En ny konflikt på Balkan, i det sönderslagna f d Jugoslavien håller på att utvecklas. Sammandrabbningarna i Kosovo mellan den serbiska polisen och den albanska "befrielsearmén för Kosovo" fortsätter. Konflikten mellan de båda etniska folkgrupperna har rötter som går tillbaka till tiden av de turkiska erövringarna på Balkan.

Medierna driver på i vanlig ordning - serberna är boven i dramat, Kosovoalbanerna det förtryckta frihets-törstande folket med rätt och plikt till demonstrationer, väpnat motstånd mot regeringen i Belgrad och rätt till en egen stat.

För USA:s utrikesminister Albright - ökänd krigspådrivare i Irak-konflikten - är saken klar: om Belgrad inte är berett att följa anvisningarna från Washington, kommer NATO att svara med militära medel. Även i detta fall kan hon vara säker på att få bundsförvanter: så som Storbritanniens labour-regeringschef Tony Blair ställde upp för att följa Clinton villkorslöst i ett nytt krig mot Iraks folk, så har i fallet Kosovo Tysklands utrikesminister Klaus Kinkel genast försäkrat stridsberedskap. Vad som hotar är en upprepning av Bosnien-scenariot: ett nytt blodigt krig på Balkan, ännu ett krig där folken - både serber och albaner - blir förlorarna och där djupa klyftor mellan folken rivs upp, mycket djupare än de nu är.

Om man jämför konflikten i Kosovo med den i Irland och Nordirland, i Spanien, Korsika och ett antal länder i Mellanamerika - då borde USA på många ställen i världen klampa in med sin militär. Men om separatiströrelser får stöd av Pentagon eller ej, det beror inte på folkens intressen utan klass- och maktintressen hos kapitalet.

De statliga medierna och regeringen i Belgrad tillbakavisar USA:s kritik och påpekar att Albright inte med ett ord har berört " Kosovo-befrielsearméns terrordåd". Nyhetsagenturen Tanjug anklagade den tyske utrikesministern Kinkel att fortsätta med "sin föregångare Genschers antiserbiska och revanchistiska politik" och att "öppet provocera fram ett nytt krig på Balkan".

 Historiska rötter

Kosovo är en provins i Serbien som tillhör Jogoslavien. Ca 10 800 kvadratkilometer stor med omkring 2 miljoner invånare (1991).

Kosovo var det tidigare Jogoslaviens minst utveckade del med en inkomst per kapita på ungefär en tredjedel av riksgenomsnittet och en arbetslöshet på 60 procent. Provinsen har rika fyndigheter av bly och zink, även koppar, silver och guld samt sstora brunkolsfält. Kring by- och zinkgruvorna vid Trepca har Kosovos viktigaste industriområde vuxit fram. Landets slättområden är mycket bördiga.

År 1981 utgjorde den albanska befolkningen 77,5 procent och serberna 13,2 procent. År 1992 beräknades den albanska andelen ha stigit till 90 procent.

Kosovo tillhörde sedan Augustus tid romarriket och beboddes under antiken av illyriska stammar. Albanerna, som såg sig som ättlingar till illyrerna, trängdes på 500-talet undan från låglandet av invandrande slawer. Under släkten Nezmanjic blev på 1200-talet Prizren huvudstad i ett serbiskt rike och Pec huvudort för den serbiske patriarken.

Kosovo ingick och förtrycktes i kejsaren Stefan Dusans storserbiska rike1331-35. Vid slaget på Kosovo polje (Trastfältet) 1389, då turkarna besegrade ser-berna, och i de fortsatta upproren mot turkarna deltog såväl serber som albaner. Serbien med Kosovo införlivades 1459 med Osmanska riket.

 Under Balkankrigen 1912-13 och befrielsen från turkarna erövrade det tsaristiskt styrda Serbien Kosovo. Kosovo blev serbisk koloni under militär förvaltning På 20-talet trappades striderna upp mellan Tsarjugoslavien och den albanska kacakrörelsen. Under andra världskriget förenade de fascistiska axelmakterna de albanska områdena i Jugoslavien med Albanien, vilket ledde till fördrivning av serberna från Kosovo. Denna spiral av våld har sannerligen satt sin prägel på den albanska folkgruppen och satt sina spår på utvecklingen under hela 1900-talet.

 Efter andra världskriget och befrielsen från nazitysk ockupation genom Sovjetarmén och den jugoslaviska folkbefrielsearmén började för Jugoslaviens många folk och folksgrupper för första gången utvecklingen av jämlika relationer. Kosovo blev först autonomt område och 1963 autonom provins. Jugoslaviens författning från 1974, som utarbetades under Titos ledning, jämställde i praktiken provinsen med jugoslaviska federationens republiker och en albansk renässans tog vid. Efter Titos död förvärrades situationen åter, albanernas kulturella sedvänjor förbjöds. År 1989 avskaffade Serbien de flesta av provinsens rättigheter. Sedan dess har motsättningarna mellan serber och albaner tilltagit.

