Europas folk vände EU ryggen

Europas folk vände den Europeiska Unionen ryggen. Segrarna i detta val är varken de konservativa eller de s k socialistiska partierna, segrarna är med stor över vikt de som uttryckt sin protest mot EU genom att låta bli att rösta. Över hälften av alla röstberättigade inom EU tyckte inte att EU:s valsedlar erbjöd de alternativen som de efterlyste, och om inte tre av de 15 medlemsländerna haft röstplikt, skulle valdeltagandet varit ännu lägre.

Sverige upplevde det sämsta valdeltagandet under detta århundrade. Men orsaken ligger inte i brist på upplysning eller vackert sommarväder, för sent startade valkampanjer eller fel toppnamn på någon lista. Orsaken ligger i EU själv. I människornas erfarenhet av en politik som inte gagnar dem utan, tvärtom, är själva roten till många försämringar. Folk i allmänhet är säkerligen inte speciellt insatta i alla turer kring EU - EU-djungeln är alldeles för ogenomtränglig för den enskilde - men en sak har de flesta förstått eller direkt erfarit: I och med Sveriges EU-anslutning har vårt lands ekonomiska och sociala liv blivit sämre. Alltså vill man helst få slut på eländet.

Då kan Pierre Schori och Göran Persson, Gudrun Schyman eller Per Gahrton i all oändlighet betona att detta val inte handlade om JA eller NEJ till EU. För det är precis vad det handlar om för en stor del av svenska folket och människorna i andra EU-länder. De vill ut ur EU. De uppfattar EU - medvetet eller omedvetet - som vad det är: ett odemokratiskt instrument i storkapitalets intresse. När samtliga riksdagspartier med sitt valdeltagande "accepterar" Sveriges medlemskap i EU, medan flertalet bland deras väljare och medlemmar vill ut ur EU - då ser dessa en enda chans att framföra sina åsikter i ett protestval, valskolk. Attityden: Nu är vi med, nu finns ingen återvändo och folk måste lära sig att leva med EU, som många gånger framförts av socialdemokraternas kandidater i denna valrörelse, andas en total missuppfattning om vad demokrati innebär.

Detta vet, förstås, politikerna. Det låga valdeltagandet var ingen överraskning för någon. Så intensiv uppvaktning från massmedia, så många uppmaningar att det gällde att utnyttja sin "demokratiska rättighet" genom att rösta har aldrig föregått ett val här.

Statsministern uppmanade sina partikamrater på ett valupptaktsmöte i Stockholm den 26 maj: "För guds skull gå och rösta!"

Miljöpartiets toppkandidat Per Gahrton förklarade i Borlänge den 25 maj "att det gäller att få folk att gå och rösta. Det är bättre att rösta på moderaterna än att inte rösta alls."

I sin strävan att få behålla sin plats i EU-parlamentet och ge parlamentet legitimitet glömde han alla sina goda argument för ett utträde ur EU och kampen mot högerkrafterna.

Samma inkonsekvens kännetecknade vänsterpartiet.

Det har sagts i eftervalsdebatten att valrörelsen var tråkig och att de viktiga frågorna inte kom fram. EMU - som enligt de flesta politikerna är en av de mest avgörande frågorna i modern svensk historia - debatterades inte. Socialdemokraterna gjorde allt för att särskilja frågan från EU i övrigt, medan Gudrun Schyman ansåg att detta var en orsak till det dåliga valdeltagandet.

Naturligtvis borde även EMU fått en plats i valdebatten. Men alla dessa argument som nu serveras för att förklara, varför majoriteten av Sveriges röstberättigade, 61,7 procent, avstod från att delta, bortser ifrån att svaret inte ligger i enskilda frågor utan i helheten.

Hela EU-projektet har byggts upp uppifrån en maktelit på kapitalets villkor utan hänsyn till de s k vanliga människorna.

Med eller utan EMU genomskådas EU med rätta som ett projekt, där varken sociala eller demokratiska eller miljömässiga behov tillåts styra marknaden på något avgörande sätt. Och allt vackert tal om EU som fredsprojekt till trots avslöjade sig detta EU just under valförberedelserna för vad det verkligen är: en aggressiv krigsfaktor i Europa. En union som hänsynslöst vill utnyttja sin ekonomiska styrka för att pressa hela kontinenten under sitt diktat, må det kosta vad det vill.

EU gav sitt helhjärtade stöd åt Natos bombningar av Jugoslavien, EU blev en aktiv krigsmakt. Men medborgarna i EU-länderna tillbakavisar denna roll. Många av dem som trott på "fredsprojektet" känner sig lurade. Opinionsmätningar visar att 66 procent av dem som sade sig inte rösta, ville uttrycka sin protest mot bombkriget på Balkan.

