Det är svårt att skriva om Kosovokonflikten. Just nu pågår de s k "freds förhandlingarna" i Paris, parallellt med en makalös militär uppladdning i krisområdet och när som helst kan NATO-bombplan släppa sin dödliga last över Belgrad och andra serbiska platser. Tidningarna ondgör sig över den jugoslaviska truppkoncentrationen vid gränsen till Makedonien. Men vad hade man förväntat sig? Att en suverän stat lugnt ser på när NATO drar ihop sin krigsmakt med den uttalade avsikten att invadera?

I skrivande stund har den kosovoalbanska separatistarmén UCK just meddelat att de nu är beredda att till fullo acceptera den av NATO dikterade "fredsplanen". Egentligen är man förvånad att deras samtycke har dröjt så länge – den s k fredslösningen är ju nästan skräddarsydd efter separatisternas krav, om man bortser ifrån att NATO anser sina egna styrkor mycket bättre rustade för striden mot serbernas regeringsstyrkor än den albanska gerillarmén. Visserligen innehåller "fredsplanen" inga löften om ett självständigt Kosovo, men alla bedömare är eniga om att USA:s plan i praktiken går ut på ett Kosovo, vars anknytning till den Jugoslaviska Federationen endast består i ord. Med 30 000 NATO-soldater utplacerade i provinsen skulle av den jugoslaviska suveräniteten ingenting kvarstå.

UCK har visat sig lite bångstyrig när "fredsplanen" lades fram i Rambouillet, men det kan även ha varit taktik för att väcka intrycket i världen, att också de har tvingats att "kompromissa". Det kan inte ha varit alltför svårt för USA att övertyga sina UCK-hejdukar att godta denna "deal" som nu ska ger NATO fria händer: antingen serberna skriver på ultimatumet och accepterar främmande trupper på sitt territorium – eller så kan ärkefienden bombas sönder och samman.

Massmedia jublar: Nu är vägen äntligen fri för att NATO ska kunna verkställa sina bombhot. Om inte Milosevic godtar NATO-planen, "tvingas" NATO gå till attack. Den militära uppladdningen i Makedonien är i full gång och knappast tänkt att gå upp i intet. Västländerna har redan kallat hem sin personal från Belgrad. Bomberna kan släppas och missilerna avfyras. Äntligen ett nytt krig. Ett krig i Europa. Ett krig som i de borgerliga media framställs som efterlängtad humanitär hjälp! (Lika humanitär som bomberna och bojkotten mot Irak.). "Vi är här i fredsstödjande syfte", återges en amerikansk general i TV.

Den kompakta framställningen av "serberna som terroristiska nationalister" och Milosevic som stenhård diktator som endast tänker på sin egen makt har gjort verkan här i landet. Till och med långt in i annars progressiva kretsar finns det en viss uppslutning kring krigsplanerna mot Jugoslavien, d v s det som återstår av den jugoslaviska federationen sedan landet styckats upp i krig efter krig enligt ritningar från Väst i samverkan med nationalistiska, reaktionära grupper på plats.

Man struntar i att det finns stor risk att konflikten kommer att spridas vidare, hela Balkanregionen har genom detta sekel varit en krutdurk. Det är ingen hemlighet för NATO:s strateger – tvärtom – de hetsar olika folkgrupper mot varandra för att tjäna sina egna syften. Befolkningen i Makedonien protesterar mot att NATO utnyttjar deras land som uppmarschbas, de vill inte dras in i konflikten, många känner sig tillhöriga till serberna. Men vad spelat det för roll för dem som påstår sig vilja "befria de förtryckta kosovoalbanerna"?

För de västliga medierna finns bara en skyldig: serberna. Så har det varit ända sedan den jugoslaviska federationen krossats. Denna medieframställning är förödande för en verklig och varaktig fredsprocess, och den handlar nu om mycket mer än konflikten i Kosovo.

I och med NATO:s "fredsplan" försöker Västmakterna skapa principiellt nya politiska och militära betingelser, som kommer att få mycket allvarliga konsekvenser för det internationella samfundet.

1. NATO framställs som identisk med "världssamfundet".

Om NATO tillåts verkställer sina krigsplaner, skulle det vara den första militäraktionen av den USA-ledda alliansen någonsin i ett främmande land, som har internationellt sanktionerats. NATO har ända sedan dess grundande 1951 varit ett aggressivt militärblock som tjänat USA:s intressen. Men NATO har under många år tyglats av Sovjetunionens och Warsczawapaktens existens. Sedan det socialistiska gemenskapens krossande söker NATO skapa nya realiteter och struntar öppet i folkrätten och det internationella samfundets åsikter. I FN har de inte den totala makten, alltså ställs FN mer och mer åt sidan.

