Vad som nu är angeläget för oss att påpeka är att intresset för Förintelsen förnyades och tog en klart populistisk inriktning parallellt med diskussionerna om "etnisk rensning" i Bosnien. Några journalister och kulturskribenter ägnade sig åt att presentera de fördrivna, d v s enbart bosniska muslimer, som nya judar. Bilden på en extremt mager man bakom taggtråd i ett läger visades oräkneliga gånger. Dessutom flerdubblades under 90-talet diskussionerna och publiceringar-na som jämställde Hitler och Stalin, nazismen och kommunismen på ett påfallande förenklat sätt, vilket reducerade hela historien till en kamp mellan demokrati och diktatur, mellan frihet och tyranni, mellan det goda och det onda. Samtidigt fortsatte man att visa utvalda bilder från kriget i Bosnien upprepade gånger, och diskussionerna intensifierades om nationella konflikter och etnisk rensning samt om "multikulturellt" samhälle och tolerans.

Diskussioner, artiklar och reportage sammanvävdes i media på ett sätt som reducerade komplexa problem till enkla ekvationer. Dessa ekvationer utgör ett verktyg som kan behandla "lämplig" information för att ge "rätta" paralleller och önskvärda slutsatser. Verktyget visade sig vara mycket framgångsrikt. Det förberedde allmänheten på kriget och fick den att acceptera Jugoslaviens förstörelse som något nödvändigt och oundvikligt.

Till exempel: När en ung albansk flicka i ett TV-reportage konstaterar att hon och andra förföljts på gatorna som om de vore judar, då häpnar tittaren inte över den ohistoriska jämförelsen, då stannar tittaren inte för att fråga sig hur det kommer sig att ett muslimskt barn som har förföljts och terroriserats har både beredskap och kunskap att ge ett så elaborerat exempel och framförallt inser tittaren inte att detta är ett falskt exempel: judarna förföljdes inte på gatorna utan de blev kallade enligt noggrant skrivna listor, samlades i torg och deporterades i tur och ordning. Tittaren behöver inte läsa, behöver inte ens tänka; han tillämpar sitt verktyg. Information: "Kosovoalbaner fördrivs från sina hem och flyr". Slutsats: "Kosovoalbaner är dagens judar".

När intervjuer med flyktingar som berättar att serberna fördriver och misshandlar dem visas gång på gång medan samtal med andra som konstaterar att det var maskerade män som tvingade människor ut ur sina hem visas bara en gång, då undrar tittaren inte vad det kan betyda. Inte undrar han heller varför det inte rapporteras något om civila serber i Kosovo. Inte heller finner han konstigt att det inte finns en enda bild med soldater medan vi ser flyktingar som har kastats ut ur sina hus gå i rad på gatan. Nej tittaren behöver varken undra eller tänka. Alla har ju sett mannen bakom taggtråden och alla har hört tillräckligt mycket om den serbiska nationalismen. Han tillämpar sitt verktyg. Information: "Kosovoalbaner - dagens judar flyr och det är serberna som fördriver dem". Slutsats: "Serber är nutidens nazister".

När tittaren blir lite bekymrad över att bomberna inte bara riktar sig mot "Milosevics kapacitet att förtrycka och fördriva kosovoalbaner", utan också har fallit på oskyldiga civila, inte minst mot kosovoalbaner på väg tillbaka till Kosovo, så får han höra att visserligen var det ett beklagligt misstag men ett misstag som egentligen skall skyllas på Milocevic. Det var hans fel. Det var han som började. Följaktligen, även om tittaren råkade se de brända och spridda resterna av människokroppar i någon satellitkanal, så påminns han att Milocevic är en diktator och att han får vad han förtjänar. Och att man nu bombar journalister, detta är bara ett försök att eliminera Milocevic och regimens propaganda. Tittaren ska inte stanna och undra varför en suverän stat attackeras av en försvarsallians. Varför en demokratiskt vald ledare skulle störtas av en främmande makt. Det har ju skrivits artiklar som binder samman Hitler, Stalin, Saddam Hussein och Milocevic. Tittaren måste tro att målet är att störta den som Clinton karakteriserade som "Europe's last dictator". Verktyget fungerar exemplariskt. Information: "Milocevic är en diktator, han får stöd av ett nationalistiskt folk och leder en nazistisk armé som fördriver dagens judar. Slutsats: "Milocevic är dagens Hitler."

