Tillflödet av billig olja i stora mängder är ett existensvillkor för de kapitalistiska staterna i Västvärlden. För närvarande fortsätter den billiga oljan att strömma in i USA och Västeuropa. Men på senare år har det inträffat en del viktiga förändringar i oljemarknaden som förskjutit jämvikten i det imperialistiska systemet och bäddar för nya, både större och mindre konflikter framöver.
Både tillgången och efterfrågan på olja har ökat under de senaste åren. De främsta orsakerna är dels den socialistiska världens sammanbrott, dels de nya asiatiska industriländernas ökande behov av energiråvaror. Dessa förändringar driver imperialisterna till ny expansion och kapplöpning. Konkurrensen om oljan skärps, vilket i sin tur animerar imperialisterna till ytterligare försök att kontrollera tillgång och priser.
Ökad efterfrågan skärper konkurrensen
Efterfrågan på olja i världen har ökat oavbrutet sedan seklets början. Efterfrågan ökar fortfarande högst påtagligt. Mellan 1995 och 1996 ökade den globala efterfrågan med 3 procent. Enligt prognoser från energimonopolisternas eget underrättelseorgan, EIA (Energy Information Agency), kommer efterfrågan att fortsätta öka under åren som kommer. Den totala konsumtionen i världen i år är 73,4 miljoner fat. År 2015 beräknas den vara uppe i 104,6 miljoner fat.
Den stora konsumtionsökningen har framför allt inträffat i Asien, i de nya stora industrinationerna Kina och Indien. Enligt BPs Review of World Energy (juni 1995) stod det sk atlantiska Asien för 25,2 procent av världens oljekonsumtion 1995. Motsvarande siffra för 1996 var 26,8 procent.
Eftersom större delen av världens olja kontrolleras av de stora amerikanska och europeiska energimonopolisterna, så innebär ökad konsumtion också större monopolvinster, detta förutsatt att energijättarna kan bibehålla sin makt över gamla och nya tillgångar och inte minst över prissättningen.
Monopolisternas strävan att kontrollera källor och utbud är ett viktigt motiv till framför allt den amerikanska regeringens politiska och militära åtgöranden i världen. Det är på den vägen som oljebolagens transaktioner ofta blir till ett helvete för många folk i världen.
Energimonopolisterna är inte själva ägare till de utländska tillgångar de exploaterar. Ägare är i de flesta fall de länder där oljekällorna finns, eller rättare sagt: den härskande klassen i dessa länder. Monopolisterna är alltså tvungna att köpa oljan av producentländerna och det borde naturligtvis innebära att de inte ensamma kan bestämma om prissättningen.
För att producentländerna skall kunna öka sin andel av oljevinsterna krävs det emellertid att de agerar gemensamt och enigt mot energimonopolisterna. En sådan enighet är ytterst svår att åstadkomma. Dels är producentländerna splittrade sinsemellan. Dels är samhällsförhållandena inom de här länderna ofta konfliktfyllda och lätta att utnyttja för intressen som inte vill att befolkningarna skall ta ordentligt betalt för sina naturtillgångar.
Orsakerna till splittringen inom och mellan producentländerna ligger ofta i energimonopolisternas makt och rikedom och strävan att främja sina egna intressen. Monopolisterna behärskar distribution och försäljning. De köper olja i många olika länder och de samordnar sina aktiviteter inbördes. Dessutom har de sina respektive regeringar och hela det imperialistiska systemet i ryggen. Energimonopolisterna förfogar alltså över all den ekonomiska, politiska och militära makt som krävs för att hålla producentländerna i schack.
Svårartade följder av socialistiska länders kollaps
De socialistiska ländernas sammanbrott har påverkat oljemarknaden på flera sätt. Den viktigaste förändringen är att nya oljekällor blivit tillgängliga för kapitalistisk exploatering. En annan viktig förändring är naturligtvis att den starkaste politiska och militära motkraften till den imperialistiska expansionen fallit bort.
För närvarande kastar energimonopol-isterna lystna blickar på oljefälten kring Kaspiska havet.
