Nyheterna om FARC-gerillans senaste framgångar kommer ursprungligen från två av den colombianska regeringens egna diplomater, José Rios och Daniel Garcia-Pina, i en rapport till landets president, Ernesto Samper. Rapporten är daterad den 10 september.

Diplomaternas uppgifter bekräftas i en artikel i New York Times den 11 september.

Enligt uppgifter i en colombiansk tidning, El Espectador (18/10), som också refererar till de båda diplomaternas rapport, skall FARC-gerillan nu vara i färd med att inleda sin "slutgiltiga offensiv".

Gerillans framgångar kan avläsas av konfliktens växande geografiska omfattning. För tolv år sedan, 1985, pågick strider i 174 av landets sammanlagt 1 000 kommuner. Tio år senare, alltså 1995, var motsvarande siffra 622. Konfliktområdet har därefter utökats ytterligare, särskilt sedan gerillan inledde sin hittills största militära offensiv i september förra året.

Regeringen vet att gerillan har starkt stöd i befolkningen. Detta är också det främsta skälet till upprepade löften om fredsförhandlingar från regeringens och presidentens sida. Att regeringen inte menar allvar med sina fredspropåer framgår bland annat av det faktum att man samtidigt låtit den USA-finansierade armén inleda en omfattande militär motoffensiv.

Arméoffensiven inleddes i början på september i år, då 4 000 soldater understödda av amerikansktillverkade attackhelikoptrar och bombplan gick till angrepp mot verkliga och förmodade gerillabaser i de södra delarna av landet.

Som ett led i den militära offensiven mot gerillan har regeringen på Sampers initiativ legaliserat och förstärkt sitt ekonomiska och militära stöd till de s k dödspartruller som sedan länge operer i landet. Dödspatrullernas främsta mål är vänsterpolitiker, fackföreningsaktivister och arbetare och bönder som misstänks hysa sympatier för gerillan.

Hundratals bonde- och fackföreningsledare har kidnappats, torterats och mördats av armén och dödspatrullerna bara under de senaste åren.

De revolutionära krafternas framgångar i Colombia sammanfaller med ökade inre motsättningar inom den härskande klassen.

Oppositionen mot den sittande presidenten leds på välkänt manér av en armégeneral, Harold Bedoya, som i likhet med president Samper representerar den besuttna överklassen.

Bedoya har fått sin militära utbildning på USA:s tortyrskola School of the Americas och är USA:s främsta marionett i colombiansk politik. Bedoyas och amerikanernas kampanj mot den sittande presidenten förs i skydd av USA:s låtsaskampanj mot narkotikan.

Narkotikabekämpningen är den politiska kuliss bakom vilken USA opererar för att stärka sin politiska och militära kontroll över Colombia som för närvarande är en av de största enskilda mottagarna av amerikanskt militärt bistånd.

 Ökad aktivitet i arbetarklassen

I takt med att gerillan trappar upp sina militära akitiviteter ökar också de politiska protesterna i landet. I september och oktober 1996 marscherade hundratusentals arbetare och bönder genom Bogota i protest mot regeringen och dess ekonomiska politik.

I februari i år lamslogs den offentliga sektorn av en generalstrejk. Strejken var utlyst av fackföreningarna och ger tydligt uttryck för befolkningens starka missnöje med bl a regeringens ekonomiska politik. Kort därefter stärkte kommunisterna i val sin ställning i landets största fackliga centralorganisation, CUT. Kommunisterna har nu ett dominerande inflytande i CUTs styrelse.

Enligt Andy McInerney i den amerikanska tidningen Workers Weekly World (kommunistisk) står Colombias regering inför sitt fall. När regeringen faller, påpekar han, så sker det intressanta att de amerikanska och brittiska oljejättarnas intressen måste tillvaratas direkt av den amerikanska armén.

Jag vill läsa fler internationella artiklar.