Efter att det federativa Jugoslavien sönderslagits har oroligheterna och våldet i Kosovo ökat. Den serbiska regeringen har sänt militära styrkor i syfte att sätta stopp för det väpnade albanska upproret.

 Nödvändig dialog

Lösningen till konflikten förutsätter för det första att alla inblandade utesluter våld och söker fredliga förhandlingar enligt principen om lika rättigheter för alla etniska grupper.

Att enbart utmåla serberna till boven i konflikten är inte rätt. Situationen i Kosovo liknar den från 1992 i de serbiskt dominerade områdena i Kroatien och Bosnien. Befolkningen måste garanteras samma fri- och rättigheter som alla andra invånare i den serbiska republiken, eventuellt som autonom del i federation med Serbien.

Den Jogoslaviska Vänstern (JUL) säger i ett ställningstagande, att problemen i Kosovo är ett inre serbiskt problem som måste lösas i överenstämmelse med författningen och med hjälp av dess demokratiska institutioner. Terrorismen av alla slag måste bekämpas med statens lagliga möjligheter och i samklang med internationell rätt. Internationella krafter, som vill bidra till en lösning, måste tillbakavisa terrorism i Kosovo på samma sätt som överallt i världen och respektera att Kosovo är en integral beståndsdel av Republiken Serbien.

Albanerna i Kosovo är medborgare i den serbiska republiken och måste ha lika rättigheter som alla andra medborgare. Framtiden ligger i en fredlig och jämlik samlevnad med alla andra.

Principiellt är en samlevnad och utveckling omöjlig utan dialog.

 I Bosnien och Kroatien tillbakavisades alla förslag om självbestämmanderätt för den serbiska majoriteten, inte bara av muslimer och kroater, utan också av västländerna med Tyskland i spetsen. Demokratikraven från serberna förseddes av tyskarna med etiketten "storserbisk nationalism" - och denna brasklapp har sedan dess i alla händelser och sammanhang endast används för serbiska krav. Helt annorlunda behandlades albanska, bosniska och kroatiska krav på delar av Serbien.

De kosovoalbanska krav på nationell självbestämmanderätt är lika legitima, som de var för serberna i de etniskt rensade områden då.

För båda folkgrupperna handlar målsättningen om etnisk demokrati, inte om "nationalism".

 1992, i fallet Bosnien och Kroatien, försökte progressiva krafter att förhind-ra erkännandet av de två staterna, eftersom deras självständighet med säkerhet skulle medföra gränsrevisioner och etniska konflikter i det historiskt laddade områdena. Åtminstone skulle folkom-röstningar genomföras för att förhindra att en majoritet i ett område skulle styras av en minoritet. Men Tysklands särintresse i regionen var avgörande för USA, NATO och EU. Därmed kom krigen, flyktingströmmarna, etnisk rensning och brutalt våld mellan folkgrupperna. De verkliga krigsförbrytarna går fortfarande fria, utan stämning till domstolen i Haag.

 Etnisk demokrati måste vara konsekvent. Skulle man använda samma principer och vokabulär i fallet Kosovo, som man använde mot serberna i deras majoritetsområden i Srpska, Krajina, Öst- och Västslavonien - då skulle den kosovoalbanska gerillan kallas "terrorister" och militär vara berättigad att slå ner dem.

Naturligtvis är det ingen lösning. Konflikten har redan skördat alldeles för många offer, bland dem kvinnor och barn.

Förhandlingar mellan Kosovoalba-nerna och Belgrad måste gå ut på att tillerkänna den albanska majoriteten samma rättigheter som serberna.

De ansvariga måste ha i åtanke, att ettkapade av banden mellan Kosovo och Serbien, som separatiströrelsen kräver, återigen skulle sätta igång en serbisk flyktingvåg, som skulle sälla sig till de 650 000 flyktingar som nu befinner sig i Serbien. Att, som vissa krafter i väst nu gör, ropa på ekonomiska sanktioner mot Serbien, skulle bara förvärra eländet.

Att tränga en etnisk grupp mot väggen - serberna som görs till flyktingar i bit efter bit av landet, kommer endast att tillspetsa konflikten och så nytt våld. Det verkar inte långsökt att se ett slags "Palestina-problem" växa fram i Europa, i "Rest-Jugoslavien" med liknande förhållanden som i Gaza i dag, som knappast kommer att lösas utan nya blodbad.