I höst är det val på Kuba. För de arbetande och de förtryckta i världen är detta en politisk märkeshändelse. Den kubanska republiken visar världen att nyckeln till verklig demokrati är socialismen.

Den socialistiska demokratin har blivit en sällsynt fågel. Men den finns på Kuba. I år är det val i den tappra socialistiska republiken, och i oktober går den första valomgången av stapeln. Då ger sig 7 miljoner kubaner iväg till vallokalerna för att utse ledamöterna till de 169 kommunala församlingarna på ön. En bit in på nästa år är det dags för val till de återstående politiska parlamenten, till de 14 provinsförsamlingarna och till nationalförsamlingen.

Man behöver inte vara statsvetare för att upptäcka skillnaderna mellan valen på Kuba och valen i de kapitalistiska stater som kallar sig demokratier. Det märks redan på helt ytliga fenomen. Ett kubanskt val pågår exempelvis under en längre tid, det folkliga deltagandet är mera omfattande och den politiska kommers som brukar omge valen i de borgerliga demokratierna saknas helt.

Men de avgörande skillnaderna ligger i de sociala och ekonomiska förutsättningarna för en annorlunda politisk kultur.

Socialismen lägger grunden till verklig demokrati

Kuba är ett socialistiskt samhälle. Det innebär att alla ekonomiska, sociala och politiska förhållanden kan behandlas i ett sammanhang. Ingen sektor av det kubanska samhällslivet är undantagen från den demokratiska beslutsprocessen, och de politiska besluten har inte överlåtits till hel- eller halvtidspolitiker av olika slag; makten är i händerna på de produktivt arbetande människorna, som suveränt bestämmer över både näringsliv och offentlig sektor.

Att Kuba är socialistiskt innebär inte att där inte finns intressemotsättningar och konflikter. Vad det innebär är att de konflikter som förekommer åtminstone inte har sitt upphov i skilda klassmässiga intressen. Det s k enpartisystemet är en följd av detta. Flerpartisystemet är först och sist ett politiskt konstgrepp, ett försök att maskera klassmässiga motsättningar som politiska. På Kuba saknas de klassmässiga motsättningarna. Därför klarar man sig utmärkt utan de politiska partierna.

Kuba har varit ett s k enpartisystem sedan revolutionen 1959. Enpartisystemet brukar utmålas som själva antitesen till demokrati. Men valen på Kuba visar hur vilseledande en sådan beskrivning är. Ty här förekommer överhuvud taget inga partier. Det kommunisiska partiet, PCC, ställer aldrig upp egna kandidater. Valen är helt och hållet en angelägenhet för befolkningen. Folket förbereder, organiserar, utser kandidater, kandiderar och väljer i egen regi och av egen kraft.

Valprocessen på Kuba börjar långt före själva valdagen. Man skulle också kunna säga att den pågår oavbrutet, ty det kubanska folket är inte som exempelvis det svenska periodvis utestängt från allt politiskt inflytande. Ett exempel på detta är nomineringen av kandidater till de politiska församlingarna.

Kandidaterna till de kommunala församlingarna utses ute i bostadsområdena. Många känner varandra från arbetet i de sk CDR-kommittéerna (Kommittéerna för revoultionens försvar), som utgör den lägsta nivån i folkmaktsystemet (Poder Popular). Valet sker på grundval av det material om kandidater och meriter som medborgarna tar fram, och ämbetsperioden i de 169 kommunala församlingarna är två och ett halvt år.

Provinsförsamlingarna och nationalförsamlingen väljs på fem år. I dessa församlingar kan alla kubaner av lätt insedda skäl inte bli representerade av sina grannar. Därför sker nomineringen på mera indirekt väg än på kommunal nivå. Drygt hälften av kandidaterna utses av de många intresseorganisationerna i landet: fackföreningarna, studentfederationerna, kvinnoorganisationerna etc. Återstoden tas fram av speciella s k "kandidatutskott" som består av representanter för alla de olika intresseorganisationerna.

Valen till de tre politiska församlingarna på Kuba pågår under nästan ett helt års tid. Att valproceduren är så tidskrävande beror på att alla val inte avhålls vid samma tidpunkt. Först hålls valen till de kommunala församlingarna. I år sker detta i mitten av oktober. Därefter vidtar förberedelserna inför de övriga två valen: provins- och nationalförsamlingsvalen, som inte går av stapeln förrän en bit in på 1998.

Att valprocessen pågår i ett helt år betyder dock inte att det är valkampanj hela tiden. Faktum är att det överhuvud taget inte förekommer några valkampanjer på Kuba. De behövs inte. Valets kandidater utses bland folket och väljs på erfarenheter och meriter. Det behöver inte ljugas ihop några "image" eller "profiler". De politiska budskapen kommer underifrån, från väljarna själva, och behöver därför inte spridas med hjälp av reklam.

Det föreligger ingen valplikt på Kuba. Kubanerna är alltså inte tvungna att delta i valen. Men valdeltagandet är högt, omkring 99 procent. Det säger en del om både medborgarandan och den politiska medvetenheten i landet.

