Att kunna beskriva festivalen med några få ord är nästan omöjligt. Alla känslor och upplevelser som vi fick erfara på den karibiska ön har jag aldrig sett någon annanstans.

11 325 delegater från 131 länder (92 från Sverige) plus 1 000 delegater från Kuba enades i nio dagar under samma principer och värderingar.

Det fanns också tusentals olika flaggor och banderoller från världens alla hörn, men alla visste att det fanns en osynlig flagga som vajade högst upp - socialismens flagga. En flagga som står för rättvisa, kärlek, förståelse, brödraskap och mycket mer. Det bevisades framförallt, att socialismen alla imperialistiska påståenden till trots i dag är i högsta grad levande och att socialismen behövs överallt. Inte minst i Sverige, ett s k I-land som inte kan uppfylla hela befolkningens behov p g a ett för varje dag mer och mer kapitalistiskt styre och den sedan länge införda nyliberalismen.

på Kuba fick vi från allra första stund känna på kubanernas generositet. I alla kvarter där vi togs emot (vi fick bo hos vanliga kubanska familjer) visade man vänskap och kärlek som gick över alla språkliga barriärer. Likaså på de olika diskussionscentra kunde vi möta folk från hela världen som har samma problem att brottas med: förtryck, fattigdom, arbetslöshet, utnyttjande av barn m m.

Överallt kände man att vi inte är ensamma om vår kamp. Samtidigt kände man stor beundran för kubanerna, som med små och enkla medel kunde genomföra en evenemang av det här slaget - ett bevis på vad de självuppoffrande människorna i socialism kan uppnå.

Vi fick, förutom att ta del av världens problem, uppleva hur ett system på väg till socialismen ser ut, och nu ska jag inte tala om hur den revolutionära ledningen är uppbyggd eller gratis sjukvård, utbildning osv, utan vad man såg hos folket. På TV och andra massmedia i Sverige visas ofta bilden av de kubanerna som vill flytta till Miami. Men jag kan försäkra er att den stora massan är med revolutionen och dess ledare Fidel Castro. Även de som inte är med i partiet säger sig vilja stå i första linjen om yankees skulle anfalla. På hela Kuba är Che Guevara nationalhjälte, i Villa Clara är han nästan en gud. Människorna är också väl medvetna om vad som skulle hända om kapitalismen återinfördes i landet. Det har de redan haft och tycker, som en nyvunnen kvinnlig vän sade till mig, "hellre döden än kapitalismen". Överallt såg man livsglädje, inte minst bland barnen, både svarta och vita. De skrattade och trodde jag skämtade när jag berättade att man i Sverige kan bo tio år i samma höghus och aldrig har pratat med grannen mer än hej och hej då när man möts i hissen. Detta är bara små exempel på levnadssätt, men de har en stor betydelse.

Därför uppmanar jag (och många fler) er att försvara Kuba med alla medel. Vad Kuba just behöver mest av allt är ideologiskt stöd. Den materiella solidariteten är också viktig, men framför allt måste människorna känna att de inte är isolerade i sin kamp. Det är vår främsta uppgift att sprida kunskap om Kuba ur vår synvinkel, den enda som inte ljuger och att kräva upphävandet av den kriminella blockaden. Kuba behöver oss, och vi behöver Kuba.

Det var 30 år sedan comandante Che Guevara dog, låt oss följa hans exempel. Vi som har förstått att kapitalismen är grunden för alla orättvisorna i världen måste förena oss, kampen är och förblir densamma. I enigheten finner vi styrka i kampen för rättvisa och jämlikhet. Festivalen i Havanna är ett bevis på detta. Inte ett steg bakåt - Hasta la victoria siempre. Patria o muerte, Venceremos

 Mauricio Villafaña, Västerås

Festivalerna, som entusiasmerat hundratusentals unga människor i hela världen, går tillbaka till ett initiativ av Demokratisk Ungdoms Världsfederation (DUV). DUVgrundades i nov 1945 och blev världens största internationella ungdomsorganisation med medlemsorganisationer i över 100 länder, bl a i Sverige. DUV förenade många olika politiska och religiösa riktningar. Den gemensamma politiska basen var kampen mot imperialism, fascism och krig och mot kolonialt förtryck. Undomarna förenades i sin kamp för fred, samhälleliga framsteg och ungdomens rättigheter.

DUV har organiserat Världsungdomsfestivalen sedan 1947:

År Plats Antal Antal

länder deltagare

I:a 1947 Prag 72 17 000

II:a 1949 Budapest 82 10 400

III:e 1951 Berlin 104 26 000

IV:e 1953 Bukarest 111 30 000

V:e 1955 Warszawa 114 30 000

VI:e 1957 Moskva 131 34 000

VII:e 1959 Wien 120 18 000

VIII:e1962 Helsingfors 137 18 000

IX:e 1968 Sofia 142 20 000

X:e 1973 Berlin 140 25 000

XI: 1978 Havanna 142 25 000

XII:e 1985 Moskva 145 25 000

XIII:e1989 Pyongyang

XIV:e1997 Havanna 131 11 325

 "Jag var med i Budapest 1949. Ungdomsförbundets ordförande Axel Jansson hade kommit upp till Luleå och berättat så målande för klubben hur första festivalen i Prag hade varit. Det var lockande för en annan som inte hade sett så mycket av världen.

Öppningsceremonin med massor av ungdomar från olika länder var en storslagen tillställning.

Folk byggde upp landet efter kriget. Badhusen och de varma källorna var exotiska inslag i stan.

Allt var rätt så positivt - bortsett från hyllningarna till Stalin och Rakosi. Flera av våra ungdomar ansåg att det splittrade. Jag gillade det inte heller. Träffen hade ett fredsmotiv och man ville ju samla så många ungdomar som möjligt.

 "1951 i Östberlin - en fantastisk upplevelse! Vi var mellan sju- och åttahundra stycken från Sverige och bodde i skolsalar på Grosse Hamburger Strasse 27. Vi tillbringade där fjorton dagar med bra väder och en otrolig organisation.

Vi hade roligt åt våra stora svenska tidningar - DN och Svenska Dagbladet- som skrev om världsungdomsfestivalen , att vi inte hade några madrasser, att vi hade liggsår och fick mögelmat. Varje morgon satte vi upp deras rapporter. Så gjorde de bort sig även hos motståndarna, för såna fanns ju också med.

Berlin var ett stenröse efter kriget, men vi sjöng med i sångerna om återuppbyggnaden som "Bau auf, bau auf". Det glömmer man aldrig!

 "Jag var med till Berlin 1951 och till Bukarest 1953 och då med ungdomsförbundets folkdanslag. Det var det bästa som hänt mig i min tidiga ungdom!

I varje land vi reste igenom fick folkdanslaget uppträda. I Bukarest uppträdde vi inför 10 000 människor. Allt var väldigt fint och fin sammanhållning mellan oss. Eva Svensson och skådespelerskan Bibi Andersson från Stockholm var med. Folk var nyfikna och snälla. Lät oss gå före i kön då vi skulle växla pengar. Fyra veckor stannade vi och vi såg Karpaterna.

I motsats till Rumänien så var det ju många ruiner i Berlin. Muren fanns inte ännu så vi skojade och gick på trottoarkanten: ena foten i öst och andra i väst. Men när de inte fick över oss till Västberlin mer än så (vi var ju gäster i DDR !) så kastade de tomater på oss.

När det var Världsungdomsfestival på Kuba 1978 ville jag att min dotter skulle få uppleva en sådan, men festivalledningen i Stockholm sade att kvoten på 250 deltagare redan var fylld Då blev jag ledsen.