1995 hade den amerikanska motsvarigheten till LO, AFL-CIO, sin årliga kongress i New York. Den hade kunnat bli som vilken annan årskongress som helst. Men det blev den inte. Under de senaste åren har det vuxit fram en stark oppositionsrörelse i flera av de största medlemsförbunden. Under det gemensamma namnet New Voice - ny röst - gick de missnöjda nu till storms mot den gamla ledningen. Till mångas förvåning släppte förlamningen och liknöjdheten sitt grepp om kongressombuden och det gamla ledar-garnityret föll. Mutkolven och kallkrigaren Lane Kirkland tvingades bort från ordförandeposten. Hans plats övertogs av Jack Sweeney, en av servicefackets bästa organisatörer och dessutom ledare för New Voice-upproret.
Ledarbytet i AFL-CIO har skakat om den amerikanska vänstern ordentligt. Många frågar sig nu om det äntligen är dags för en nytändning i USAs arbetarrörelse. En av dem som tror det heter Michael D. Yates. ”Har USAs arbetarrörelse någon framtid”, frågar han sig i en lång och välskriven artikel i vänstertidskriften Monthly Review (febr. 1997). Yates redogör där noga för vilka svårigheter som arbetarklassen och facket i USA står inför i dag. Men han pekar också på de möjligheter som han anser finns och som just håller på att leda till ökad facklig aktivitet och intensifierad klasskamp.
Den fråga som Yates ställer i sin artikel är intressant även för oss i Sverige, ja för alla de progressiva krafterna i hela världen. Det skulle betyda oerhört mycket om det äntligen öppnades en front i klasskampen i det imperialistiska systemets kärnland. Dollarkapitalismen är många folks fiende. Genom statsapparaten, militären, underrättelsetjänsten och den köpta fackföreningsrörelsens internationella organisationer har den legat bakom militärkupper och annan terror mot arbetarklassen i åtskilliga av världens länder. Om den amerikanska arbetarklassen skulle lyckas vinna terräng på kapitalisternas bekostnad så vore mycket vunnet även för oss.
I början av seklet var arbetarrörelsen i USA välorganiserad och stark. 1935 var den fortfarande kraftigt på frammarsch. Den första centralorganisationen, AFL (American Federation of Labor) splittrades på frågan hur framtiden skulle tacklas. Radikala utbrytare upprättade en rivaliserande organisation, CIO. Radikaliseringen av arbetarklassen tog sig också andra uttryck. Ett riktigt arbetarparti bildades och en av de drivande krafterna i detta var kommunistpartiet. Mot slutet av 30-talet skärptes den ekonomiska krisen. Den hade då pågått mer eller mindre oavbrutet sedan slutet på 20-talet och den stora börskraschen. Vid krigsutbrottet 1939 gick 12 miljoner amerikaner utan arbete. Det gav ytterligare näring åt den radikala rörelsen.
Men kriget skulle visa sig bli början till en lång nedgångsperiod för arbetarrörelsen i USA. Europas ödeläggelse blev en fin affär för de amerikanska kapitalisterna. Både under och efter kriget gick deras fabriker för högtryck. Profi-terna steg. Efter krigsslutet fortsatte de goda konjunkturerna. USAs militära expansion och upprustning höll liv i efterfrågan på hemmamarknaden. Profi-terna var så stora att kapitalisterna utan större uppoffringar kunde ge efter för arbetarnas krav på högre löner. Kapitalet expanderade kraftigt utomlands och det pågick hela tiden en snabb teknologisk utveckling. De negativa följder som den utvecklingen kunde ha fått för den amerikanska arbetarklassens del doldes emellertid av kraften i högkonjunkturen.
Stora delar av USAs befolkning fick det bättre efter kriget. Men det var en standardförbättring som i hög grad skedde på kapitalisternas villkor. Resultatet var den konsumtionskultur som numera omfattar större delen av den kapitalistiska världen. Välfärdsprofitörerna förfogade över hittills
oöverträffade medel för spridning av sin egen tarvliga livsstil och moral. Köp, slit och släng. Varufetischism och statusjakt. Massreklam och masskonsumtion.
Den radikala rörelsen var inte opåverkad. Kraften i mobiliseringen avtog. Men det avgörande härvidlag var självfallet inte standardhöjningen som sådan. Långt viktigare var den terrorkampanj som den härskande klassen nu inledde mot arbetarklassen i allmänhet och kommunistpartiet i synnerhet. Det var fråga om en ytterst rå och brutal förföljelse som fick allvarliga följder inte bara för kommunistpartiet utan för hela USAs arbetarklass. Klassamarbetslinjen tog över även i CIO. Tusentals skickliga organisatörer trakasserades och slängdes ut. Allt stöd till Labor-partiet upphörde. Till slut avstod CIO helt från att försöka försvara de arbetandes intressen och gick åter upp i det nu öppet reaktionära och rasistiska AFL.
