Vem behöver EU?

Den 13 juni är det val till EU-parlamentet. En märkbar oro sprider sig i EU-inpiskarnas led: ska valdeltagandet på nytt visa att Sveriges folk inte ser EU eller dess parlament som institutioner där männi-skornas problem kan lösas? I förra EU-valet var det endast drygt 40 procent av väljarna i Sverige som gick till valurnorna. Det var 1995, bara några månader efter vårt EU-inträde, när många väljare fortfarande blåögda trodde på alla löften som hade utgjort den största delen av EU-kampanjen. 40 procent - ur demokratisynpunkt ett totalt fiasko! I andra EU-länder kunde röstdeltagandet ligga ännu lägre, vad som måste tolkas som en barometer på folkets låga förtroende till den överstatliga kommandocentralen i Bryssel. Men etablissemanget i Sverige försökte trösta den kritiska allmänheten med att folkets kärva inställning till Brysselmakt bara berodde på EU-ovana. Praktiken skulle övertyga.

Och praktiken har övertygat många - nämligen att ångra att någonsin ha låtit sig dras med till att säga Ja till EU. Förhoppningarna som knutits till unionen för kampen mot arbetslöshet, fredssäkring...har grusats grundligt och människor som går runt med knappen "Skyll inte på mig, jag röstade nej" bemöts med allt större respekt. EU har med rätta för många blivit symbolen för en uppblåst centralbyråkrati, korruption, mygel och beslut som försvårar vanliga människors liv och utveckling.

Optimistiska opinionsmakare förutspår ett maximalt valdeltagande den 13 juni på 50 procent, och då är det siffror som ligger i överkant, som ska styra allmänheten att använda röstsedeln. Säkert kommer vi under de närmaste veckorna att formligen bombarderas med EU-argument, utan att för den skull få reda på äkta lösningar av alla de problem som direkt och indirekt står i samband med EU, om de inte t o m omedelbart har vållats av vårt medlemskap.

Återigen, som under folkomröstningskampanjen 1994, kommer vi att formligen svepas in i luddiga fraser och tomma ord om att vara med och påverka Europa, om kampen mot arbetslösheten i första rummet ....När folkomröstningen 1994 hamnade på minsta möjliga majoritet för ett Ja till EU-inträde, var det ett resultat av en enorm satsning från ekonomiskt starka grupper med en propagandaapparat som totalt dominerade valrörelsen. (Och de visste vad de gjorde - för dem har EU-anslutningen givit full utdelning.)

Socialdemokratins ledning svek såväl egna partimedlemmar som arbetarrörelsen som helhet. Man valde sida, principiellt, och som så ofta i för samhället avgörande situationer vek man till höger och underkastade sig storkapitalets krav och filosofi. Pengar är makt, pengarna bestämmer - det var än en gång i historien ett socialdemokratiskt vägval med ödesdigra konsekvenser. Kommer ni ihåg hur socialdemokratiska statsråd hotade med alla problem som skulle uppstå om vi förblev utanför unionen? Problemen har uppstått i alla fall - fast just för att vi är med i unionen. Kommer ni ihåg hur Ingvar Carlsson hänsynslöst utnyttjade sin auktoritet som partiledare och drev sin EU-linje om det "röda Europa", väl medveten om att vare sig kongressbeslut eller opinion stod bakom. Kommer ni ihåg argumenten: EU-anslutningen var nödvändig för att bekämpa arbetslösheten, förbättra välfärden, skydda miljön, utveckla den euro-peiska demokratin och sist men inte minst rädda freden.

Vad det har blivit av alla dessa löften vet de allra flesta i dag. Ingenting har infriats. Arbetslösheten har permanentats, både i Sverige och EU som helhet, där 18 miljoner är officiellt registrerade som arbetslösa. Ytterligare 40 miljoner har ingen fast arbetsplats. I Sverige står ca 10 procent av den arbetsföra befolkningen utanför den reguljära arbetsmarknaden. Till detta har bl a stora nedskärningar av den offentliga sektorn bidragit. Och det i sin tur har inte bara förvärrat arbetslösheten, utan också avsevärt försämrat skola, vård, omsorg och hela det sociala skyddsnätet. Antalet människor som tvingas hanka sig fram på socialbidrag bara ökar - med alla de konsekvenser som fattigdom innebär för den enskilde och för samhället.

