s k opinionen om ordentligt. Alla riksdagspartier utom kommunisterna hade hittills ställt sig mer eller mindre öppet på amerikansk sida. Men demonstrationer och andra missnöjesyttringar blev fler och större och politikerna förstod att kritiken från befolkningen var mera omfattande än man trott. Resultatet blev en politisk omorientering, framför allt på socialdemokratiskt håll.

Men enligt journalisten Jan Guillou var SAP:s omorientering tomt prat. Olof Palme höll tal och var arg och kritisk. Men i hemlighet spelade regeringen under täcket med amerikanerna.

Sveriges ambassad i Hanoi i Nordvietnam var den första västambassaden och sågs som ett tecken på att Sveriges rege-ring drev en "neutral" linje i Vietnam-frågan. I det senaste numret av Folket i bild/Kulturfront avslöjar Jan Guillou att den svenska ambassaden var allt annat än neutral.

Guillou skriver: "Vår ambassad var en spioncentral och uppgifter om vietnamesiska krigsplaner, trupprörelser, försörjningsproblem, transporter och motståndsvilja strömmade från den svenska underrättelsetjänsten till den amerikanska underrättelsetjänsten."

Guillou och hans medförfattare Peter Bratt avslöjade spionageverksamheten i ett par artiklar i Fib som för övrigt innehöll uppgifter om socialdemokratisk åsiktsregistrering och hemligt samarbete med krigsmakten, det som blev den s k "IB-affären". Guillou och Bratt dömdes till fängelse och saken tystades ner. Enligt Guillou har ingen annan skrivit om Hanoi-ambassadens spionage "till dags dato".

Sedan dess har Guillou fått ytterligare bekräftelse på sina uppgifter. När han överklagade IB-domen till hovrätten på sin tid fick han chansen att intervjua den dåvarande överbefälhavaren, Stig Synnergren. Synnergren måste vittna under ed och tvingades medge att Guillou hade rätt i det han skrivit om regeringens dubbelspel.

Från rättegången stal Guillou med sig en sida ur protokollet från förhöret med Synnergren. Han skrev sedan om detta i Fib. Regeringen bad då justitiekanslern att undersöka om Fib kunde tryckfrihetsåtalas, eftersom Guillou hadepublicerat hemligstämplat material. JK kom fram till att hemligstämplat material visserligen hade publicerats, men rekommenderade regeringen att ligga lågt: en rättssak skulle ha skapat för mycket ofördelaktig publicitet. Nu blev hela resultatet en spalt i DN.

Att Guillou nu tar upp saken igen beror åtminstone inte enbart på att han vill framhäva sin egen ganska glansfulla roll i skandalen. Det har hänt nytt, och det nya är att han fått ytterligare bekräftelse på sina uppgifter av ingen mindre än Leif Leifland, en av den svenska diplomatins mera prominenta trotjänare under efterkrigstiden.

Leifland gav för något år sedan ut en memoarbok, Frostens år, där han berättade att Sven Andersson, försvarsminister i den socialdemokratiska regeringen under Vietnamkriget, stod i direkt kontakt med den amerikanska krigsmakten. Eller som Guillou skriver:" i egen hög person delgett amerikansk diplomatisk personal svenska underrättelseinforma-tioner om nordvietnamesisk militär aktivitet".