Natobomberna höll fortfarande på att förvandla bo städer, vägar, broar, skolor, sjukhus, fabriker, flygplatser, el- vatten- och telefonsystemen i Jugoslavien, Serbien och Kosovo till grus och aska, då diskuterade samma politiker, som just beordrat terrorflygningarna, redan "återuppbyggnaden" i Jugoslavien. En ny "Marshallhjälp" ska startas, och man solar sig i mediernas framställning av generös och osjälvisk hjälp som de sönderbombade folken kommer att åtnjuta. Det talas om över 50 miljarder dollar som ska omsättas. Vilken humanistisk insats - eller - vilken jätteaffär! (Liknande "hjälpprogram" startades efter Sovjetunionens fall - vad de har inneburit kan man studera i dagens Ryssland.)

28 länders utrikesministrar och 17 internationella organisationer med Internationella Valutafonden i spetsen har gjort upp en plan för återuppbyggnaden av Serbien och Kosovo. Några representanter för Serbien och Kosovo fanns inte med. De berörda ska vara tacksamma och ta emot. Vid rodret står bl a EU, som i sin otroliga generositet har bestämt att Jugoslavien i framtiden "naturligtvis" måste inlemmas i Europaunionen. En framtid utanför EU:s maktapparat verkar uteslutas i Bryssel för varje land på vår kontinent. Jugoslavien har inte bett om medlemskap i EU - organisationen som effektivt var med att bomba landet tillbaka till en levnadsnivå som strax efter andra världskriget. Men varför skulle makthavarna i Bryssel bry sig om sådana detaljer? Där utgår man iskallt ifrån att det krigssargade landet inte kommer att ha råd att hålla sig med politiker som inte vill underkasta sig Natos och EU:s diktat. Med världens självklarhet framförde man i Bryssel sina krav: Milosevic - demokratiskt vald statschef i ett suveränt land - måste försvinna - därefter kommer Västvärlden att öppna sina skattkistor och bygga ett nytt liv på Balkan.

Löftena följdes av ett ultimatum som inte kan missförstås: inte ett enda öre till hjälp så länge Milosevic sitter kvar på sin post! Och Clinton upprepade för säkerhets skull samma villkor. Han klargjorde samtidigt att det var USA som betalade bomberna och att det därför måste bli de europeiska skattebetalarna som ska stå för återuppbyggnadsnotan. Vilken vacker fördelning av "bördorna".

Naturligtvis säger detta ingenting om fördelningen av vinsterna i detta krig, varken när det gäller vapenindustrin eller de bolag som nu konkurrerar om återuppbyggnadspengarna.

"Marshallplan", som omgärdas med vackra tal om solidaritet, är vid närmare beskådande inget annat än planen om Västvärldens totala ekonomiska och därmed också politiska maktövertagande i Jugoslavien, som ska följa i det militära maktövertagandets spår. Västvärldens aktiestrateger och börsanalytiker håller redan febrilt på att beräkna, vilka som kommer att kamma hem de feta uppbyggnadsuppdragen och därmed blir "vinnarna när Västvärlden börjar pumpa in pengar i regionen,", skriver Svenska Dagbladet 99.06.12. Detaljerna kring planen ska spikas på ett G8-möte den 18 juni.

"Men svenska företag spås inte tillhöra dem som tjänar på återuppbyggnaden", klagar man. "Orsaken är helt enkelt att Sverige ligger för långt från krigsområdet."

Och det trots att Sverige har gott om passande bolag som stora byggkoncerner, verkstadsgrupper och ledande telebolag. Men konkurrensen är stor, det är många som bara väntat på detta krig för att få ny fart på sina affärer och "tillväxten".

