Det postindustriella samhället som har vuxit fram under senare år
är nu kommit minst halvvägs mot sitt slutgiltiga tillstånd,
där 9 av 10 människor kommer att tjäna sitt levebröd genom
att köpa och sälja information på Internet.
Men det är ett faktum att det inte finns någon verksamhet av betydelse
i Sverige eller något annat OECD-land som inte är baserad på
industriella produkter. Även datorerna som används i IT-extasen har
faktiskt producerats i fabriker. Visserligen behövs betydligt färre
människor inom det industriella produktionssystemet, p g a den teknologiska
utvecklingen, men detta är ett problem endast under kapitalistiska förhållanden.
I ett socialistiskt samhälle kan effektivitetsökningar komma samtliga
människor till godo, bl a i form av minskad arbetsbörda och sänkt
pensionsålder. I ett kapitalistiskt samhälle däremot blir produktivitetsökningar
en huvudfaktor i en ekonomisk kris som driver miljontals människor in i
arbetslöshet och livslång fattigdom.
Inom västvärlden har effektiviseringen av jordbruket varit mycket
dramatiskt sedan andra världskriget tog slut. Andelen av befolkningen som
idag arbetar inom jordbruket är i USA 3 procent, Storbritannien 2 procent,
Schweiz 4 procent, Sverige 3 procent, Spanien 9 procent, Portugal 11 procent,
Norge 10 procent, Holland 4 procent, Japan 6 procent, Italien 8 procent, Tyskland
3 procent, och Frankrike, EU:s största jordbruksland mätt i produktion,
5 procent.
Effektiviseringen av jordbruket har huvudsakligen varit baserad på mekaniseringen
av alla arbetsfaser från plöjning till skörd och efterbehandling,
användning av s k kemisktekniska produkter som konstgödsel och olika
typer av bekämpningsmedel, samt nya frö- och växtsorter som ger
högre avkastning per odlad hektar. I både kapitalistiska och socialistiska
länder har det varit närmast en trossats att avkastningen inom jordbruket
bör öka på detta vis.
Men den s k gröna revolution som startade på 60-talet blev ett exempel
på att detta nya jordbruk också rymde många negativa effekter.
Man satsade på förädlingen av nya spannmålssorter med
väldig hög avkastning per hektar. För att odla dessa krävdes
mycket stor användning av mekanisk bearbetning och kemisktekniska produkter,
både konstgödsel och bekämpningsmedel.
Den gröna revolutionen skulle ge de outvecklade nationerna en möjlighet
att övergå till modern jordbruk och producera mer spannmål,
och i de rikare länderna skulle den bidra till betydligt högre inkomster
för bönderna. Försäljning och export av de nya sorter spannmål
främjades av en mångårig mycket kraftig kampanj som drevs på
alla fronter, från jordbruksskolor i både i- och u-länder till
artiklar i världspressen och rapporter från FN:s Livsmedel- och jordbruksorganisation.
Det borde inte förvånar någon att ett institut i Mexiko som
grundades och finansierades av Ford Motor Co och oljebolaget Esso, som ägs
av familjen Rockefeller och idag heter Exxon fram till 1940-talet bedrev förädlingen
av nya spannmålssorter.
Ford producerar och säljer traktorer och andra fordon och utrustning för
jordbruket. Esso/Exxon säljer råolja, som är den råvaran
för produktionen av konstgödsel. Ägarna till dessa bolag hade
insett att en spannmålssort som innebar öakd användning i världsmåttstock
av deras produkter var någonting att satsa på.
Redan vid slutet av 1970-talet var de negativa effekterna av den gröna
revolutionen påtagliga för alla som ville se dem. Storskalig användning
av konstgödsel och bekämpningsmedel år efter åt har utarmat
jordarealer som en gång var bördiga, samt har förgiftat både
vatten och mark.
Införandet av de nya spannmålssorterna har i många länder,
i synnerhet Indien, satt punkt för den biologiska mångfald, d v s
många olika sorter som tidigare hade odlats och som tillsammans bildat
en genetisk reserv vilken i tusentals år har blivit en försäkring
mot växtsjukdomar. Om många olika sorter odlas och en eller annan
blir utsatt för angrepp från t ex parasiter, kan mana att odla andra
sorter som inte är känsliga mot just denna parasit.
Den gröna revolutionen leder till monokultur, där endast en eller
ett litet fåtal sorter odlas. Detta innebär att stora delar av spannmålsodling
eller en hel sådan kan slås ut och bönderna har ingen tillgång
till alternativ. Har en bonde en gång börjat med de nya sorterna,
finns det i regel ingen återvändo i en icke-socialistisk ekonomi.
I många u-länder är bönderna totalt beroende av de stora
sädesmonopolen.
Även om det fortfarande finns säd av alternativa sorter, kan många
av dem inte användas just därför att jorden har utarmats genom
skenande konstgödsling under den gröna revolution.
För att skaffa de maskiner och kemiska produkter som erfordras av den gröna
revolutionen måste bönderna i regel låna pengar, och det är
stora summor det är frågan om. För finansieringen stod naturligtvis
i grund och botten det internationella kapitalet, som därmed fått
ökad kontroll av jordbrukspolitiken i både u- och i-länderna.
