Vem minns inte konflikten kring Nagorno-Karabach, den kristna armeniska enklaven mitt i den islamiska azerbajdzjanska Sovjetrepubliken? 1992 var detta den första nationella sammandrabbningen i den sönderfallna Sovjetunionen, där USA omedelbart visade "medkänsla" - och hällde olja p elden. Då kallade USA sin inblandning ett slag för västerländska värderingar och demokrati.

Washington tog parti för armenierna, attackerade makthavarna i Baku, och USA:s kongress antog t o m en speciell lag - kap 907 i Freedom Support Act - som uttryckligen förbjöd allt utländskt stöd för Azerbajdzjan. Vad föranledde så starka reaktioner från det stora Amerika för det lilla Nagorno Karabach? Att det inte handlade om "mänskliga rättigheter" och "nationellt självbestämmande" förstår alla som följt USA:s utrikespolitik.

 Enorma resurser

Nyligen har Strobe Talbott, USA:s vice utrikesminister, hållit ett tal som endast väl underrättade kretsar kunde förstå. Han krävde kategoriskt att avs 907, alltså Azerbajdzjans bannlysning, omedelbart skulle upphävas. Vad har hänt?

1992 hade de amerikanska oljekoncernerna, som brukar anse hela världen som sin "intressesfär", tydligen underskattat oljereserverna vid Kaspiska havet. De missbedömde möjligheterna för gynnsamma affärer i denna region som de då ansåg vara "urlakad". Lag 907 skulle ha hjälpt att slå ut konkurrensen från Baku.

Men nu har de amerikanska olje-jättarna kommit till nya insikter. Prover har visat att regionen inte alls är "urlakad". New York Times talar om "kaspisk oljefeber":

"Den kaspiska regionen definieras i dag bäst som en jättelik bassäng av olja under havsbotten. Industrin räknar med att de kaspiska reserverna omfattar upp till 200 miljarder barrel med ett värde på 4 000 miljarder dollar, enligt aktuell prissättning. Därtill kommer likvärdiga resurser på naturgas."

Det "egentliga problemet": Endast en relativt liten del av oljan kommer under rådande förutsättningar att nå den västliga marknaden. Den enda befintliga oljeledningen från Baku till Svarta Havet, som var stängt under kriget i regionen, men som snart åter öppnas, går över det strategiskt viktiga territoriet Tjetjenien (! )

Detta är en förklaring till Västmakternas ansträngningar att skilja Tjetjenien från Ryssland och till den imperialistiska kärleken till "rebellerna".

 Total kontroll

Därför söker man nu efter olika varianter att dra ytterligare en oljeledning väster eller söder om den befintliga. Länderna kring Kaspiska havet får en ny betydelse. Främst naturligtvis huvudproducenten av oljan , Azerbajdzjan, landet där de amerikanska koncernerna f n genom amerikansk lagstiftning hindras att upprätta total kontroll över oljeresurserna. Plötsligen kallas Azerbajdzjans president Hajdar Alijev inte längre potentat från den gamla nomenklaturan och statschef i ett islamiskt land som hotar det kristna Armenien. Det är som det brukar vara när det handlar om politiskt inflytande och ekonomisk makt för USA - plötsligen är etniska och religiösa problem totalt ovidkommande.

Washingtons mr Talbott har högtflygande planer. I ovannämnda tal jämförde han projektet att bygga en ny oljeledning genom Kaukasus för att pumpa ut den kaspiska oljan med nyttan som den gamla sidenvägen gjorde, som en gång i tiden fördes fram genom denna under alla tider politiskt sensibla region. Talbott hade förstås inte svårt att klä oljejättarnas intressen i vackra ord: oljeledningen ska bli en "korridor som förbinder öst och väst som i svunna tider"...

En hel svärm av amerikanska politiker med förankring i oljegeschäftet bildar nu USA:s Azerbajdzjan-lobby. De trycker på för att förbudet mot statliga krediter ska upphävas och hoppas på snara statliga stödpengar, som man kan utläsa i New York Times: "Bland dem som engagerar sig märks f d utrikesminister James Baker och f d Nationella säkerhetsrådgivarna Brent Showcroft och Zbigniew Brzezinski, som alla har en del affärsintressen i den kaspiska oljeutvecklingen".

"Förenta Starterna har den äckliga vanan att ställa tillbaka sina demokratiska intressen, när möjligheten att få tillgång till utländska oljereserver upptar uppmärksamheten hos politikerna och deras välgörare inom koncernerna", anser till och med New York Times.