Bakom dessa nedskärningar - som är signifikanta för alla EU-länder - ligger de s k konvergenskraven, de av EU med Maastrichtfördraget uppställda ekonomsika grundvillkoren för alla medlemsländer. EU:s ekonomiska politik, de s k konvergenskraven och inrättningen av den Europeiska centralbanken, som inte får påverkas av ländernas politiska beslut och behov, har alltså vid sidan av försämrad sjukvård, utbildning barn- och äldreomsorg tvärtemot löftena ställt fler människor i långtidsarbetslöshet och hårdare arbetssituation för dem som behållit sina jobb, allt i den heliga marknadsekonomins namn.

Permanent massarbetslöshet och social nedrustning är resultat av en framtvingad europeisk enhetsprocess som endast bestäms och styrs i bankernas, storkoncernernas och de stora multinationella bolagens intresse. De är en följd av den politik som beslutats och fastskrivits med fördragen från Maastricht och Amsterdam - EU:s grundfördrag. Enklare uttryckt - denna situation och politik är EU.

EU är skapat och bygger i alla avgörande element på att säkra bättre villkor för storkapitalet, ett verktyg för att bryta ner allt som kan minska kapitalets vinster - d v s välfärdssamhälle, kollektivitet, gemenskap - demokrati.

Ett viktigt led i denna utveckling är EMU, den monetära unionen som trädde i kraft i januari i år. Sverige har p g a starkt folkligt motstånd inte anslutit sig till EMU - officiellt. Men inofficiellt, i praktiken, är även Sverige med i högsta grad, eftersom det inte finns något EU längre utan EMU. EMU har blivit en integrerad del av EU, vare sig vi vill och är med eller inte. Det har fastslagits i och med Maastrichtavtalet. Ett konsekvent NEJ till en EMU-anslutning skulle därför rimligen utmynna i ett NEJ till hela EU, d v s ett utträdeskrav. Men just detta vill regeringen naturligtvis förhindra och gör därför allt för att hålla EMU-frågan utanför den nu pågående valdebatten. Med andra ord: SAP fortsätter att gå bakom ryggen på sina egna medlemmar och hela svenska folket.

Den Europeiska Unionen har under de senaste månaderna löpt linan ut också i fråga om försvars- och utrikespoliken och ställt sig på Natos sida i ett krig mot ett suveränt europeiskt land - Jugoslavien. Ledande EU-länder sänder sina bombplan över Jugoslaviens folk, dödar och förstör. EU-länderna accepterar att folkrätten sätts ur spel över hela linjen, med Nato-aggressionen, FN:s åsidosättande ända fram till beslutet att Nato fick bryta mot friheten till havs och våldföra sig på fartyg som inte ville underkasta sig en av Nato bestämd oljebojkott mot Jugoslavien.

EU som "fredsprojekt" har under hela 90-talet med Balkan-politiken avslöjats som en enda stor lögn. Och medlemsländer som Sverige, som tidigare bedrivit en mer självständig utrikes- och säkerhetspolitik under fredliga förtecken, har i och med EU-anslutningen förlorat sin röst och sällat sig till hökarna under Nato-flaggan. Nästa, farliga steg i denna riktning är den av EU-ledningen planerade utvecklingen av en gemensam EU-armé. Tongångarna har i skuggan av Natokriget blivit mycket öppna och målmedvetna: EU ska utvecklas till en kärnvapenbestyckad supermakt, kapabel till liknande övergrepp som nu sker under Natokommando för att försvara "EU-intressen". Den svenska regeringen, som ännu vid vår EU-anslutning bedyrade att en militär integration aldrig skulle vara aktuell, håller även i denna fråga i praktiken på att steg för steg underordna sig "Europakonceptet". Regeringen har i princip redan godkänt skapandet av västeuropeiska s k fredsbevarande specialstyrkor för uppdrag likt Natos i Jugoslavien - inkl Sverige!

När vi nu står inför en ny valrörelse till EU-parlamentet träder åter ledande socialdemokrater fram - vid sidan av alla borgare naturligtvis som ser sin ideologi tryggad av EU - och försöker inbilla oss att EU har tagit viktiga steg mot en bättre demokrati och därmed mer inflytande för folket. Visst tvingas man erkänna att det går trögt ibland, men budskapet är: ge inte upp, vi är på god väg. Man gullar med att EU-parlamentet har fått ökad makt fr o m 1 maj i år, att den korrumperade EU-kommissionen har avsatts. Men faktum är att korruptionen och förskingringen av skattebetalarnas pengar faktiskt avslöjades av en tjänsteman inom byråkratin, inte av parlamentets ledamöter. Och den socialdemokratiska parlamentsgruppen försökte ju tillräckligt länge att hålla kommissionen om ryggen.

