- LITE NYTT
Många liksom jag själv betraktar Norra Västkusten på ett speciellt sätt. Min syn har säkert återspeglat sig i mina rutor under årens lopp. Bl a att Bohuslän varit ett säte för Folkpartiet under många år, en högborg för nazismen under Hitlertiden, med bl a en ledande präst i Göteborg och en nazistisk tidning utgiven på Orust ännu flera år efter 2:a världskrigets slut. En del av landet där Schartauanska religionsriktningen med sina stränga regler haft många anhängare och där också tidigare funnits inslag av Herrnhutisk religiositet.
Fjordar och hällristningar
Men nutidssvensken ser väl Bohuslän som landskapet - tidigare norskt - som har sina djupt inträngande fjordar, många minnen från flydda tider, inte minst otaliga hällristningar.
I Bohuslän tillbringar många sina semesterveckor. Ett normalt år är Bohuslän ett underbart landskap sommartid. Och i år har det varit en sådan sommar. Det började med regn och blåst, men sen kom sommaren med sol och minst 25 grader dag efter dag.
Men Bohuslän är något mer
Som född Norrbottning har jag nog känt lite stolthet över mitt ursprung. Tidigt kämpande skogsarbetare - som jag kom närmast under mina barndomsår - men också andra grupper som gruvarbetare, stuveriarbetare och andra. Kamp och radikalism känns för mig som något typiskt för Norrbotten., i varje fall som jag upplevde under ungdomsåren. Men Bohuslän???
Men i samband med en fin partikamrats bortgång kom jag att fundera lite mer om just Bohuslän och eventuella arbetartraditioner här. Mycket viste jag tidigare, men det var inte så djupt förankrat inom mig som min norrbottniska syn.
Jag har kommit att tänka lite allsidigare. Bohuslän är mer än ett folkpartistiskt fäste, olika religiösa riktningar, kända nazister, fjordar, hällristningar och sommarsemester. Bohuslän har också fina arbetartraditioner med kamp och ideal.
Granit och sill
Bohuslän har dåliga naturliga förutsättningar. Ingen malm, inga stora jordbruksområden och dåligt med skog. Mest berg och hav. Men havet kan också vara en tillgång, eller rättare sagt dess invånare.
Så har det gällt att finna sin försörjning på de tillgångar som finns, graniten och fisken. Det har inte alltid varit så lätt. Det har gått i vågor och kampen har varit hård och brutal. och visst har det funnits kamp i dessa trakter.
Stenhuggarna har varit klasskampens giganter vid många tillfällen och sillen har ibland ”strömmat” till och givit försörjning i stor omfattning, men också uteblivit och lett till fattigdom.
Sillens perioder och därmed sammanhängande spörsmål kanske jag tar upp vid något annat tillfälle. Här skall jag lite beröra stenhuggarnas liv under en relativt kort historisk period.
Fattigdom och kamp
Stenhuggeri har förekommit länge, men först i mitten av 1800-talet startade egentlig stenbrytning i Bohuslän - på Bohus-Malmön. Det blev snart en relativt omfattande verksamhet som gav många arbeten och försörjning för ytterligare tusentals människor.
Men stenhuggarna har alltid varit en dåligt avlönat yrkesgrupp, med ständig kamp för att klara den enklaste försörjning av ofta relativt stora familjer.
Redan i början av 1900-talet var det långa perioder med strejker och lockouter som drabbade stenhuggarna och deras familjer. Men det var trots allt en relativt lång period då det i varje fall fanns arbete inom stenhuggeriet.
Men så kom första världskriget. Inget land ville köpa sten längre. Stenhuggar-na avskedades, och för de få som blev kvar sänktes lönen kraftigt. Månadslöner på 30-60 kronor kunde ingen familj försörja sig på. Så här kunde man bl a läsa i Göteborgs-Posten: ”Många familjer saknar livsmedel och bränsle för dagen. Under den hårda kylan måste man ut i skogen och plocka pinnar - en familj t o m på själva julkvällen för att stjäla lite ved i en närbelägen skog. Antagligen blir det stämning till rätten.”
Landshövdingen förklarade vid landstingets öppningssammanträde 1918: ”Ren svält råder i många hem och undernärda barn är en vanlig företeelse - det har jag konstaterat vid mina resor.”
Bättre och åter sämre
Efter 1:a världskriget blev det sedan en kort period med lite bättre liv för stenhuggarna. Men den varade inte länge. Kapitalismens kris i början av 30-talet ledde till att fattigdomen åter blev en daglig gäst. År 1930 fanns det 8 153 stenhuggare i Bohuslän. Ett år senare var hälften arbetslösa och snart var det totalt stillestånd på de flesta bergen. År 1933 hade Brastad 252 arbetslösa på 1.000 invånare, och Bohus-Malmön 300 st.(två platser med normalt många stenhuggare.) Siffrorna visar att praktiskt taget varje familj saknade arbetsinkomst.
Den här utvecklingen innebar självklart kamp på olika plan. Det finns minnesmärken över speciella kampsituationer. Många arbetets hjältar framträdde. Så Bohuslän har också en fin kamphistoria.
Många ”stenorter” i Bohuslän har under kommande år visat stark vänsterinriktning i politiken. Sådana orter är bl a Bohus-Malmön och Lysekil/Brastad. Som i andra delar av landet har det i Bohuslän varit segrar och nederlag i kampen.
Genom dom här funderingarna i samband med en kamrats död har jag blivit lite mer av norrbottnisk Bohuslänning.
Olof Nilsson