Den 19 december ska Ryska Federationens befolkning välja ett nytt parlament - Statsduman. Ju närmare man kommer valdagen desto mer skärps den politiska situationen, bortsett ifrån att den under de år som Jeltsins "demokratiska regim" suttit vid makten aldrig varit lugn för den arbetande befolkningen. Vad kommer att hända? Vad är att göra? Det är frågor som de i dagens Ryssland synliga politiker gärna besvarat med osviklig optimism och löften om förändringar.
Men dessa förändringar, nödvändiga och önskade, har
till dags dato uteblivit.
Inte få politiska bedömare anser det som mycket möjligt att
det mest rättframma svaret ligger hos militären, som inte reagerar
emotionellt men med väl utvecklad intuition.
Tidningen Pravda publicerade utifrån detta synsätt den 22.7.99 ett
samtal med JEVGENIJ KOPYSJEV, vice ordförande och sekreterare i Kommunistiska
Partiernas Förbund (KPF) inom Sovjetunionens Kommunistiska Parti (SUKP)
och tillika ordförande i Sovjetiska Officerares Förbund. Här
är en del av hans synpunkter på de viktigaste händelserna i
samhällslivet i Ryssland och i tidigare sovjetrepubliker
"… Vi befinner oss på tröskeln till en mycket viktig händelse
i samhällslivet, inte enbart i Ryssland utan för alla folk i de f
d sovjetiska republikerna - valet till Statsduman i Ryska federationen. Jag
vill inte förringa betydelsen av presidentvalet i Ukraina eller valen i
andra republiker, men alla inser mycket väl att samtliga är beroende
av hur situationen utvecklas i Ryssland. På KPF:s rådsmöten
och plenarsammanträden uttalade partiets ledare sitt stöd till de
ryska kommunisterna för att dessa ska uppnå en övertygande seger
i det förestående valet.
Till detta val förbereder sig givetvis inte endast vi. Även den styrande
regimen gör sina förberedelser. Vi ser hur de koncentrerar sitt kapital,
hur man till de viktigaste statliga posterna, främst inom de mäktigaste
strukturerna, placerar välkända verktyg för regimen och penningpjngen…
…Regimen har också starkt aktiverat sina åtgärder för
att återupprätta och stärka förbundet mellan Ryssland och
Vitryssland. Det står helt klart att folket såväl i Ryssland
som Vitryssland aktivt stöder upprättandet av en förbundsstat
och införandet av en gemensam valuta. Men bakom detta avtecknar sig en
brännande fråga - vem ska bli denna förbundsstats president?
Och här ställs man inför tanken att Boris Jeltsin blir den som
kan överta presidentämbetet. I den situationen gör det mig ont,
inte bara om mitt ryska folk, utan även om det vitryska, som kan råka
hamna i händerna på kretsarna kring Tjubais och Berezovskij, vilka
till den milda grad plågat Ryssland och dess folk.
Visserligen säger nu Jeltsin att han inte tänker ställa upp i
presidentvalet. Men vi minns väl hans löfte en gång: "Jag
lägger mig på rälsen om jag inte uppnår ekonomisk stabilitet
och ett blomstrande samhälle." Men hur slutade alltsammans? På
högsta statliga posten i Ryssland sitter idag en person, som ser makten
som det allra viktigaste, och för vilken han är beredd att utnyttja
vilken lögn som helst, vilket bedrägeri som helst.
Därför skulle Jeltsins avgång betyda ett slut för den fräcka
oligarkiska armadan, som så totalt skändat alla.
Men det finns ett annat scenario - att framkalla ett undantagstillstånd
som ska tjäna som förevändning att uppskjuta valet och förbjuda
Rysslands Kommunistiska Parti. Här spelar man ut två situationer.
