26 november i Berlin - 20 000 deltagare

27 november i Bonn - 40 000 deltagare

4 december i Düsseldorf - 40 000 deltagare

I dag, i början av december 1997 strejkar studenter vid olika institutioner på över 70 universitet och högskolor i tyskland. I den omfattningen har något sådant inte hänt sedan 1968.

Men ännu mer anmärkningsvärt än själva den massiva protesten är att politiker oavsett kulör tycker synd om studenterna. Arbetsgivarnas organisationer, bankchefer och fackföreningar står enade bakom studenterna och sprider sympatibekännelser via massmedia.

Alla förstår oss! Så fint! Så långt.

Vad är det som får studenter att gå ut i snöslask och kyla, som får den "förlorade generationen" att röra på sig ? Egentligen ingenting nytt. Eller ändå?

Kanske började det hela förra sommaren i Berlin. Som första delstat i Förbundsrepubliken hade regeringen i Berlin då antytt att man funderade på att införa studieavgifter på 1000 DM, det är ca

4 500 kronor per termin. Jag minns det väl. Panik och upprorsstämning bredde ut sig. Aldrig, det kommer de aldrig att få igenom, var den allmänna stämningen. Långa plenum på ängen utanför universitetet, omröstning - strejk, demonstrationer, föreläsningar på gator och torg, flygbladsutdelning.

När hösten kom hade luften gått ur, det gällde ju att inte förlora tid, att ta sin examen.

"Jag har inte tid att demonstrera, skall ju ändå lämna universitet snart" lät det.

När regeringen slutligen enades om att skjuta upp beslutet om studieavgifter och "bara" krävde in en ny förvaltningsavgift på 100 DM och när hotet om avstängning hade hamnat i brevlådan betalade nästan alla. Så även jag.

Den stora massan återvände till mer än överfulla föreläsningssalar där en plats på golvet tillhör normaliteten och till bibliotek där ingen modern vetenskaplig litteratur står att finna. Man återvände till sin stressade vardag mellan föreläsningar, jakten på professorer, - det går en professor på 50 studenter - och naturligtvis till sina deltidsarbeten som nattvakt, servitris eller brevbärare.

I Tyskland finns det ingen allmän studiefinansiering., "Bafög"- som liknar studielånet i Sverige, grundas på föräldrarnas inkomst och endast ca 10 procent av studenterna får det. Och då pratar vi om en summa på högst 4 000 kronor i månaden. Många av föräldrarna, som enligt lag är tvingade att betala sina barns studier tills dessa fyllt 27 år, kan inte uppbringa detta belopp. Detta innebär att de flesta studenter jobbar vid sidan om i en gråzon av icke försäkrade deltidsarbeten.

Så har det varit länge nu. Alla ser till att på något sätt klara av sin vardag, det är knappast att man har tid eller ork att ens längre bry sig om problemet.

Och så i slutet av oktober i år: I nyheterna berättas att studenter i Gießen, i delstaten Hessen, har ockuperat universitetets huvudbyggnad och utropat en strejk.Vid en introduktionsföreläsning hade 600 personer infunnit sig. Bara 60 var tillåtna att stanna och en professor sade att nybörjarna lika gärna kunde återkomma nästa år.

Men dessa nybörjare var inte lika härdade som så många äldre studenter är vid det här laget.

Plötsligen strejkade samtliga studerande i Hessen och protesterna smittade av sig på andra universitet och högskolor i Tyskland.

Inte undra på det, eftersom det blev bekant att även andra delstater planerar att införa studieavgifter. Samtidigt började en diskussion om den nya högskolelagen som skall gå till omröstning nu i december.

Lagen kräver bl a att studietiderna skall förkortas och att den som överskrider en viss gräns skall bötfällas. Men hur det skall gå ihop med ännu mindre studielån till än färre studenter kan och vill ingen politiker svara på. Till syvende och sist begränsar lagen studenternas medbestämmanderätt i universitetets olika utskott.

Mitt i allt detta kom Kohlregeringens beslut att landet skall köpa ett antal nya militärflygplan "Eurofighter" (den tyska varianten av JAS) för 23 miljarder DM.

Detta fick bägaren att rinna över. Hög-skolekonferensen har räknat ut att universiteten skulle behöva 9 miljarder DM mer om året, 9 miljarder som enligt regeringen inte fanns!

Det är för övrigt precis den summan man skänkte till höginkomsttagarna när man i år avskaffade förmögenhetsskatten.

Protesterna har nu varat i över en månad. Ingen vet hur länge studenterna orkar fortsätta. Det talas om att universiteten och högskolorna vill ogiltigförklara hela terminens prestationer. Detta hot splittrar studenterna. som ju inte är någon homogen grupp. Enighet består endast i kravet om bättre studiebetingelser. När man diskuterade om man vid demonstrationerna skulle ta upp den allmänna sociala nedrustningen röstade många studenter emot. När fackföreningsfolk talade till studenterna på olika möten var det många som senare tyckte att deras krav inte hade någonting med den egna saken att göra.

Problemet beror också på att det är svårt att hitta ansvariga för den rådande situationen. Förbundsrepubliken delar kostnaderna med de olika delstaterna. Båda har under de senaste åren minskat utgifterna för utbildning i stor omfattning. Dessutom får universiteten själva bestämma hur pengarna skall förvaltas. Professorerna har röstmajoritet i de beslutande organen, vilket lett till att deras löner bara ökat och deras undervisningstimmar minskat, samtidigt som man kastat ut docenter eller minskat bibliotekens budget. På en del universitet, som sponsras av näringslivet, erbjuds huvudsakligen linjer och kurser på direkt beställning av sponsorerna medan andra ämnen helt läggs ner. Så kan exempelvis Mercedes bestämma vilken institution som skall få datorer och vilka som skall stå tomhänta. Detta bidrar naturligtvis till splittringen bland studenterna.

Arbetsgivarorganisationer kräver för övrigt studieavgifter och att högskolorna själva skall bestämma vem som får läsa där. Universiteten skall konkurrera med var-andra och de som lyckas samla eliten skall få pengar. Rätten till fri utbildning för alla anses vara föråldrad och icke förenlig med marknadens krav.

Säkerligen krävs det strukturförändringar också vid universiteten. En del av problemet är säkert den överbelastning som råder. I dag går det 1,9 miljoner studenter på 900 000 studieplatser.

Politiken har tigit still och låtit problemet vara. Vad skulle man annars göra med alla dessa unga människor än att skicka ut dem i den öppna arbetslösheten?

Nu har man plötsligt insett problemets vidd och försöker kasta ut de studenter som inte kan betala för sig. Resten skall marknaden sköta.

På nyheterna nyss: Regeringen Kohl tänker anta den nya lagen och tänker inte diskutera med delstaternas utbildningsministrar om eventuella ändringar. Studenterna har beslutat om ännu en stordemontration den 18 december.

Det återstår att se vem som håller ut längst.

 Jana Hagel

Jag vill läsa fler artiklar om solidaritet.