I början på 70-talet upphörde den långa efterkrigskonjunkturen. Konkurrensen från europeiskt och japanskt kapital hårdnade. Profiterna sjönk och kapitalisterna började kasta lystna blickar på socialförsäkringar och andra rättigheter som de arbetande hade lyckats tillkämpa sig. När det nyliberala storm-anloppet inleddes i början på 80-talet var fackföreningsrörelsen avväpnad. Decennier av vanskötsel, korruption och klassamarbetspolitik hade försatt AFL-CIO ur stridbart skick.
Men hur ser förhållandena ut i dag, ur den kämpande arbetarklassens synvinkel? Ja, utgångspunkten kunde självfallet vara bättre. Michael Yates redogör nogsamt för hur klasskampens villkor ter sig för närvarande. Och han blundar inte för svårigheterna. Kapitalisternas svar på sjunkande profiter var rationaliseringar, berättar han, och rationaliseringarna ledde till ökad arbetslöshet. Massarbetslöshet. Och den finns fortfarande kvar. Man räknar med att det bakom förljugen officiell statistik som anger mellan 5 och 7 procent döljer sig en verklig arbetslöshet på 13 - 14 procent.
Den kroniska massarbetslösheten har satt sin prägel på hela arbetslivet. De tillfälliga anställningarna har ökat kraftigt och de förlorade industrijobben har till större delen ersatts med illa avlönade hel- eller halvtidsjobb i servicesektorn. Den ”elektroniska revolutionen” som har varit helt underordnad kapitalisternas profitintressen har bl a medfört att rationaliseringar har kunnat genomföras även i servicesektorn. Delar av samhällets mittenskikt har råkat i farozonen. Rädslan för att förlora det arbete man har är utbredd, även bland de fast anställda.
Människor är rädda för att förlora sina jobb. Detta är en naturligtvis en hämsko för de delar av fackföreningsrörelsen och de radikala som inser att man nu måste börja ta itu med att försöka organisera de oorganiserade. De många tillfällighetsjobbarna är särskilt besvärliga. Rädslan och utsattheten där är större än bland de fast anställda och möjligheterna att organisera sig sämre. Dessutom är det många som saknar proletär bakgrund. De anser sig inte tillhöra arbetarklassen och förstår därför inte sina egna klassintressen.
Ytterligare en försvårande omständighet är enligt Yates det allmänna politiska klimatet i USA. På 30-talet var vänsterns organisationer starka i hela samhället. När depressionen bröt ut var arbetarrörelsen redan förberedd på att göra motstånd. Fackföreningsrörelsen, socialisterna och kommunisterna hjälptes åt med att starta nya fackföreningar och att organisera även de arbetslösa. I dag härskar nyliberalismen. Kommunistpartiet är fortfarande svagt och de två stora partierna - eller valmaskinerna -, demokraterna och republikanerna, står båda helt på den härskande klassens sida. AFL-CIO har hittills lojalt skänkt sitt stöd åt demokraterna och Clinton. Men det stödet har enligt Yates bara varit till skada för arbetarrörelsen och de arbetande.
Den härskande klassen i USA utövar i dag det som Yates kallar ”hegemonisk” kontroll över samhällslivet. Allt större delar av samhället dras in i marknadsekonomin och underordnas därvid kommersialismen och profitintresset. Den vita arbetarklassen har förvisats till förstäderna. Där är de enligt Yates lätta offer för konsumtionskulturen. Livsstilar och tänkesätt utvecklas som motverkar kritiska ställningstaganden och radikal politisk handling.
Konsumtionskulturens intrång i arbetarklassen har svåra konsekvenser, påpekar Yates. En av dem är den utbredda cynismen. Det är en vanlig uppfattning bland de arbetande att ”alla är korrupta, alla vill sko sig”, alltså även folket i fackföreningsrörelsen. Resultatet är passivitet och frustration. Och det leder i sin tur, i kombination med det som Yates kallar det ”rent mänskliga behovet av sociala kontakter”, till att många råkar i klorna på olika sorters reaktionära och rasistiska grupper.
Ett annat hinder för den fortsatta radikaliseringen av den amerikanska arbetarrörelsen utgör de intellektuella. Enligt Yates är de ofta fientligt inställda till allt som har med arbetarklassen och arbetarrörelsen att göra. Begrepp som klass och klasskamp använder de överhuvud taget ytterst ogärna. Inte ens de vänsterintellektuella bryr sig om arbetarklassen, skriver Yates. Det är på det hela taget inte så konstigt, menar han, att klassmedvetandet i USA är dåligt. Det man kan förvåna sig över är i stället att så många miljoner amerikaner faktiskt fortfarande är medlemmar i facket.