I en artikel under rubriken "Kriget sänker tillväxttakten" belyser SvD att tillväxten i de fattiga länderna i Europa sjunker, medan den kommer att öka i de rika länderna. Hela den sakliga informationen är en enkel lektion i kapitalistisk krishantering, så som den tillämpats under hela detta sekel. Den handlar om kapitalismens inneboende mönster med sjunkande köpkraft som följd av profitsträvan- överproduktion - kris med hårdnande konkurrens - krig med feta rustningsvinster för vissa -återuppbyggnadsvinster för andra och omfördelningen av makten och marknaderna i världen. Så har skett t ex kring första och andra världskriget. Vill någon fördjupa sina kunskaper i detta ämne kan vi rekommendera Lenins skrift "Imperialismen som kapitalismens högsta stadium".

Handelsbankens experter har räknat ut, vilka effekter kriget får för de europeiska ekonomierna, d v s monopol kapitalet å ena sidan och staterna, eller, för att bli mera noggrann, för Europas skattebetalare å andra sidan. 30 miljarder dollar plus kostnaderna för de s k "fredstrupperna" blir notan som skattebetalarna ska stå för i solidaritetens namn, har man kommit fram till. Det motsvarar 0,3 procent av EU-ländernas BNP, säger man och menar att det inte är några astronomiska summor. Men med tanke på att i princip samtliga länder kämpar med budgetunderskott kommer dessa kostnader att få kännbara följder. För budgetunderskottet får inte öka enligt EU, alltså måste pengarna sparas någon annanstans.

Inget ont om verklig solidaritet, den är livsviktig och har praktiserats av den internationella arbetarklassen genom hela detta sekel. (Svenska arbetare t ex skickade frivilliga brigader till Jugoslavien för att bygga järnvägar efter andra världskrigets förödelse. Deltagare finns ännu i vårt parti.) Men av de som nu ska betala återuppbyggnaden var det med all säkerhet inte många som ville att Nato skulle förvandla Jugoslavien till ett stort ruinfält!

De negativa följderna av kriget drabbar Jugoslaviens folk och vanligt folk i de "hjälpande EU-länderna", och de drabbar också Jugoslaviens fattiga grannländer. "Kosovokriget sänker den ekonomiska tillväxten för alla länder i regionen - och naturligtvis mest för det bombade Jugoslavien", meddelar SvD 12.06.99. Enligt västliga prognoser kommer BNP i Kroatien att sjunka från 2,5 till 1,5 procent, i Bosnien-Herzegovina från 15 till 10 procent, i Bulgarien från 2,5 till 0,5 procent, i Makedonien från 4 till minus 1procent, i Albanien från 7,5 till 5,5 procent, Ungern från 4 till 3,5 procent, Rumänien från 3,5 till 3 procent och i Jugoslavien från 2,5 till minus 23 procent.

Vilka konsekvenser kommer dessa bakslag att få för den labila Balkan-regionen och de länder som inte välsignas av "Marshallhjälpen"?

Men SvD redovisar också utan omsvep att kriget kommer att bli en guldgruva. "Vi räknar med att det blir företag från de krigförande länderna eller företag från de direkta grannländerna som får dela kakan", säger Michael Idevall, Handelsbankens chef för aktiestrategi.

Experter i London tycker visserligen att det fortfarande är för tidigt att peka ut enskilda företag, som kommer att göra de största vinsterna, och det är ju beklagligt utifrån aktiespekulanternas synvinkel. Men i alla fall vågar man redan segertippa stora tyska, franska och italienska byggföretag. Och det är ju bara rimligt med tanke på dessa länders stora insats för att förstöra Jugoslavien och på så vis skapa jobb och vinst och tillväxt för det egna näringslivet. Österrike däremot, som i likhet med Sverige inte direkt deltagit i kriget, har en geografisk fördel, noteras något avundsjukt. Och plötsligen begriper man, varför Göran Persson försöker att ro vårt land in i EU:s och Natos militärapparat. Deltagandet i framtida krigsoperationer, så har han säkert räknat ut, ökar sannolikheten att vi därefter också får vara med och "dela på kakan", som Handelsbankens chef - se ovan - uttrycker saken. Och genast förstår man bättre varför EU behöver en egen militär för att säkra sina intressen. Naturligtvis, det handlar om arbetsplatser, det området som socialdemokratin har klämt på högsta prioriteringsnivå inom EU! Och EU:s Öst- eller Sydutvidgning på köpet - denna bit som så underbart kan kläs i solidaritetsbegrepp och som i slutändan också handlar om att vissa vill "dela på kakan" när de stora investeringarna kommer i gång.

