigare Tyskland. Men vi kom med en förmögenhet på 1,6 biljoner Mark in i enheten. DDR hade utbildade fackarbetare, ingenjörer och vetenskapsmän. DDR hade intressanta marknader som man - om viljan funnits - kunde bevarat genom en klok valutapolitk.

Det säkert försvagade DDR kom in i ett reformovilligt BRD med utvecklingsproblem som bara nödtorftigt doldes. Man missade chansen till att förena båda staternas resurser och erfarenheter, som utlandet nästan observerat med avund, eftersom man satte betoningen på att införliva.

Jag kommer främst att hålla mig till det domslut som för mig innebär stoltheten på DDR:s levnadsprestationer och samtidigt erkännandet av mitt medansvar för DDR:s krossande. Kriminell är jag i alla fall inte. Mitt politiskt-moraliska ansvar för DDR:s misslyckande står på ett annat blad och i ett icke juridiskt kapitel.."

Vi har med indignation tagit del av hur rättsväsendet i Tyska Förbundsrepubliken med domen mot Egon Krenz och andra som uppburit ledande positioner i DDR grovt kränker både nationell och internationell rätt. Vi delar uppfattningen att processen mot dem är uttryck för politiskt godtycke och hämnd som helt saknar rättsliga grunder. Detta sätt att utöva segrarens rättsskipning är kännetecken för ett svagt samhälle, som i sin rädsla för socialistiska värderingar fäller domar över förhållanden och personer som ligger långt utanför BRD:s domäner.

Vi uppskattar att Egon Krenz under processen har försvarat sin egen rätt och DDR:s rätt att enligt internationella regler upprätthålla respekt för gränsen kring en stat som var folkrättsligt erkänd av hela världen inkl FN. Oberoende av hur man personligen - och i efterskott - bedömer gränsregimen så handlade det definitivt inte om en innertysk gräns utan om en gräns mellan två suveräna, från varandra oberoende stater, och samtidigt om gränsen mellan två fientliga, högt rustade militärblock i en period av stark politisk spänning.

Vi protesterar mot fängelsestraffen som de åtalade i den s k politbyråprocessen har dömts till.

Vi kräver att Krenz och de andra f d DDR-medborgare som utan rättsgrundlag dömts, omedelbart sätts på fri fot. Det måste vara slut med den politiska hämnden och förföljelsen av f d DDR-folk!

Av svenska regeringen kräver vi att i den internationella folkrättens intresse både internationellt och i bilaterala kontakter med vår EU-partner BRD verka för att gällande rätts-normer efterföljs och regeringen i Bonn omedelbart stoppar den politiska förföljelsen.