På så sätt är tittaren säker på att han för vidare den gamla hederliga traditionen. Han är med dem som försvarar Europa mot Hitlers hot. Han kämpar mentalt från sin soffa för moralen, demokratin och friheten. Han kan strunta i att FN avsiktligt har förbigåtts och att Natoländerna oprovocerat bombar en suverän stat. Han kan blunda för att Milocevic i Rambouillet ville acceptera både Kosovos självstyre och FN-övervakning. Målet är heligt och medlen oundgängliga. Detta är "a just war" (ett rättvist krig). Detta är "the first progressiv war in history" (det första rättvisa kriget i historien) med Blairs ord.

Den här tittaren kan vara vem som helst. Inte bara den barmhärtige protestanten som väljer att enbart se den humanitära aspekten eller den som har dåligt samvete p.g.a. Sveriges tyska förbindelser under andra världskriget, utan också en antisemit, en rasist eller den som begär att tig-garna och de utslagna ska försvinna från Stockholms centrum; en vegan, en ekolog, en skollärare.

Tittaren som tillämpar propagandans effektiva verktyg kan känna sig överlägsen, sova med lugnt samvete, skrika mot oss demonstranter på Sergels torg "använd hjärnan". Han är, tillsammans med Blair och Clinton, dagens korstågsriddare, riddare på den rätta sidan, som kämpar för den demokratin, mot Hitler och mot en ny förintelse.

Jag måste erkänna att jag har alltid varit lite misstänksam mot sådana förenklade paralleller och enfärgade utjämningar. Kanske är jag för gammal inuti. Säkert är att jag är äcklad. Men eftersom man väl är tvungen att använda de gemensamma koderna för att kommunicera så vill jag ropa åt alla håll: - Om det är en förintelse som nu är på gång så är det serbernas förintelse. Och om vi är tvungna att använda en ganska riskabel parallell så ropar jag: - Det är serberna som är dagens judar. Det är serbiska barn som trakasseras och förolämpas och diskrimineras i skolan. Det är det serbiska folket som lider, som förlorar allt de har, som mördas medan Europa och västvärlden tittar på och låtsas inte se. För vad annat är det än vilja att inte se, eller att gömma sanningen, när journalisterna väljer att inte visa bilder med serbiska civila offer, inte ens bilder med serbiska journalister som förlorade sina ben när de sågades fria ur den bombade tv-byggnaden. I DN publicerades istället för bilder från den serbiska tv-stationen en enorm bild med en gullig albansk flicka som köper ägg i Skåne. Nej, serberna finns regelmässigt inte med på bilder. De syns inte, de hörs inte. Bara undantagsvis. Ingen pratar om de som skyddade broarna med sina kroppar, ingen pratar om den serbiska platsen i den gemensamma europeiska historien, ingen verkar minnas hur serberna kämpade mot Hitler under andra världskriget. Det serbiska folket bara förtalas och porträtteras negativt. I vad den oduglige läraren, som tydligen inte kan sin historiebok, skrek mot en 14-årig serbisk flicka, nämligen att serberna är skyldiga till två (!) världskrig, hör jag ekot av den antisemitiska slogan att judarna är skyldiga till Kristi död eller åtminstone till världens ekonomiska misär. Liksom i Leijonborgs utrop, en av krigets första dagar, "de är slaver!", d v s de är inte som oss, de tillhör inte den demokratiska västeuropeiska gemenskapen, de är ett hot, där hörde jag, förutom ekot av "de är hunner", ekot av den gamla antisemitiska retoriken: de är judar, de tillhör inte den ariska familjen, de är ett hot.