Jugoslavien är ett läroexempel på vad kriget och freden handlar om.

"Frågan är bara när de verkligt stora pengarna börjar pytsas ut. Så länge Slobodan Milosevic sitter kvar vid makten kommer det att ta tid, klagar en expert vid ING Barings i London.

Med andra ord: "Marshallhjälpen" väntar på att få ta över fas två av kriget. För krafterna bakom "hjälpprogrammen" är det nu viktigt att vapnen tiger. Men inte av hänsyn till människorna, utan för profitens skull. Kriget om Balkan fortsätter i ny skepnad.

Sammanhanget kan knappast bli tydligare: Det är samma krafter, som inom EU med hjälp av Maastrichtavtalet förverkligar "den fria marknadsekonomin i fri konkurrens", som med hjälp av Internationella valutafonden och Världsbanken gör tredje världens länder till ett fritt arbetsfält för de multinationella koncernerna och som nu med Natos hjälp i Jugoslavien vill tvinga fram "en ekonomi som ska fungera i överensstämmelse med den fria marknadens principer". Så står det i Rambouillet-diktatet.

"Marshallplanen
Amerikanskt återuppbyggnadsprogram offentliggjort av USA:s utrikesminister George C Marshall i juni 1947. Marshallplanen mottogs mycket positivt i Västeuropa, medan Sovjetunionen och dess allierade ställde sig avvisande. Den var en uppföljning av Trumandoktrinen för att hindra kommunismens spridning i ett Europa som led svårt av sviterna efter kriget, men också för att få Europas ekonomi att fungera och därmed förhindra en efterkrigsdepression. ...Som europeiskt koordinationsorgan bildades OEEC (Organization for European Economic Cooperation), som därmed blev det första steget mot en ekonomisk integration i Västeuropa...Marshallplanen genomfördes under fyra år (1948-52) och omfattade 16 länder. Sammanlagt beviljades ca 13 miljarder dollar, det mesta i form av gåvohjälp."

Nationalencyklopedin humlar inte om varför det amerikanska etablissemanget så "generöst ställde upp för det sargade Europa": Marshallplanens "gåvor" skulle hindra kommunismens spridning i Europa. Efter Sovjetunionens avgörande seger över den tyska imperialismen gjorde den amerikanska imperialismen allt för att säkra sina egna maktpositioner.

Detta bekräftas av ovannämnda Trumandoktrin:

Doktrinen offentliggjordes av USA:s president Truman i mars 1947. Syftet var att "lämna ekonomisk och militär hjälp till Grekland och Turkiet" där folkrörelserna efter andra världskriget var starka och hyste stor sympati för Sovjetunionen. Bakgrunden var oron inom USA:s regering för "sovjetisk expansion" i Västeuropa. Truman förklarade att USA hade för avsikt att hjälpa "demokratiska länder" där frihet och oberoende" enligt den amerikanska definitionen hotades av andra länder eller rörelser". Trumandoktrinen var direkt riktat mot Sovjetunionen och innebar en ny inriktning av USA:s traditionella utrikespolitik under fredstid: ett program för USA:s interventionspolitik och inblandning i andra länders angelägenheter med världspolisens "rätt" att slå ned revolutionära folkrörelser. Marshallplanen och Atlantpakten (Nato) blev senare en uppföljning av doktrinen.

I Washington kunde man vara nöjd med resultatet. Den amerikanska imperialismens inflytande i världen har med Trumandoktrinens hjälp stadigt ökat. Och nu är det alltså dags igen. När fienden - Jugoslavien - militärt har tvingas på knä, ska "Marshallhjälpen" säkra den ekonomiska och därmed politiska makten i landet.