Den första - en ny gravsättning av Vladimir Lenin, en likvidering
av gravsättningarna vid Kremlmuren. Den styrande regimen hoppas på
häftiga protester som ett svar på detta, speciellt från de
aktiva kämparna för ett återupprättande av sovjetmakten,
socialismen och Sovjetunionen, att få dem vidta författningsvidriga
handlingar. Och då … Trots att en ny gravsättning av Lenin och
likvideringen av gravsättningarna vid Kremlmuren i sig är ett brott
mot såväl grundlagen som ett dekret av Jeltsin själv och ett
regeringsbeslut. För att nu inte tala om UNESCO. I den situationen beger
sig presidentmakten ut på författningsstridiga vägar och ger
oppositionen en grund för att vidta skarpa åtgärder. Och vi
kommer att ha vår fulla rätt till motsvarande handling. Vi kommer
inte att ge varken Jeltsin, Berezovskij eller Tjubais en lugn stund …
Så slutligen ytterligare en variant. Den kaukaziska. Den tillgår
på följande sätt: Man slår fast att "vi kommer att
rikta preventiva slag mot koncentrationen av frikårer på Tjetjenskt
territorium". Men ingen professionell militär talar i förväg
om "preventiva slag". Istället skulle man undersöka eventuella
förekomster av frikårer för att sedan komma överens med
ledarna i Tjetjenien om nödvändigheten att utdela ett sådant
slag. För att sedan tillsammans oskadliggöra förbrytarbandet.
Därvid vore det önskvärt att dess ledare togs tillfånga,
ställdes inför domstol och bestraffades …Men nej, istället
kommer man med avskräckande deklarationer. Hur många gånger
får man ta sig till att skjuta fram armén? Man måste handla
i enlighet med gällande konstitution, enligt lag och rätt, militär
plikt och avlagt ed till fanan - inte i enlighet med diktat från Berezovskij.
Vilken inställning har oppositionen i den här situationen? Jag uttalar
mig inte enbart som ordförande i KPF, utan även som officer, som general.
Vi har ett klart legalt mål, att i december till Statsduman välja
300 + 1 deputat (d v s erövra två tredjedels majoritet majoritet
av dumans 450 ledamöter, red anm) - patrioter och statsmän. Inte nödvändigtvis
enbart kommunister. En kommunist är inte bara en person med medlemsbok,
utan någon som verkar i det arbetande folkets intresse. Det är mindre
viktigt om man är partimedlem. Det finns, tyvärr, hos oss många
kommunistiska medlemmar som dagarna i ända kan tala om Marx, men får
de ansvar för något samhällsområde, t ex det militära,
så kryper de undan, skaffar sig en specialist på området,
som förstör alltsammans och så dras det ett sträck över
den härtill sk6yldige kommunistens roll. Jag upprepar: vi måste till
Statsduman välja 300 plus en representant för de folkpatriotiska krafterna.
Låt oss nu kasta en blick på våra motståndare. Framför
oss ha vi Luzjkovs Otetjestvo (Fosterlandet), Sjajmijevs Vsja Rossija (Hela
Ryssland), Titovs Golos Rossija (Rysslands röst), Netsovs Pravoje delo
(Den rätta saken) och Kirijenkos Novaja sila (Den nya kraften). Bland dessa
de som under en längre tid bestulit, rivit ner, förnedrat, sålt
och förrått vårt land. De som förrått Oktoberrevolutionens
ideal, förrått vår Stora Seger. De som förnedrat vårt
land. Och idag ser vi hur vi hånas för våra försök
att hjälpa Jugoslavien.
Sådana motståndare har vi framför oss. Intressant är att
var och en av dem, när de går till sängs, önskar de övrigas
undergång. Tjubais kan inte somna in utan att spela Berezovskij något
fult spratt. Och tvärtom. De kämpar om varje liten kvarvarande del
av den ryska ekonomin, beredda att snappa åt sig kraftstationer, oljeföretag,
banker och bilfabriker. Det är människor för vilka det viktigaste
är - vinst. Men så fort det föreligger något hot från
de folkpatriotiska krafternas sida mot deras kapital, så förenas
de i sitt raseri. Vi bör inte tro att de går till val i enskilda
kolonner. Nej, de kommer att gå fram med en gemensam knytnäve, som
kommer att slå hårt och kännbart mot framför allt kommunisterna.
Vi kastar så en blick på våra egna krafter. Vad har vi? Jo,
vi har 98 procent av Rysslands befolkning som förbannar denna regim. Min
resor till städer och möten med aktivister och partilösa har
gett mig möjlighet att dra en klar slutsats: från barn till åldringar
känner man hur denna regim står dem upp i halsen och förstår
att man måste göra sig av med den. Men de ställer frågan:
"Om ni kommer till makten, vad har ni att ge oss?" …
…Vi förstår ju att om de folkpatriotiska krafterna i morgon
kommer till makten, så sker det i den verklighet som råder idag.