2. En insats av NATO-trupper i Jugoslavien skulle vara ett brott mot FN:s stadgan. I artikel 2 heter det: "Alla FN-medlemmar underlåter varje hot om eller användning av våld som riktar sig mot en stats territoriella okränkbarhet."

Stödet som den svenska regeringen direkt eller indirekt uttalat för NATO:s aggressionshot mot Jugoslavien motsäger därför direkt och öppet de folksrättsligt bindande förpliktelserna som Sverige liksom alla FN-medelamsstater skrivit på.

Indirekt har NATO:s generalsekreterare Solana medgivit detta brott, när han erkände att det är uteslutet att FN:s säkerhetsråd kommer att fatta ett beslut om militära våldshandlingar mot Jugoslavien, eftersom flera medlemmar i säkerhetsrådet är emot.

Våra medier har många gånger repeterat detta, men så gott som aldrig utifrån den riktiga, folksrättsliga synvinkeln. Utan man har framställt de länder, som förstår att man inte kan lösa konflikter med krig, som ytterst egennyttiga, nationalistiska och ointresserade av en rättvis konfliktlösning.

Sverige har genom utrikesminister Anna Lindh och i många andra sammanhang uttryckt stöd för NATO:s interventionsplaner. Man har "förståelse för USA, som inte ser någon annan utväg än att anfalla Milosevic, om han inte ger med sig."

Men vem har sagt att USA ska lösa konflikten? Och vad betyder det att Milosevic ska ge med sig? Vad man menar är den serbiske presidentens vägran att tillåta stationeringen av utländska trupper på sitt lands territorium, oberoende under vilken flagg de kommer marscherandes. Och vad betyder det att NATO hotar "Milosevic"? När bomberna faller, träffar de oskyldiga människor, ånyo kommer tusen- och hundratusentals människor att drivas på flykt. Är det en lösning i anda av "mänskliga rättigheter"?

Men låt oss ett ögonblick stanna upp och granska den svenska regeringens attityd, eftersom den innebär förändringar med långtgående konsekvenser, där den i svenska folket förankrade neutralitetspolitiken och alliansfriheten snabbt urholkas. Visserligen har regeringen nyligen åter bedyrat att en NATO-anslutning inte är aktuell för Sverige, men i praktiken inlemmas vi steg för steg – öppet och under täcket – i NATOS:s strukturer och politik. Med godkännandet av en NATO-intervention i Jugoslavien kommer vi att överskrida ytterligare en, hittills inte överskriden tröskel på vägen av svenska utrikespolitikens militarisering. Den socialdemokratiska regeringen fortsätter därmed en kurs, som tidigare bara moderaterna öppet vågat driva. Detta har under de senaste dagarna fått sin bekräftelse, när Anna Lindh glatt stödde det tyska förslaget att stärka EU:s militära förmåga. Anna Lindh åberopade förstås den tyska skrivningen att det endast ska handla om "fredsbevarande insatser", vilka hon välkomnade. Men massmedierna lät inga tvivel uppkomma om att förslaget "också öppnar vägen för andra typer av militära EU-insatser inom ramen för NATO." (DN, 990315)

Och då kan det t ex handla om bombanfall som NATO nu i "fredsskapande syfte" planerar i Jugoslavien! Men för Anna Lindh var detta inget problem: "Utrikesministrarna är ändå de som fattar besluten, sade hon.

För de dödade, lemlästade, från sina hem fördriva serberna skulle det inte spela någon roll, vem som formellt har beslutat om kriget, resultatet är detsamma. För många räcker det att höra USA:s utrikesminister Albright på sina resor i världen hota än det ena, än det andra landet för att förstå, vad utrikesministrar kan åstadkomma.

