Även malmöborna deltog i de protester mot nazismen som följde på mordet på syndikalisten Björn Söderberg. Ett drygt tusental personer samlades på Gustav Adolfs torg mitt i stan lördagen den 23:e oktober för att hedra Söderbergs minne och för att visa sin avsky för hans förmodade nazistiska mördare.

Flera av talarna förklarade sig vara glada över att "så många" hade infunnit sig till manifestationen, men som politisk handling betraktad är den av ganska tvivelaktigt värde. Talen var många, långa och fulla av blomsterspråk om demokratin och människovärdet, men ingen av talarna hade något konkret att säga om hur dessa saker ska värnas och om hur nazismen ska slås tillbaka. Vad resultaten beträffar kan man bara konstatera att naziligisternas offer på Malmös gator och torg är precis lika värnlösa och utlämnade idag som före manifestationen den 23:e. Och det resultatet - eller brist på samma - är egentligen det enda som betyder något.

Arrangörer av lördagens manifestation var Björn Söderbergs kamrater bland syndikalisterna i Malmö, men resten av malmövänstern och folk från fackföreningsrörelsen ställde kamratligt upp och hjälpte till med mobiliseringen. Talade gjorde bland andra Ulf B Andersson, som åtminstone för ett tag sedan var chefredaktör på tidningen Arbetaren, en representant för Handelsanställdas förbund och den i Malmö välbekante och av många uppskattade kyrkoherden Ingemar Simonsson.

Samtliga tal handlade om försvaret av humaniteten och demokratin, och samtliga talare som undertecknad hörde vände sig till den enskilde och bad åhörarna besinna att alla måste dra sitt strå till stacken. "Till och med" i fikarummen finge man vara beredd att bekämpa nazismen, sa människan från Handelsanställdas förbund, precis som om klasskampen någonsin utkämpats någon annanstans än där människor lever och arbetar. Det är nu det gäller, fick åhörarna veta. Snart kan det vara "för sent", och om vi inte ger akt på oss så sitter vi snart i 30-talet igen.

Ingemar Simonsson framhöll att man inte får stirra sig blind på skinnskallarna. Det som är grundvalen för skinnskallarnas handlande är föraktet för svagheten, sa kyrkoherden. Och föraktet för svaghet förekommer lika ofta bland kostymer och slipsar som bland kängor och bombarjackor, ansåg han. På sådana ställen finns det dessutom betydligt större makt och förmåga att tillfoga människor skada.

Fackföreningsfolkets närvaro gav tillställningen en delvis annan karaktär än man är van vid vid den här typen av manifestationer, åtminstone i Malmö. Det såg åtminstone annorlunda ut. LO-medlemmarna som genomgående var äldre än Malmös fasta garnityr av självutnämnda yrkesrevolutionärer delar inte exempelvis anarkisternas förtjusning i marschkängor och uniformspersedlar. Här fanns för en gångs skull män och kvinnor iförda helt vanliga vindjackor utan dekaler och kedjor, i tröja och jeans eller gabardinbyxor.

Man kan förmoda att folkmassans annorlunda sammansättning hade ett visst inflytande på polisens val av strategi. Polishästar som på det mest provocerande sätt brukar skrittas i ställning så fort vänstern går på gatan i Malmö hölls den här gången i det längsta utom synhåll. Poliskonstaplar som brukar vara barrikaderade bakom kravallstaket och i piketbussar vankade fredligt hit och dit i folkmassan, språkade vänligt med en och annan och hade tillfället till ära stoppat undan både hjälmar, batonger och kravallsköldar.

Annorlunda såg det ut. Men i grunden var det precis som det brukar. Och om jag ska ta till storsläggan så vill jag säga att den här manifestationen mer än vanligt visar hur impotent den så kallade vänstern är. Nu som tidigare var det storpratarna som stod på podiet; de där som aldrig ställer upp på flygbladsutdelningar eller skramlingar eller annat fotarbete om det inte föreligger några speciella agremanger, som en bild i tidningen eller en intervju eller något ditåt. Och vad värre är: deras roll är så oomstridd i de flesta så kallade vänsterorganisationer att deras känslosjuka blomprat en dag som den här får rang av politisk handling - trots att inte en käft bland åhörarna får ett dugg bättre besked om vad som måste göras härnäst. Och trots att ingen blir ett dugg tryggare för nasseslöddret.

I grund och botten är det styrkeförhållanden det handlar om. Nassebuset kan vara nästan hur fåtaligt som helst: så länge de fattar att de måste vara i överläge när de angriper kommer de att ta kål på oss allihop därför att vi för vår del så ofta är så ensamma. Enda verksamma motmedlet är massornas mobilisering. Och den kan bara åstadkommas, tror jag, om pratmakarna i vänstern kan förmås att maka undan sig en aning. Så att vi äntligen kan komma "från ord till handling".
Loman

"Vilka masker fascismen än iklär si, i vilka former den än framträder, på vilka sätt den än kommer till makten så måste det fastslås att
fascismen är kapitalets mest våldsamma offensiv mot de arbetande massorna;
fascismen är otyglad chauvinism och erövringskrig;
fascismen är rasande reaktion och kontrarevolution;
fascismen är arbetarklassens och alla arbetandes värsta fiende!"

"Förebyggandet av fascismens seger är framför allt beroende av arbetarklassens egen kampaktivitet, av att dess krafter sammansvetsas till en enda, mot kapitalets offensiv och fascismen kämpande stridsduglig armé."

(Georgi Dimitrov på Kommunistiska Internationalens VII världskongress 2.8.1935)