Faktum är att synen på serberna under 90-talet har manipulerats så skickligt och systematiskt att stenhårda fördomar har byggts upp mot dem. Under kriget i Bosnien teg media konsekvent om vad kroater eller muslimer gjorde medan man fick se och höra om serbiska massakrer och serbiska koncentrationsläger. Vem minns nu t ex att informationen om en serbisk massaker i en grundskola dementerades efter att det visade sig vara muslimer som utfört den? Man minns inte dementierna, man minns bara att serberna blev krigsförbrytare i nationalismens namn. Nu är det än en gång serberna som begår grymheter. Nu glömmer man än en gång dementierna på minuten. Hur många svenskar minns att informationen om en journalist och en politiker som skulle ha mördats av serberna dementerades och att de, liksom Rugova, visade sig vara livslevande? Hur många minns att bilderna på massgravar visade sig vara förfalskningar? Och hur många vågar "använda hjärnan" för att själva betvivla sanningen i informationen om maskerade och skäggiga soldater som våldtar kvinnor? Eller för att fråga sig varför en albansk bonde anstränger sig att meddela på obegriplig franska att hans son mördades med sex skott i huvudet medan andra bybor berättar sina historier på albanska? Hur många tittare och läsare frågar sig själva: I vilken modern armé har soldater skägg? Varför skulle uniformerade soldater bära masker? Varför behöver man prata franska om man inte ens förstår enkla frågor om sin egen berättelse och hur många skott från nära håll räcker för att ett litet huvud inte är ett huvud länge? Så många som sex?

Även om man är villig att acceptera att precisionsbomber föll och fortsätter falla mot civila av misstag ,som om de promenerade och gick vilse, måste man ändå förstå att vilseledande information är något planerat och avsiktligt. Men om man börjar tänka då fungerar verktyget inte längre, detta värdefulla verktyg som tittarna fick som ett slags bonus tillsammans med prenumerationerna och TV-avgifterna.

Och verktyget måste fungera. Annars vaknar mediakonsumenten och upptäcker de hittills osynliga och ohörbara serberna; upptäcker kanske skillnaden mellan människor trängda i flyktinglägret i Blace och förstörda människokroppar klämda under betonggolv i tv-huset i Belgrad; misstänker kanske att lidandet inte är ensidigt och att det har samma orsak.

Därför är det viktigt att ständigt underhålla verktygets funktion. Att ständigt förse mediakonsumenten med passande information. Ju mer bombningar på serbiska civila mål, ju mer förödelse och offentligt hotande från Nato, desto mer personliga berättelser om fördrivningar och våldtäkter, desto mer "obekräftade" uppgifter om serbiska grymheter.

Därför har det också varit viktigt att från media utesluta några avvikande röster. Skulle sådana röster få höras kunde allmänheten förstå att konflikten i Kosovo inte hör till konflikten mellan god och ond. Kriget i Kosovo kan bara definieras och begripas som en detalj i ett större sammanhang. Jag ska bara nämna några detaljer som hör till sammanhanget:

I - Nya stater som bröt sig ur Jugoslavien erkändes omedelbart. -F d folkdemokratier uppmuntrades att ansöka om EU- eller NATO- medlemskap. - Marknadsekonomin bredde snabbt ut sig i forna kommunistiska länder. - Jugoslavien är den enda staten som är kvar från det kommunistiska experimentet i Europa som inte helt och hållet hör till den nya marknadsekonomin samtidigt som EUs ekonomiska intressen konkurrerar med det amerikanska inflytandet på Balkan. - Under kosovokonflikten stiger börsen ytterligare. - Diskussioner om framtidsinvesteringar i det förstörda Serbien har redan börjat.

II - Antikommunistisk hysteri präglar 90-talets publiceringar samtidigt som alla pratar om slutet på kalla kriget. -Diskussioner om Förintelsen intensifieras och populariseras samtidigt som begreppet "etnisk rensning" används alltför brett. - Manipulerade nationalistiska begrepp framträder plötsligt på Balkan. - Religiositeten och kyrkornas inflytande ökar drastiskt.