Företrädare för det som kallas för det "röda Europa", t ex socialdemokratins galjonsfigur Tony Blair, skrek mer aggressivt än Clinton själv på fler bomber. Vår statsminister Göran Persson bedömde Blair i detta sammanhang som en mycket moralisk politiker!

Natos generalsekreterare Javier Solana lämnar posten som chef för krigsorganisationen och blir utrikesminister i EU. Persson bedyrar att Solana är en duktig socialdemokrat.

Av de tretton socialdemokratiska statscheferna inom EU har ingen konsekvent tagit avstånd från kriget på Balkan. Här ligger utan tvekan en av orsakerna till att socialdemokraterna i de flesta EU-länderna gick bakåt i detta val.

Dessvärre har eftervalsdebatten inte givit någon fingervisning på att socialdemokraterna skulle dragit de rätta slutsatserna av denna form av protest. Tvärtom. Tysklands regeringschef och SPD-ordförande Gerhard Schröder utmanade krigsmotståndarna med sin speciella logik:

- Vi har förstått budskapet. Väljarna ska veta att den tyska socialdemokratin nu satsar på inrikespolitiken lika målmedvetet som på utrikes- och säkerhetspolitiken. Denna försäkran kommer knappast att lugna vare sig freds- och demokratianhängare i Tyskland eller i andra EU-länder.

I enlighet med mediernas omdöme förklarade även Gudrun Schyman att det var de icke borgerliga partierna som förlorat i valet. Och visst, faktum är att valet till Europaparlamentet var ett val där klassklyftorna blev tydliga. De sämst ställda avstod från att rösta. Vilket är mycket naturligt, eftersom det är just dessa som så dyrt får betala för EU-politiken med de s k konvergenskraven och permanent hög arbetslöshet och social utslagning som följd.

Men att det skulle vara dessa grupper som förlorat i valet - underförstått som skänkt bort sin chans när de lät bli att lägga sin röst på någon kandidat - det stämmer inte. Smärre justeringar i EU-parlamentets befogenheter kan inte gömma att EU-politiken ligger fast i alla avgörande drag i enlighet med Maastricht- och Amsterdamfördragen. EU tillåter ett val endast gällandet det organ som inte har någon effektiv makt utan endast har "kontrollfunktioner". Och eftersom folken inte kan välja de avgörande instanserna inom EU - säger de även nej till EU-parlamentet.

Valresultatet klargör med all önskvärd tydlighet att EU saknar demokratisk legitimitet. Europas folk tog ett steg bort från EU, ett steg närmare upplösningen av en organisation vars syfte och konstruktion endast gynnar de s k marknadsekonomiska värderingarna, d v s kapitalets vinster och värden.

Härtill ska läggas att EU tydligt har visat att de länder som inte vill lägga sig platt, löper risken att bombas sönder och samman - tills de är beredda att ta emot EU:s "uppbyggnadshjälp" och tigger om att få underordna sig Bryssel.

Valresultatet visade att det finns en stor majoritet som kan och måste kanaliseras och organiseras för ett demokratiskt samarbete mellan länderna för att möta kapitalets allt tydligare rövarkaraktär.

Om vi inför detta EU-val hade lyckats att övertyga vänsterpartiet och miljöpartiet om att kampen mot EU - med eller utan EMU - inte går via Bryssel utan måste föras här hemma i parlament och folkrörelser, hade det säkert betytt att valdeltagandet i Sverige hade kommit ännu längre ner och hamnat på Storbritanniens nivå, under 25 procent.

Ett sådant resultat hade inte varit lätt att förklara för svenska ministrar som ständigt och överallt uppträder som demokratins renaste apostlar, både här hemma och ute i världen.

Men även ett valdeltagande på 38,3 procent, som nu är faktum, kan ingen med gott samvete kalla för ett godtagbart stöd för EU, och det blir inte bättre av att ledande politiker från höger till vänster hänvisar till att flera EU-länder hade ännu lägre röstsiffror.

För verkliga EU-motståndare får inte trängtan till välbetalda parlamentsplatser väga tyngre än kampen att föra makten tillbaka till de nationella parlamenten, vars beslut i långt större grad kan påverkas av det egna folket.

Valet gav klart uttryck för folkviljan - ett Nej till EU. Nu gäller det att mobilisera till kamp - inte för isolation och nationalism, utan för verklig internationalism och likaberättigat samarbete över länder och gränser på folkens villkor. Vi behöver en kursväxling i Europa. Vår kontinent behöver fred, arbete och demokrati

Valdeltagandet i % 1998, jämför 1995 Mandat

*röstplikt