Vilka är då de positiva tecknen? Vad är det som får Yates att tro att det faktiskt är en facklig och politisk väckelse på väg i USA? Ja, först och främst ska man inte glömma Marx’ epokgörande iakttagelse, skriver Yates, att kapitalismen framföder sina egna fiender. Så länge kapitalismen finns, finns det alltså motstånd. Men hur ser detta motstånd ut i USA i dag? Och vad bygger detta motstånd på?
Yates första exempel är rationalise-ringarna. Dessa har visserligen förändrat arbetsplatserna och -villkoren i för kapitalisterna gynnsam riktning. Arbetsintensiteten och därmed utsugningen har ökat. Ägarna har förstärkt sin kontroll över produktion och arbetare. Men rationaliseringarna har också gjort kapitalisterna mera sårbara. Den nya ”just-in-time”-tekniken tål inga avbrott. Alla lager har tagits bort för att ”transaktionskostnaderna” ska kunna minska. Lagren ligger numera ute på vägarna eller på järnvägen och måste vara i rörelse hela tiden. Annars stannar profitmaskinen. Rätt använd kan strejken och blockaden alltså fortfarande vara högst effektiva vapen i klasskampen.
Den elektroniska revolutionen kan också bli till fördel för arbetarna, om de använder den i eget syfte. Yates nämner Internet. Han menar att med dess hjälp kan arbetarna göra egna efterforskningar och upprätta köp- och andra bojkotter mot företag där arbetarna strejkar. De internationella kontakterna kan också förbättras.
Vidare anser Yates att ryktet om kapitalets rörlighet är kraftigt överdrivet. De flesta av de nya fattigjobben i servicesektorn kan inte flyttas till utlandet. En McDonald’s i New York kan inte ha sina köksbiträden i Bombay eller Petersburg hur gärna den än skulle vilja. Och rationaliseringarna i den här sektorn kan inte drivas hur långt som helst. De lågavlönade skitjobben kommer alltså att finnas kvar. Och enligt Yates är människorna på de här arbetena ”i högsta grad tillgängliga för fackets mobilisering”. Allt som krävs, skriver han, är lite list och ihärdighet från fackets sida.
I den varuproducerande industrin finns också goda förutsättningar för facklig nyrekrytering. Organisationsgraden är låg. En massa gruv-, stål- och bilarbetare är ännu inte fackligt organiserade. Samma sak gäller byggnadsarbetarna.
De globala förutsättningarna är annorlunda i dag. På många sätt är världsläget mindre fördelaktigt än på länge. Men i åtminstone ett avseende menar Yates att de förändrade internationella förhållandena har underlättat för den amerikanska arbetarrörelsen. Den härskande klassen har inte längre det kalla kriget till hjälp. Det kapitalistiska systemet står ensamt i sin nakna vidrighet och arbetarklassens aktivitet kan inte utan vidare stämplas som ”antiamerikansk verksamhet”. Den här utvecklingen, menar Yates, öppnar också nya vägar för amerikanskt deltagande i den internationella arbetarsolidariteten.
Enligt Yates har den mobilisering av arbetarklassen som han anser vara på väg redan börjat. Särskilt tydlig menar han att den är bland gruv-, stål-, bil- och elarbetarna. Det var de som jämte servicearbetarna låg bakom New Voice-upproret i AFL-CIO som jag omtalade i början. Och det är i deras förbund som det internationella solidaritetsarbetet har kommit längst.
Radikalerna i AFL-CIO har aldrig stått så starkt som de gör i dag. Yates tar sig själv som exempel. Trots att han är marxist blir han numera allt oftare inbjuden till fackets skolor för att föreläsa. Och det man ber honom föreläsa om är ekonomi. Ytterligare ett exempel: ett nytt arbetarparti har bildats. Förr om åren hade den härskande klassen genast försökt knäcka detta genom att använda facket som bräckjärn. Icke så den här gången. Facket är nämligen inte så samarbetsvilligt längre.
Överhuvud taget, skriver Yates, så finns det en väldig ilska mot den rådande samhällsordningen i USA i dag. Den måste arbetarrörelsen ta fasta på. Och det bör man göra genom att gå till angrepp mot systemet på alla nivåer: på arbetsplatserna, genom familjerna, i politiken och i kulturen. Alla som drabbas av den kapitalistiska exploateringen måste göras delaktiga i kampen för ett nytt samhälle. De arbetslösa måste organiseras på nytt. Och även de som står helt utanför den ordinarie arbetsmarknaden.
