Deltagarna i en kurs i politisk ekonomi, som anordnats av SKPs Norrbotten Distrikt 16-17.10.99 konstaterar i ett uttalande:

I dagens svenska samhället kämpar allt fler människor med allvarliga problem i arbetslivet, i utbildningen, vården/omsorgen och bostadssituationen. Problemen kännetecknas av en ökande otrygghet.

Dessa problem har till en stor del orsakats av intensiva ekonomiska och ideologiska angrepp på den offentliga sektorn som har pågått sedan tidiga 1980-talet. Bl a har utflyttningen av resurser från den gemensamma sektorn till privatägda verksamheter lamslagit eller grovt försämrat viktiga samhällsfunktioner.

Praktiskt tagit samtliga verksamheter som har överförts från offentlig till privat regi är beroende på direkta eller indirekta subventioner från den offentliga kistan. Exempel på detta i Norrbottens län omfattar allt från läkar- och tandläkarvård till s k friskolor och den entreprenadsverksamhet som nu skall beställas av landstinget.

Om denna utveckling fortsätter kommer situationen i Sverige att återgå till 1920-talets djupa klassklyftor, då utbildning, vård/omsorg och drägliga bostäder var privilegier som reserverats för de som hade tillräckligt med pengar att köpa dem.

Detta är inte ett Sverige som de flesta av landets invånare vill ha. Därför måste den offentliga sektorn omgående byggas ut. Arbetslagstiftningen som garanterar anställningstrygghet och andra rimliga arbetsvillkor måste omedelbart förstärkas.

Samtidigt måste användningen av offentliga medel för subventionering av privatägda verksamheter förbjudas.

Under de senaste 20 år har vi vid upprepade tillfällen fått höra att marknadsdrivna verksamheter är mera effektiva än de offentliga. Bl a därför skall privatägda verksamheter leva på marknadens villkor, inte på offentliga medel.

Sveriges privata sektor är för stor!

Bilaga:

Artiklarna 23 och 25 av FN:s Allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna:

Artikel 23:

1) Envar har rätt till arbete, till fritt val av sysselsättning, till rättvisa och tillfredsställande arbetsförhållanden och till skydd mot arbetslöshet. 2) Envar har rätt till lika lön för lika arbete. 3) Envar som arbetar, har rätt till rättvis och tillfredsställande ersättning, som tillförsäkrar honom/henne själv och hans/hennes familj en människovärdig tillvaro och som, där så är nödvändigt, kompletteras med andra medel för socialt skydd. 4) Envar har rätt till att bilda och ansluta sig till fackföreningar till skydd för sina intressen.

Artikel 25:

1) Envar har rätt till en levnadsstandard, som är tillräcklig för hans egen och hans/hennes familjs hälsa och välbefinnande, däri inbegripet föda, kläder, bostad, hälsovård och nödvändiga sociala förmåner, vidare rätt till trygghet i händelse av arbetslöshet, sjukdom, invaliditet, makes död, ålderdom eller annan förlust av försörjning under omständigheter, över vilka han icke kunnat råda. 2) Mödrar och barn är berättigade till särskild omvårdnad och hjälp. Alla barn, vare sig födda inom eller utom äktenskap, skola åtnjuta samma sociala skydd.

En Temoundersökning förra vecka bevisade enligt DN att flertalet svenskar skulle vara för privatisering av sjukhusen. Tacka f-n för detta resultat, när frågan ljöd "...om kostnaden för patienten vore densamma?"

Om patienternas kostnader ska vara desamma och de privata ägarna vill ha ut vinst - vem ska betala? Den offentliga sektorn förstås!