Själva valhandlingen ser ut ungefär som här i Sverige: alla röstberättigade, det vill säga: alla medborgare över 16 års ålder, röstar enskilt och i hemlighet. Men för övrigt sker allt i öppen dag och inför hela befolkningen.

Valen organiseras och genomförs av hundratals valutskott. De avgivna rösterna räknas av valutskottens medlemmar, och när rösterna är räknade och resultaten klara samlas de utvalda till sin första session. Församlingarna konstituerar sig.

I kommunal- och provinsförsamlingarna utses talman och andra förtroendeposter direkt. I nationalförsamlingen utses först ett sk "kandidaturutskott" vilket inför församlingens ledamöter framlägger förslag till kandidater till republikens högsta poster: president, vicepresident m fl ledamöter i det s k statsrådet, alltså landets högsta beslutande organ.

För den borgerliga samhällsordningens försvarare är den kubanska demokratin ett rött skynke. Orsaken till detta är inte, som det vanligen påstås, att det saknas något på Kuba: demokrati eller frihet eller en fri press eller dylikt. Tvärtom. Den verkliga orsaken är att Kuba har något som de kapitalistiska s k demokratierna saknar, nämligen ett reellt folkligt inflytande över politik och samhälle.

"Är ett val utan partier, politiker, reklam och vallöften verkligen ett demokratiskt val? Kan en stat där valdeltagandet är 99 procent verkligen vara en demokratisk stat?", frågar borgarpressen. Kubas svar på detta är ja. Kuba säger också att förutsättningen för detta är socialismen och det är naturligtvis därför den kubanska demokratin aldrig kommer att få vara i fred för den borgerliga propagandan.

Socker är Kubas viktigaste rikedom, sockerrörsskörden avgör många av landets ekonomiska frågor, framgång eller problem. Redan i maj hade Fidel Castro meddelat att man inte kunde räkna med en ökning av fjolårets resultat. 1996 hade man skördat 4,45 miljoner ton, och kubanska specialister uppskattar årets resultat till ca 4,1 miljoner ton.

Kubas ekonomiska utveckling går trots alla stora problem åt positivt håll och kommer att bemästra också detta bakslag - men det kommer att kosta stor möda. Landet har exportavtal med Ryssland på 3,25 miljoner ton socker, i utbyte mot 9,75 miljoner ton olja. Världsmarknadspriserna utvecklas dessvärre inte i Kubas och de and-ra sockerproducerande ländernas intresse. Tiderna, då man kunde tjäna pengar på socker är enligt Internationella Sockerorganisationens(IOS) för närvarande "överspelade". Redan förra året var tillgången ca 5 miljoner ton större än efterfrågan. Också i år räknar man med överskott på ca 3 miljoner ton.

På Kuba tog man rekommendationen att i stället ägna större uppmärksamhet åt en längre gående förädling av sockerrör och åt utvecklingen av sockerrörsbiprodukter för export på allvar.

Knappast något annat land är på detta område så välförberett på den negativa utvecklingen på sockermarknaden som Kuba.

I forskningsinstitutet för sockerörs-biprodukter i Havanna är skrivbordslådorna fulla med projekt, redan färdigt utvecklade produkter och planer för uppbyggnaden av nya pilotfabriker.

Institutet, som för resten redan 1963 grundades på initiativ av Ernesto "Che" Guevara förfogar för närvarande över 30 laboratorier och 12 pilotfabriker. Under de senaste 30 åren har man ägnat sig åt basforskning och lärt sig framställa olika vaxer, enzymer, jästsorter, biologiska tvättmedel, djurfoder och spånplattor.

Akilleshälen ligger däremot hittills i möjligheten att överföra och använda forskningsresultaten i storskalig produktion, enligt institutets ledande forskare Agustin Cabello. Av de 45 färdigutvecklade produkterna produceras endast ett fåtal i stor stil, trots att det för några av dem skulle finnas goda exportchanser. I första hand gäller detta för papper som kan framställas av sockerrörshalm. FN-specialister har vid flera tillfällen lyft fram den moderna kubanska teknologin som innebär ett miljövänligt sätt att framställa papper. Vad som saknas är de nödvändiga investeringsmedlen för att bygga ut den bestående produktionskapaciteten.

För att lösa öns energiproblem skulle det vara en stor vinst om man kunde utnyttja restprodukterna av sockerröret efter sockrets utvinning - bagassen - för energetiska ändamål. Enligt en undersökning, som den latinamerikanska energikommissionen framlagt, skulle Kuba kunna täcka ca 60 procent av sitt energibehov på det viset. Men för närvarande ligger effekten endast kring 20 procent. "På detta område borde investeras, helst skulle man gjort det för länge sedan", säger Cabello.

Kuba har programmen klara för utvecklingen av energiutvinningen av bagassen, men de prioriteras inte lika starkt som utbyggnaden av turismen och oljepro-duktionen.

Liknande problem gäller även för andra forskningsresultat från institutet, t ex produktionen av tvättmedel och tvål, och trots att man skulle kunna undvika dyra importer. Behovet är stort, men stor är också bristen på investeringspengar. Med tanke på den negativa utvecklingen av sockerpriserna på världsmarknaden är det bråttom för Kuba. En dålig skörd slår nya hål i budgeten som regeringen måste täppa till.