Den imperialistiska framstöten leds av amerikanska monopolintressen. Syftet är att säkerställa bolagens makt över det totala oljeutbudet i världen och därmed över priserna. Energimonopolisterna har helt enkelt inte råd att negligera den kaspiska oljan. De är dessutom ytterst medvetna om att oljan i området kommer att bli nyckeln till stora framtida vinster.
De nya stora industrinationerna i Asien, främst Kina och Indien, kommer att hämta större delen av sin importolja från just Centralasien. Kina har t ex just ingått ett jätteavtal med Kazakstan om gemensam oljeprospektering i republikens västra delar.
Den imperialistiska framstöten i området genomförs på klassiskt manér, med både politiska och militära medel.
Ett flertal av energimonopolisternas gamla drabanter går sedan ett par åt tillbaka i skytteltrafik mellan USA och Ryssland. Välkända kallkrigare som Henry Kissinger, Alexander Haig och Zbigniew Brzezinski sitter i ständiga överläggningar med Jeltsinregimen.
Utförsäljningen av den forna Sovjetunionen sköts av ett utskott som leds av Rysslands vice premiärminister Boris Nemtsov. Utskottet kallas för den ”rysk-amerikanska samkommissionen för ekonomiskt och tekniskt samarbete”. Samkommissionen har till uppgift att underlätta ingåendet av nya avtal och kontrakt till de amerikanska kapitalintressenas fördel och att se till så att det kommunistdominerade ryska parlamentet inte lägger hinder i vägen för fortsatt amerikansk expansion.
Amerikanerna gör sitt yttersta för att backa upp sin ekonomiska offensiv i området militärt. De har efter välkänt mönster tagit initiativet till bildandet av en speciell ”fredsbevarande” styrka, den sk Centrazbat. Styrkan består av några få turkiska och andra avdelningar och av amerikanska trupper från den 82:a flygburna elitdivisionen i Fort Bragg. Flera stora militärövningar har redan genomförts under amerikansk ledning.
Rivalitet ökar i Mellanöstern
För Västeuropa ligger det nära till hands att hämta merparten av sin importolja i Mellersta Östern. Britterna har ända sedan kolonialtiden haft stora intressen där. Men efter kriget intog amerikanerna främsta platsen och de amerikanska bolagen dominerar nu helt i Saudiarabien, regionens största producentnation. Fram till shahens fall 1979 var de amerikanska monopolisterna dominerande även i den näst största oljeproducenten, Iran.
Men USAs tätplats i den imperialistiska gemensamhetsfronten mot socialismen och de antiimperialistiska rörelserna i tredje världen efter kriget har fört olägenheter med sig. USAs polisuppgifter har kostat mycket pengar. Blockaderna mot Iran och Irak har skadat de egna bolagens intressen samtidigt som de slagit upp dörren på vid gavel för konkurrerande imperialistiska intressen.
Blockaderna har inneburit att amerikanska bolag utestängts från källor och profiter som de tidigare hade ensamrätt på. Det är inga småpengar det handlar om. Amerikanska exportrådet beräknar att bojkotten mot Irak har betytt 19 miljarder dollar i förlorade exportintäkter för den amerikanska industrin.
Blockaderna har gjort att inte heller de europeiska rivalerna kunnat komma åt oljan och sälja den. Men flera av dem har manövrerat så att de ligger bra till för nya koncessioner när blockaderna slutligen hävs. Franska Total har t ex ingått stora kontrakt med både Iran och Irak.
Det här gör att européerna och amerikanerna driver delvis helt olika linjer i blockadfrågan. Fransmännen vill ha blockaderna upphävda. Yankis vill ha dem kvar. Annars kan de tänka sig att få nya regimer som drar tillbaka eller bryter avtalen med européerna och ingår nya med de amerikanska bolagen.
Den ökade imperialistiska rivaliteten är inte det enda som ökar risken för konflikter i området. Det gör också den amerikanska ordningsmaktens problem med regimerna i främst Iran och Irak. USAs maktställning i området beror i hög grad på i vilken utsträckning man kan spela ut lokala maktintressen mot varann. USAs makt förutsätter därför mer eller mindre oavbrutna konflikter och så länge Mellersta Östern är i klorna på energimonopolisterna och deras regeringar så kommer krigen att vara regel snarare än undantag.
Mats Loman