Historiska och ärorika är de åren i Kubas tillvaro som förflutit sedan det Kommunistiska Partiets 4:e kongress. Med dessa ord inledde Fidel Castro det centrala talet vid invigningen av det kubanska kommunistpartiets 5:e kongress i början av oktober. En syntes av detta viktiga anförande får bli dagens tema.

 - När vi samlades i Santiago d Cuba hade det socialistiska blocket redan försvunnit, men Sovjetunionen fanns fortfarande, och redan då var jag övertygad om att också Sovjetunionen skulle försvinna en dag, vilket i sig skulle utgöra en oförutsägbar och otrolig händelse i världshistorien, men också ett mycket hårt slag i alla avseenden för vårt land och för vår revolution". Fidel Castro poängterade att i det ögonblicket var det nödvändigt att lägga grunden för övertygelsen om att uthärda, kämpa och segra och att man gav sig i kast med denna uppgift, även i händelse att Kuba blir lämnat ensamt åt sitt öde.

Steg för steg beskrev Fidel Castro den ekonomiska situationen som Kuba tvingades in i när införseln av importvaror praktiskt taget upphörde och handeln kom att inskränka sig till ett blygsamt utbyte av socker mot olja, i begränsade mängder och till de priser som då rådde på världsmarknaden. År 1989 uppgick landets import till 8,1 miljoner dollar, medan motsvarande summa för 1992 var knappt 2,1 miljoner dollar.

- Märk väl denna brutala och plötsliga reduktion avseende livsmedel och annat som var grundläggande för landets överlevnad, för mer än 10 miljoner människors liv, för revolutionens överlevnad.

 Man hade förlorat allt

1992 hade Kuba förlorat allt, såväl handelsutbyte som marknader, och landet var tvunget att starta om på nytt med alla de följder som detta kunde tänkas få för landets olika näringsgrenar. Hundratusentals män och kvinnor kom plötsligt att stå ute i fabrikerna utan någon som helst möjlighet till produktiv verksamhet eftersom råvaror saknades, landets valuta devalverades kraftigt, staten fick betala ut allt fler bidrag och subventioner, och landets budgetunderskott kom när läget var som värst, att uppgå till ett belopp motsvarande minst 30 procent av BNP.

Beträffande försvaret så upphörde bl a vapenleveranserna. I ett ögonblick då landet faktiskt var mer hotat än någonsin var man alltså tvungen till nedskärningar i de nödvändiga, ja rentav oumbärliga förutsättningarna för att upprätthålla landets försvar.

 Folket - det mest grundläggande

Inför ett sådant panorama kunde man nästan räkna revolutionens sista dagar. Prognosen var att ett så litet land inte kunde härda ut vid sidan om USA.

- Vad skulle vi göra, frågade sig Fidel Castro. - Ge vika, kapitulera...Och det var detta man krävde av Kuba, en villkorslös kapitulation, ett fullständigt överlämnande av nationen och dess folk till nationens och folkets fiender, ett avståndstagande från våra landvinningar, tankegångar och ideal.

Något så ovärdigt skulle landets förfäder aldrig gett sig i kast med, varken de som försvarade landet i kampen för självständighet 1868 eller 1895 eller vid något annat tillfälle i landets historia.

För dem som går tillbaka till dåtiden återstår enligt Fidel Castro inget annat än vanära och skam, eftersom de skulle ge efter för den tidens skam och vanära. Svaret kan endast bli ett "vad som helst utom tillbakagång, kapitulation".

- Men detta är en kamp, och det grundläggande i kampen är folket, dess medvetande, dess stridsberedskap och offervilja, dess heder och strävan efter frihet och oberoende. Och folket, det är folket och inte undantagen. Folket är det som alltid överraskar oss med sina dygder, som inte låter sig lamslås av det faktum att vissa tröttnar eller kapitulerar, eller går över till fienden, eller tvekar eller saknar de värderingar som gör var och en till en mänsklig varelse".

För att kunna ta itu med den rådande situationen utgjorde folket den mest grundläggande tillgången. Det var folket man kunde förlita sig på.

- Dessutom hade vi också partiet och staten att räkna med ... Allt detta kunde vi räkna med för att lösa det olösliga och möjliggöra det omöjliga ... Det rådde en motsättning mellan dem som sade att det inte var möjligt och oss som trodde att det var möjligt.

Om man inte kan leva med ära och rättvisa, om man inte kan leva som en fri människa, ja, vad tjänar då livet till?

- Det finns otaliga exempel i vår historia på människor som var konsekventa under sin livstid. Och det är detta som vi vill vara, konsekventa. Det är detta som vi revolutionärer vill vara, konsekventa. Detta är vad vi vill få ut av framtida generationer, av framtidens kubaner, att de ska vara konsekventa.

 Sergio Ramirez

Jag vill läsa fler artiklar om solidaritet.