Några av kandidaterna som är kritiska till EU manar väljarna att rösta för att få rätt folk att vara på plats för att påverka EU-utvecklingen i rätt riktning.

Vi kommunister håller fast vid att EU är en institution som varken tillkommit genom eller bygger på folkets behov utan pressats på de europeiska länderna av imperialismens krafter. Hela dess regelverk är skapat för att säkra och utöka kapitalets makt, både genom ideologisk indoktrinering och ekonomiska beslut som fjärmas allt längre och längre från politiskt, d v s demokratiskt inflytande. Ett verktyg också för Västeuropas storkapital i den internationella konkurrenskampen mot andra imperialistiska centra.

Vi anser mer än någonsin att hela EU måste brytas ner för att ge plats för likaberättigat, solidariskt samarbete mellan suveräna länder i folkens intresse. Ett bidrag i denna riktning kan vara att Sverige måste lämna EU. Ett sådant beslut kommer inte att fattas inom EU-parlamentet, utan inom vårt lands gränser. Därför kräver vi en ny folkomröstning om hela EU-medlemskapet, förutom att vi självfallet säger nej till EMU.

Att sprida illusioner om att dagens sociala, ekonomiska och moraliska problem skulle ha sin lösning inom ramen av EU försvårar och avleder enligt vår uppfattning motståndskampen inom hela folkrörelsen i Sverige.

Svenska folket har upplevt att trots enskilda parla-mentsledamöters lovvärda insatser och riktiga ställningstagande i olika frågor har EU mest rört sig åt fel håll. Dessutom har man upplevt hur ledamöterna tvingats kompromissa med sin ideologi för att passa in i sin vittsprida europeiska partigrupp.Att påverka denna ofantliga byråkrati och maktapparat har varit nästintill omöjligt. Det har t o m bidragit till att sprida uppgivenhet bland en del människor som dragit slutsatsen att det är hopplöst: att "de däruppe" ändå gör vad de vill.

Men inget är värre än uppgivenhet. Det gäller våra levnadsvillkor, alltså måste vi engagera oss. Ett viktigt steg i kampen mot storkapitalet och dess internationella organ är att åstadkomma en mäktig protest mot EU i form av bojkott av valet den 13 juni.

Arbetande människor i vårt land och vår omvärld behöver ta upp kampen mot högeroffensiven genom samarbete och internationell solidaritet. Men denna kamp försvåras av den Europeiska unionen och den ökande demokratifientliga överstatligheten, som är djupt rotad i EU och som den nya EU-kommissionen med den tillträdande ordföranden Romano Prodi i spetsen håller på att förstärka. Prodi sade t ex rakt ut, att EMU också kräver en gemensam skattepolitik för hela EU.

Hela den, ekonomiska, sociala, politiska och militära utvecklingen under den gångna EU-parlamentsperioden visar att EU vare sig främjar syftet att begränsa det internationella kapitalets ökande makt eller krigsaktiviteter. Denna utveckling stoppar man inte inom EU:s ramar utan endast genom att visa på folkets djupa misstro mot EU.

En del EU-motståndare, som i sak är eniga med oss i sin kritik mot EU, vill ändå med "rätt kandidater" in i parlamentet för att påverka, men det tragiska är att de inte är konsekventa. Även de bidrar till att göra EU mer överstatlig, i de egna hjärtefrågorna förstås. Men när man väl har givit EU lagstiftande makt, då gäller det över hela fältet. Där ligger kruxet med miljöpartiets och vänsterpartiets valdeltagande: att rösta på deras kandidater betyder att rösta på ett starkare EU på bekostnad av svagare nationer.

Och främst av allt: en röst den 13 juni ger EU-kommissionen nytt förtroende och ett mandat för en politik som inte är folkets politik. Ett mycket lågt valdeltagande däremot bekräftar att de inte har folket med sig.

EU-parlamentets talesman José Maria Gil-Robles sa i DN 7/4: "Jag är säker på att om 20 år har EU-parlamentet mer eller mindre samma maktbefogenheter som de nationella parlamenten har." Det säger sig självt att de nationella parlamentens makt då måste minska. Antingen avskaffas de som överflödiga eller så bestämmer EU i alla stora frågor och en tandlös riksdag får "bestämma" om den nationella anpassningen till EU-lagarna och ta hand om deras konsekvenser. Utvecklingen i denna riktning är i full gång och kan endast stoppas genom ett rungande NEJ till hela EU-projektet.