600 arbetare vid en av biltillverkaren Renaults fabriker i Normandie i nordvästra Frankrike gick i förra veckan ut i en endagsstrejk för att ge styrka och eftertryck åt ett krav som reses med allt större kraft av den franska arbetarrörelsen: kravet på en generell arbetstidsförkortning.

Strejken i Normandie är ingen isolerad företeelse. Den är ett led i en samordnad och landsomfattande rörelse för sociala och ekonomiska förbättringar och för en verklig förändring av den förda regeringspolitiken: för en progressiv regeringspolitik, för tillväxt och arbete.

På Renault-anläggningen i Normandie finns tre av de största fackliga centralorganisationerna representerade. Samtliga organisationer: CFDT, FO och CGT ställer sig bakom kravet på sänkt arbetstid, och samtliga vill ha den lagstadgade arbetstiden sänkt från 39 till 35 timmar i veckan - med bibehållen lön.

I veckan som gick framträdde Louis Viannet - förste ordförande i den kommunistdominerade fackliga centralorganisationen CGT - i de franska medierna och krävde att det tas ett principbeslut om en generell arbetstidssänkning senast den 10:e oktober då det är dags för ett s k "socialt toppmöte" i Paris.

Arbetsgivarnas motstånd mot arbetstidssänkningen är välkänt. Viannet försummade därför inte att framhålla att man från CGTs sida är fullt beredd att ta till de påtryckningsmedel som krävs för att få arbetsgivarna att ge vika. En strejk vore inte alls utesluten, påpekade Viannet.

En strejk som kommer att märkas i hela landet är för övrigt utlyst redan till den 30:e september. Då går de anställda vid de statliga järnvägarna (SNCF), de s k "cheminots", den yrkesgrupp som ledde strejk- och protestvågen i nov-dec 1995, i strejk för högre löner och 35 timmars arbetsvecka.

Den senaste veckan har det kommit in rapporter om att "les cheminots" får sällskap av andra yrkesgrupper under strejken den 30 september. De anställda vid France Telecom, det statliga telefonbolaget, lägger ner arbetet för att protestera mot rege-ringens beslut att fullfölja den föregående borgerliga regeringens privatiseringsförsök. De anställda vid EDF, det statliga elkraftbolaget, gör likadant, av ungefär samma skäl.

Under sitt framträdande i medierna uttryckte Louis Viannet sin stora tillfreds-ställelse med att de fackliga centralorga-nisationerna agerar gemensamt och enat i bland annat arbetstidsfrågan. De planerade strejkerna hade också hans starka gillande.

- Arbetsgivarna för ett våldsamt oväsen. Det gör de alltid, oavbrutet. Det är hög tid att också de arbetande börjar ge lite ljud ifrån sig.

Under utspelet om arbetstiden passade Viannet också på att besvara den kritik som riktats mot kommunisterna och fackför-eningsrörelsen för deras krav om bibehållna löner i samband med arbets-tidsförkortningen, vilket av socialisternas premiärminister Lionel Jospin betecknats som ett "antiekonomiskt" förslag.

- Regeringen har lovat befolkningen att föra en politik som ger fler arbeten. Att sänka arbetstiden utan att bibehålla de arbetandes köpkraft skulle vara ett allvarligt misstag. Det skulle vara att ge med ena handen och ta med den andra. Och därmed att bryta sina löften till befolkningen, hävdar Viannet.

Arbetsgivarna (CNPF) har inget emot en ändring i de lagar och förordningar som reglerar arbetstiden, tvärtom. Deras organisation driver på oavbrutet för en lagändring som tillåter införandet av s k "konjunkturanspassad" arbetstid. Man kallar det "annualisation" - årsbasisberäknad arbetstid - och det har ytterst litet med arbetstidsförkortning att göra.

"Annualiserad" arbetstid innebär ungefär följande. När företagen har mycket att göra, så skall arbetarna arbeta mycket mer än nuvarande 39 timmar i veckan, enligt ett förslag ända upp till 46 timmar i veckan. Och när det blir mindre att göra så tar man ut den kompensationsledighet man har tjänat in, allt beräknat på den nuvarande normalarbetstiden, alltså 39 timmar i veckan. Hur kompensationsledigheten skall tas ut bestämmer arbetsgivaren.

 Den 19 september sammanträffade Renaults ledning med representanter för de fackliga centralorganisationerna. Företagsledningen gick med på vissa, mycket mått-liga lönekrav som framförts av de anställda, men ställde sig inte oväntat helt avvisande till kravet på 35-timmarsvecka. De Renaultanställdas krav på sänkt arbetstid kommer alltså inte att gå igenom utan kamp. Men det var det inte heller någon som väntade sig. Allra minst Renaultarbetarna själva. Kampen går alltså vidare. Det är nog ingen ogrundad gissning att det blir en het höst i Frankrike även i år.

 Mats Loman/L’Humanité