De maskiner och kemiska produkter som behövs för den gröna revolutionen
måste i regel importeras av u-länderna, som blir därmed ännu
mer beroende av de stora bolagen, vad gäller både prissättning
och leveranser.
Eftersom spannmålspriserna kontrolleras och manipuleras av ett fåtal
multinationella bolag som Cargill Corporation, ett amerikanskt jätteföretag
som är okänd för de flesta, har många bönder kommit
i den välkända rävsaxen - å ena sidan stora skulder, å
den andra fallande inkomster. Detta var t ex påtagligt i USA under Reagans
första period som president, där tusentals bönder gick i konkurs.
Östjordbruk bättre än Väst
Trots att de forna socialistiska länderna, i synnerhet Sovjetunionen, också
satsade på mekaniseringen och kemiska produkter, var det i många
fall inte på samma nivå som i den kapitalistiska Väst.
Robert Macintyre, en amerikansk agronom, har studerat kollektivjordbruket i
Östeuropa under socialismen. Han berättade bl a att medan de östtyska
jordbruken i flera fall gav lägre avkastning per hektar, var produkternas
kvalité högre än i Västtyskland, och miljöförstöringen
mycket mindre än i Västtyskland p g a mycket mindre användning
av kemikalier och tunga traktorer.
Macintyre menar att östtyskt jordbruk var överhuvudtaget effektivare
än Västtysklands, som enligt honom är totalt beroende av enorma
offentliga subventioner och enorma insatser av obetalt arbete, vanligtvis från
bondens släktingar, som hjälper till vid bl a skörden. Enligt
honom skulle det västtyska jordbruket aldrig kunnat konkurrera med det
östtyska kollektivjordbruket, som mycket snabbt blev nedlagt av Kohls regering.
Kuba utvecklar ekologiskt jordbruk
I Kuba har industrialiseringen av jordbruket varit en stor fråga sedan
början på 60-talet, och resultaten har varit blandade. Efter kollapsen
i Moskva kom stora problem och matbrist, eftersom jordbruksverksamheten var
mycket beroende av import från Sovjet och andra länder i Östeuropa.
Ett grundproblem var att Kuba av tiden före revolutionen hade ärvt
en total monokultur - sockerrör - som ännu inte var övervunnen,
och ett annat att landet själv saknar olja för att kunna driva jordbruksmaskiner.
USA:s blockad gjorde det mycket svårt att få tag i ersättningsprodukter.
Dessutom hade man på Kuba redan konstaterat att den i-länderna härskande
formen av industrialiserat jordbruk i längden inte Kuba är miljövänlig.
S k organiskt jordbruk började åter bli intressant, d v s jordburk
som innebär bl a inga eller minimala kemiska insatser och en vidareutveckling
av traditionell teknik såsom växelbruk, i ett försök att
återställa jordens naturliga bördighet.
Grupo de Agricultura Organica (GAO) etablerades i Kuba 1993. Det är ett
samordnigsorgan för bönder, agronomer, forskare och myndigheter och
har tydligen blivit mycket framgångsrikt. Enligt Food First, en amerikansk
organisation som kämpar för en rättvis jordbruks- och livsmedelspolitik
i USA, har GAO spelat en stor roll i övervinnandet av livsmedelskrisen
i Kuba.
Under ett fåtal år har GAO skapat ett bredd program som omfattar
bondgårdar där organiskt jordbruk demonstreras, utbildningskurser,
seminarer, dokumenta-tionscentra och omfattande kontakter med bönderna.
GAO har också ordnat tre internationella konferenser och har tät
kontakt med Food First, som är "sponsor" för GAO:s fjärde
internationella konferens nästa år.
GAO:s prestationer har nu blivit erkända med det s k Alternativa Nobelpriset,
som skall delas ut i svenska riksdagen den 9 december. Andra pristagare är
en grupp i Colombia som arbetar för indianbefolkingens rättigheter,
och den spanske advokaten Juan Garces, som sedan många år arbetat
för att få Chiles diktator Pinochet dömd.
- Priset är verkligen en heder för Kuba, för GAO och för
alla de bönder, forskare och tjänstemän som har kämpat för
att ett miljömässigt uthålligt jordbruk skall bli framgångsrik
i Kuba, säger Dr Fernando Funes-Aguilar, chef för GAO.
Martin Bourque, en avdelningschef i Food First, säger:
- Jag hoppas att detta pris gör världen medveten om Kubas fantastiska
prestation i ekologiskt jordbruk och tryggandet av livsmedelsförsörjning.
Genom hårt arbete, nytänkande och utmärka vetenskapliga insatser
har GAO och hela den kubanska jordbrukssektorn visat att ett ekologiskt jordbruk
kan fungera på nationell nivå.
Peter Rosset, chef för Food First, säger:
- Hela världen bör lära från Kuba, där ekologisk mat
är till för alla, inte bara för de som har råd.
Undertecknad kan inte förklara varför GAO:s verksamhet och detr Alternativa
Nobelpriset inte har blivit objekt för en utförlig interpellation
i Riksdagen, t ex från Birger Schlaug eller någon annan representant
för Miljöpartiet.
P C