Det finns ingenting som säger att bombattacker mot serberna skulle kunna vara ett konstruktivt bidrag för en stabil konfliktlösning. Men allt talar för att ett militärt NATO-anfall, bortom all internationell rätt, kunde bli ett precedensfall och rättesnöre för varje följande konflikt och situation, då USA och dess allierade vill påtvinga andra länder sin vilja. Utgångspunkt är USA:s intressen: Man hotar inte Turkiet med militära tvångsåtgärder, ifall de inte ger det kurdiska folket dess legitima rättigheter. – Turkiet behövs som stabil NATO-bas i Medelhavsregionen. Man hotar heller inte Israel med militärt våld, ifall Israel inte följer FN:s resolutioner och återlämnar de ockuperade arabiska områden. – Israel är en intim bundsförvant för USA. Man hotar heller inte Storbritannien, ifall det inte blir fred i Nordirland, eller Spanien ifall det inte löser konflikten med baskerna…

För att inte missförstås: vi förespråkar inga militära lösningar i något fall, varken i Turkiet eller Israel, Storbritannien, Spanien eller Kosovo!

Många människor undrar, vilka intressen USA egentligen så frenetiskt försvarar med sin inblandning i Kosovokonflikten, eftersom endast de allra mest naiva kan tro att det skulle handla om humanitär hjälp och engagemang för ett förtryckt folk. Svaret i detta fall påminner om svaret, varför USA bombar Irak eller varför USA inte tar ställning mot den turkiska terrorn mot kurderna: det handlar om ekonomiska och strategiska intressen.

Den som behärskar Balkan, kontrollerar Östra Medelhavet och stora delar av Mellersta Östern. Dessutom utnyttjas Balkan som brohuvud för att erövra och kontrollera Sydost- och Östeuropa.

1998 blev det bekant, att samma energikonsortium, som kontrollerar olje- och naturgaskällorna i de islamiska republikerna i f d Sovjetunionen och i Kasakstan, har hittat världens största naturgasreserver i Kasakstan och färdigställt sina planer för den slutgiltiga sträckningen för olje- och gasledningarna som ska befordra rikedomarna till Västeuropa. Dessa ledningar ska gå tvärs över Balkan och via Kosovo till de europeiska Medelhavshamnarna, alltså ligga på ett omårde under NATO-kontroll. Så ska Västeuropas energitillförsel garanteras. En orolig Kosovoprovins skulle självfallet vara ett sort riskmoment i dessa planer. Därför vill NATO till varje pris skapa "fred" i Kosovo och samtidigt undanröja Jugoslaviens politiska suveränitet, som ställer sig i vägen för den "nya världsordningen".

Kampen om maktfördelningen på Balkan ingår i kampen om en ny uppdelning av världen. Situationen påminner i stora stycken om situationen före första världskriget, fast på högre, farligare nivå.

I hela världen protesterar progressiva krafter mot NATO-planerna att bomba Jugoslavien, för att påtvinga regeringen i Belgrad sina maktambitioner.

Många kommunistiska partier kräver: Stoppa NATO-aggressionen! Inga NATO-trupper till Kosovo! Stoppa den militära uppladdningen i Makedonien!

Verklig fred kan aldrig skapas genom "straffexpeditioner" och krigshot, som NATO använder i fallet Kosovo. Den jugoslavikska federationen är en suverän stat, där NATO har inga som helst rättigheter. Det internationella samfundet måste bidra till en lösning av Kosovo-konflikten via FN och internationella konferenser, hänsyn måste tas till både den albanska och den serbiska befolkningens nationella, kulturella och ekonomiska rättigheter.

Men denna väg passar varken USA eller UCK-gerillan, som beväpnats med kraftigt stöd från USA och som "sedan många år fått stöd av Bob Dholes" (reaktionär republikan i USA-kongressen), som en sakkunnig i TV-sändningen Åtta dagar visste att berätta.

***

Kanadas KP tar NATO:s agerande på Balkan till anledning att återigen kräva sitt lands utträde ur den aggressiva militärpakten.

Tyska DKP kräver att den röd-gröna regeringen Schröder återkallar sitt beslut att skicka tyska soldater under NATO:s flagg till Jugoslavien och påminner om att Tyskland redan två gånger under detta århundrade invarderat landet.

Italiens Rifondazione Comunista kräver att den italienska regeringen drar tillbaka sitt stöd för aggressionen….

"Friheten", de norska kommunisternas tidning, skriver att "de s k förhandlingarna om Kosovos framtid är ett typiskt NATO-upplägg för att förudmjuka och ockupera jugoslaviskt område. NATO med USA i spetsen har förenat sig med alla köpta älskare av kapitalism, fascism och västlig dominans i hela det tidigare Jugoslavien."

Det är en viktig uppgift för alla fredskrafter i världen att förhindra att NATO startar krig i Jugoslavien. Tillåt inte att krutdurken Balkan exploderar ännu en gång!