Yates menar att det är fyra frågor som måste sättas högst på dagordningen: fackets politiska oberoende, medlemsdemokratin och kampen mot rasismen och könsförtrycket. Fackets ledning har under många år haft som princip i politiken att ge sitt stöd åt det man kallat det ”minst onda” av två dåliga alternativ, alltså det demokratiska partiet. Politiskt oberoende är alltså ett nödvändigt första steg för att facket åter ska kunna börja fungera som ett redskap i klasskampen. Och en förutsättning för att klasskampslinjen ska kunna göra sig gällande och kunna upprätthållas är enligt Yates en fungerande medlemsdemokrati. Den är också en garanti mot byråkratisering och pampvälde. Kvinnor och färgade utgör en växande andel av USAs arbetarklass. Den härskande klassen är redan i full färd med att göra dem till sin nya måltavla efter kommunisterna och den ”röda faran”. Här är snabba insatser av nöden.
Slutligen frågar sig Yates hur de intellektuella, sådana som han själv, kan hjälpa till med att bygga upp den nya amerikanska arbetarrörelsen. Han ger ett svar i tre punkter. För det första: begreppet klass måste återinföras i samhällsforskning och -debatt. Profitjakten är alltjämt hjärtat i systemet och utsugningen lika verklig som någonsin tidigare. Detta måste omtalas och beskrivas. Dessutom måste alla tendenser till reformism och klassamarbete bekämpas. För det andra: forskning av sådant slag som kan vara de arbetande till nytta i kampen måste påbörjas. Och resultaten måste göras tillgängliga på ett begripligt språk. För det tredje: de intellektuella måste gå in i och bli aktiva i arbetarnas organisationer. Deras kunskaper behövs. Yates sysslar själv med ”labor education”, alltså ungefär: facklig utbildning. ” Mina elever är läraktiga”, skriver han. ”Och de kommer att ha nytta av vad radikala lärare kan lära dem.”
Mats Loman
På en arbetsmarknadskonferens i Bonn i juni som det Tysk-Amerikanska Akademiska Rådet organiserade, stack den renommerade och definitivt inte vänsterorienterade ekonomen Richard Freeman frånHarvard universitetet hål på myten om den ”fulla sysselsättningen i USA” som Clinton skryter med och som en del av våra egna marknadsliberaler beundrar. USA:s arbetslöshetsstatistik som anger 5 procent arbetslöshet har skönmålats genom att man inte tar hänsyn till ”fängelsefaktorn”, deklarerade Freeman. Den amerikanska arbetslöshetsstatistiken tar varken upp de 1,5 miljoner mestadels unga män som sitter inne, eller de 8,1 miljoner som villkorligt har släppts ut ur häkte och som till allra största delen är utan jobb. Tillsammans utgör denna grupp ungefär 10 procent av USA:s arbetsföra manliga befolkning! Om man däremot tog med denna del av befolkningen i statistiken, sa Freeman, skulle även den amerikanska arbetslöshetskvoten hamna på europeisk nivå med tvåsiffriga belopp. Eftersom den europeiska kriminaliteten endast kommer upp till ca 10 procent av den amerikanska, spelar ”fängelsefaktorn” i Europa knappast någon roll.
USA är för många av dess invånare billiglönelandet där ett socialt trygghetsnät knappast existerar. En stor del av den överflödiga arbetskraften hamnar i detta system först i fängelse och sedan utanför samhället.
De som framhåller USA som exempel för att lösa krisen och som i det sammanhanget kräver minskade socialförsäkringsutgifter, borde komma ihåg följande fakta: Kriminalitetens samlade kostnader för det amerikanska samhället beräknades i en undersökning, som publicerades i slutet av förra året, till 450 miljarder dollar. Summan, som de europeiska länderna fortfarande betalar, för att ge de arbetslösa ett minimum av levnadsstandard, sociala villkor samt utbildningsmöjligheter torde knappast vara högre.
Detta är en fundamental skillnad mellan kapitalismen i USA och Europa. ”I Kontinentaleuropa gäller fortfarande ett starkt socialt nät och trygghet på gatorna som en kulturell imperativ”, konstaterade en deltagare på konferensen i Bonn.
Men det finns krafter som vill ändra denna kultur. I England kan man redan skönja en liknande utveckling som i USA, även om Tony Blair visar sig rätt obekymrad och föredrar att löpa amerikaniseringens lina fullt ut: liksom Clinton skryter han med låga arbetslöshetssiffror. Vad han glömmer att nämna är att de konservativa under sin regeringstid 30 (trettio) gånger ändrade metoden för beräkningen av arbetslösheten. Efter varje ny metod hade arbetslösheten naturligtvis krympt. En studie som nyligen publicerades i London kom till den inte överraskande slutsatsen att den brittiska arbetslösheten skulle hamna på tysk eller fransk nivå - d v s kring 12 procent - om man använde samma beräkningsgrund.
Mats Loman