I slutet av september hälsade en lång väga gäst på SKP i Stockholm:

Norman Araya, borgmästare i den lilla kommunen Kanela norr om Chiles huvudstad Santiago, i närheten till Valparaiso.

 Hans by har omkring 10 000 invånare, mestadels bönder och är fattig som många byar i Chiles norra del. Ändå är det något speciellt med Kanela - det är nämligen den enda kommunen i hela Chile som sedan 1992 har en kommunistisk borgmästare.

Varför har partiet just här fått ett så starkt stöd? Av 5 500 valberättigade röstade 48,8 procent för den kommunistiska kandidaten, och stödet räckte dessutom för två fullmäktigeledamöter.

Norman Araya är inte mannen att göra stora ord. Tystlåten och enkel berättar han om vardagen i denna fattigaste av Chiles regioner. De flesta människorna här är bönder, småbönder som odlar spannmål och kummin. Sex år i rad har de drabbats av torka, som ytterligare försämrat levnadsvillkoren.

Men fattigdomen har också sammansvetsat människorna här. Borgmästaren tycker att kommunalpolitiken skiljer sig från landet i övrigt genom människornas starka engagemang. Flera sociala organisationer som samlar kvinnor, pensionärer, ungdomar, hyresgäster och idrottsrörelsen verkar för att göra folk delaktiga i kommunalpolitiken. Det kommunistiska partiet hade 1992 sju particeller, idag är det 28.

Kommunalpolitiken styrs av stora behov framför allt på utbildnings- och hälsovårdssektorn. Kommunerna förhandlar med regeringen om olika projekt, eftersom de egna medlen är långt ifrån tillräckliga. Dessutom anser partiet och många av dem som stödjer borgmästare Araya, att staten måste ta det största och avgörande ansvaret för både utbildning och hälsovård.

Grunden för partiets valframgång lades redan under 80-talet. Kommunisterna arbetade främst inom böndernas fackliga organisationer. Så även Norman Araya. Så småningom valdes han som ledamot i den fackliga centralorganisationens styrelse och vann stort förtroende i den trakt som han representerade. När han för Chiles KP ställde upp som borgmästarkandidat, fick han stöd från alla sociala organisationer.

Samarbetet med de statliga myndigheterna är naturligtvis inte enkelt för en sådan borgmästare. Men hans starka folkliga förankring är ett viktigt förhandlingsargument. Fler än en gång har han hotat med folkets mobilisering i hela området, om inte nödvändiga resurser beviljades - och på så sätt ibland tvingat fram hjälp. Naturligtvis måste allt detta sättas in i de konkreta förhållandena: Kanela har en arbetslöshet på 42-43 procent! Den ligger långt över landets genomsnitt. Och på frågan om stödet för de drabbade, fnyser borgmästaren: det finns ingen a-kassa och inget statligt stöd alls. Det är kommunens största problem. Man försöker att hjälpa varandra ömsesidigt, och kommunen letar efter möjligheter att skapa jobb.

I detta sammanhang kommer även besöket i Sverige in i bilden. Banden mellan Cile och Sverige är mångfaldiga och starka, sedan tiotusentals chilenska flyktingar undan Pinochets fascistiska diktatur fått en fristad i Sverige. Norman Araya passar på ett framföra ett stort tack för all den solidaritet som visats hans landsmän. Nu är han här för att befästa de bestående banden och ge dem en ny dimension. Han söker en vänort till sin kommun, till ömsedidig nytta, men naturligtvis också på grund av de stora behoven som Kanela har. Ett konkret projekt som behöver solidarisk hjälp är vattenförsörjningen. Kanela har, som sagt, lidit hårt under torka, nya brunnar måste borras - och det kostar mer pengar än man har i Kanela. Även i Sverige utsorterad skjukhusinredning och mycket annat begagnat material skulle vara välkommet.

Vi frågar borgmästaren, hur kommunisterna och andra anhängare i motståndsrörelsen förhåller sig till dem som stödde Pinochetdiktaturen? Norman Alaya funderar en liten stund. Motsättningen mellan Pinochetfiender- och anhängare präglar inte längre vardagen, i alla fall inte öppet. Man försöker gå vidare. Naturligtvis finns det hat inom kommunen mot diktaturens aktivister. De som lidit under förföljelsen finns ju kvar och tvingas leva sida vid sida med de gamla fienderna.

- Jag måste t o m samarbeta med Pinochetanhängare, säger borgmästaren, men nu är situationen omvänd. Det hårdaste straffet mot dem är nog att vi vann politiskt.

Någon snabb genväg till lösningar av Kanelas problem ser kommunisten Norman Alaya inte. Den enda vägen är människornas ökande delaktighet i alla sina angelägenheter. Och i sin kommun upplever han stor vilja att organisera sig, framför allt bland kvinnorna. I hans val till borgmästare var kvinnorna utslagsgivande. Det är ett relativt nytt fenomen i denna del av landet. Men han sätter stora förhoppningar just till kvinnorna, som upplever fattigdomen, barnens problem och arbetslöshetens konsekvenser på ett speciellt, mycket jordnära sätt.

Men han är optimistisk för framtiden. Första steget är att engagera människorna lokalt, kommunalt - därav kommer sedan kraften och förståelsen för hela landets problem. Och detta, så har han förstått efter den första korta besökstiden i Sverige, är inte speciellt för Kanela. Det gäller överallt och är lika angeläget för kommunisterna i Sverige som i Chile.

 Barbara Hagel