III - Planerade försök görs för att bevisa att FN inte kan fungera längre, såsom: Natobombningar i Irak, återuppväckta diskussioner om en Europeisk försvarsallians och till slut förhastade och utpressande förhandlingar i Rambouillet.

Alltså, vad medias propaganda lyckades gömma med sitt spel, med förenklade ideologiska och moraliska ekvationer, är att Kosovo-detaljen hör till en större plan och att bomberna på Balkan inte faller för demokratins och rättvisans seger, inte heller för kosovoalbanernas skydd, utan för västmarknadens och kapitalets skull.

Frågan är: Vad skulle hända om medierna släppte fram mer oberoende och mer politiskt nyanserad information? Skulle t ex arbetare på Renault eller Volvo stänga fabrikerna om de fick klart för sig att det var Zastava-bilfabriken som förstördes och inte någon av Hitlers militära industrier? Skulle fackföreningar i England eller i Polen visa solidaritet med sina serbiska kamrater om de insåg att det är serbiska arbetare som blir morgondagens stora underklass och inte nazistiska krigsförbrytare? I dag, efter mer än sex veckors bombningar, är jag rädd för, ja nästan säker på att ingenting skulle hända. Ännu säkrare än jag är dagens makthavare och därför blir de alltmer aggressiva och alltmer arroganta i sina uttalanden.

Propagandan har ju hittills fungerat utmärkt och kommer att fungera lika bra även om man som omväxling börjar visa lite serbiskt lidande. Propagandan fortsätter att fungera för att det är i mångas intresse att den fungerar. I så mångas att Serbiens förstörelse kan oförskämt kamoufleras under demokratisk retorik. Så många vill skapa ännu säkrare vägar för marknaden, så många vill se börsen fortsätta stiga. Fackföreningar å andra sidan vill förbli respektabla partners i den globala ekonomiska utvecklingen och ville definitivt fira en lugn och prydlig första maj. Och alltför många politiker verkar vara överens om att det är oundvikligt och bekvämt att stödja Natos aggression. Vem kommer att anklaga Blair och Clinton för att vara imperialister eller alla 19 Nato-staters ledare för krigsförbrytare? De kallar sig nästan alla socialister, progressiva, är relativt unga och välklädda. Till och med Javier Solana är socialist. Äntligen har de makt och den måste de använda. De har också vänner som redan har börjat skriva den nya historien. Det finns t o m klämda och skrämda politiker som tänker "mitt land först", som den tjeckiske presidenten Havel, eller den grekiske premiärministern Simitis. "Grekland först" var den socialistiska partikongressens motto. Jag hade blivit gladare om det varit mänskligheten och sanningen först. Men jag är ingen politiker. De är både politiker och intellektuella.

Förresten. Det har redan märkts att de intellektuella som skiljer sig från den servila propagandalinjen är i stort sett mot bombningar men inte för serberna. Jag tror att jag kan räkna mig som intellektuell. Och som intellektuell vill jag deklarera att visst är jag mot bombningarna. För att de är en klar förbrytelse mot folkrätten. För att de är en oprovocerad aggression. För att de kan leda till ett tredje världskrig. Samtidigt vill jag bestämt och klart deklarera att jag är för serberna. Inte för att jag är grekinna- jag har ju aldrig känt någon nationell stolthet och jag vill fortfarande betrakta mig själv som internationalist, även om Blair har vridit begreppet till ett fult ord. Inte heller är jag proserb för att jag är ortodox på papperet - jag är ateist. Inte för att jag är antiamerikan heller, för det är jag inte - jag gillar country och jazz och allt bra och ärligt i den amerikanska folkkulturen. Jag är för serberna för att jag är både internationalist och europé. Och för att det är serberna som nu förföljs och förintas, och jag känner orättvisan mot dem som en gravsten på mitt bröst. Och för att det är det serbiska folket som nu sätter ett storslaget exempel för framtiden på anständighet, heroism, solidaritet och humanism..Därför ropar jag med all min kraft: Leve det serbiska folket! Long live the Serbian people! Vive le peuple serbe! .......

Göran Persson 1:a Maj i Södertälje