Att redan i morgon öppnar möjligheterna för kostnadsfri utbildning
från daghem till högskolor är verklighetsfrämmande, att
lova det ouppfyllbara är bedrägeri … För dem som frågar
efter socialismen, låt oss söka den i kommunistiska partiets ekonomiska
plattform. Jag är övertygad om att vi där kommer att finna som
målsättning såväl socialism, sovjetmakt som ett återupprättande
av Sovjetunionen…
Jag skulle också vilja säga några ord om Sovjetiska Officerarnas
Förbund, som bildades 18 april 1998. Vår uppgift är att samla
alla sovjetiska officerare, som är trogna sin sovjetiska ed till fanan.
Organisationer finns redan nu förutom i Ryssland i Vitryssland, Ukraina,
Georgien, i en av de baltiska republikerna, Moldavien och en under etablering
i Tadzjikistan. Vilka mål är vi inriktade på ? De strategiska
målen sammanfaller, naturligt nog, med de kommunistiska partiernas mål
- socialism, sovjetmakt, återupprättande av Sovjetunionen. Dagens
aktuella uppgift är att förhindra att våra väpnade styrkor
kommer till användning mot folket.
Med erfarenheter från händelser i olika regioner 1993 kan vi tyvärr
se en risk för detta. Vi ser att det kliar i fingrarna på en del
att ge de väpnade styrkorna polisiära uppgifter. Därför
uppmanar vi också officerare i aktiv tjänst att kräva skriftliga
order och kontrollera dessa i förhållande till gällande lagstiftning.
Först därefter ska beslut fattas.
Den andra uppgiften är att se till att väpnade strider inte uppstår
mellan broderrepubliker. Vi har redan upplevt detta såväl i Moldavien
som Georgien och Abchasien. Det får räcka.
Vår tredje uppgift är att förhindra att Natostövlar marscherar
över vår jord, på Sovjetunionens jord. Därför kräver
vi också en utbildning av de militära styrkorna som ger exempelvis
jaktflyget flygträningstider på 60 timmar, istället för
nu 3,5 timmar …
Det är också vår uppgift att vara kommunistiska partiet till
hjälp vid utformningen av militärpolitiken. Idag arbetar man med såväl
arbetarrörelsen som den unga generationen, men visar försiktighet
när det gäller att närma sig yrkesstrukturerna. Jag säger
som det är - om vi befinner oss i opposition, om vi inriktar oss på
att överta makten, så kan partiet inte avstå från att
utarbeta en militärpolitik. Själva har vi redan utarbetat grunden
för denna politik, som vi också framlagt för partierna.
Väl medveten om att andan och moralen inom de väpnade styrkorna är
sex gånger starkare än den militära utbildningen, har den sittande
regimen tagit som sin uppgift att avpolitisera stridskrafterna. Men det är
sant när det sägs - vill du inte syssla med politik så sysslar
politiken med dig. Det är just vad Berezovskij och Tjubais sysslat med
…
… Man möter också frågan: Var finns den general som för
Ziuganov till makten? Det är fel att resonera på det sättet.
Politik skapas av miljoner människor. Makt ska inte bara erövras,
den ska behållas också. Och det kan man bara om man känner
bakom sig andan av dessa miljoner människor. Detta är vad Rysslands
Kommunistiska Parti gör idag, när det samlar alla motståndare
till Jeltsins regim. Något som gör det möjligt att behålla
makten och, förhoppningsvis, mobilisera den ekonomiska utvecklingen, att
vidta impopulära åtgärder, som dag för dag åstadkommer
en förbättring av livsvillkoren. Utgången ur tunneln kommer
allt närmare. Officerarna gör sin sak. De är de bäst organiserade
krafterna för stöd till socialismen, för skyddet av den socialistiska
disciplinen."
Övers Volger Jonsson
Ryska Federationens Kommunistiska Parti (RFKP) under ledning av Gennadij Ziuganov
- f n andra starkaste kraft i Statsduman - ställer som Riktpunkt tidigare
rapporterat, själv upp i valet, utan samverkan med andra partier.
SUKP med KPF inklusive Ryska Kommunistiska Arbetarpartiet (RKAP) går i
ett gemensamt block till val