Staternas suveränitet måste ge vika för "folkrätten" - så lyder senaste ledmotivet för en ny internationell ordning som imperialismens makter med USA i spetsen är i färd med att pådyvla världen. Och vad "folkrätten" innebär, det bestäms i Washington och Bryssel.

Får NATO leda oss tillbaka till anarki?

"What do I care about the law - ain't I got the power?" -
Vad ska jag bry mig om lagen när jag har fått makten? -
Cornelius Vanderbilt, 1794-1877, amerikansk entreprenör

 Per Ahlin (DN 99.05.14) och Eva Ekselius (DN 99.05.15) belyser i sina debattinlägg en ytterst viktig fråga, nämligen om och när det kan accepteras att en eller flera stater etablerar eller "utvecklar" rätten genom att avstå från att följa existerande stadgar och bestämmelser.

Faktum är att "rätten" i form av lagar aldrig har stått still, utan ständigt utvecklas. Det finns knappast en nation i Västvärlden idag där lagar och förordningar inte har modifierats eller förnyats allt eftersom omständigheter eller beteende ändrats. Men det är sällan att de som bryter mot lagar också får skriva eller etablera nya lagar, som i fallet NATO.

Både Ekselius och Ahlin tillbakavisar tanken att NATO är synonymt med USA, och försöker göra gällande att "USA inte har agerat på egen hand". De visar därmed att de är mycket dåligt insatta i både NATO:s stadgar och de ändringar som har gjorts på senare år, bl a i form av en resolution av USA:s kongress den 30 april 1998, som ger USA absolut makt över NATO.

I fallet NATO/Jugoslavien menar Ahlin och Ekselius att en eller flera nationer har rätt att angripa en annan suverän stat om den senare är skyldig till grova kränkningar av mänskliga rättigheter

Vad jag kan förstå betyder detta i princip att FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, som ju är det grundläggande dokument om dessa, måste få förtur före FN:s egna stadgar. Det är onekligen så att det finns en motsättning mellan dessa två dokument. FN:s stadgar förbjuder användning av våld mot en suverän stat utan FN:s formella tillstånd. Och Deklarationen om de mänskliga rättigheterna värnar om individens rätt gentemot en förtryckande stat eller organisationer eller grupperingar.

Det bör också poängteras att det finns en sorts prejudikat för den föreslagna utvecklingen av rätten. På 1970-talet, efter ett par år av Pol Pots grymheter i Kambodja, bad några kvarvarande politiker med sunt förnuft om hjälp från Vietnam, som skickade trupper in i Kambodja utan FN:s tillstånd och drev bort Pol Pots styrkor.

Men i stället för att lovorda Vietnam för att ha räddat Kambodja från terrorn, fördömde bl a USA och Storbritannien regeringen i Hanoi för dess "aggression", tillämpade ännu hårdare sanktioner mot Vietnam och envisades med att under många år framöver erkänna Pol Pots medbrottslingar som representanter för Kambodja i FN, vilket förresten också Sverige gjorde.

Det är emellertid tveksamt om Per Ahlin eller Eva Ekselius skulle vilja åberopa detta som motivering för en ny internationell rättsordning.

Om vi skulle godkänna principen att vissa stater kan ta på sig ansvar för att bryta mot FN:s stadgar för att värna om mänskliga rättigheter, måste vi i rimlighetens namn kunna kräva att dessa stater uppfyller vissa kriterier.

För det första bör dessa stater själva konsekvent ha visat respekt för mänskliga rättigheter, annars blir de uppenbarligen diskvalificerade från att agera i frågan.

De bör också ha visat respekt för ingångna avtal, konventioner o dyl, ty det är orimligt att de som tar på sig ansvar för att utveckla rätten får svära sig fria från att själva följa rätten överhuvudtaget.

För det tredje måste dessa stater visa att de tillämpar den nya utvecklade rätten på ett konsekvent sätt. T ex om det skulle hävdas att svenska medborgare bör ha rätt att hejda och arrestera bilister som överskrider fartgränser utanför skolor, vore det orimligt att tillämpa denna rätt endast ifall att bilen i fråga vore en Mercedes årsmodell 1995 eller senare.

Dessutom är det rimligt att kräva av dessa stater att de har starka och övertygande bevis för att den stat som angrips verkligen har kränkt mänskliga rättigheter på ett grovt sätt och att alla andra fredliga medel har tömts ut utan framgång.

Under hela 1990-talet har Storbritanniens regeringar varit bland de ivrigaste anhängarna av rätten att intervenera i Jugoslavien i de mänskliga rättigheternas namn. Emellertid har Storbritannien under många år visat att regeringen fullständigt struntar i mänskliga rättigheter i Nordirland.

Den senaste fasen i Nordirland-konflikten började den 30 januari 1972, då brittiska soldater mördade 14 obeväpnade män och pojkar vid en fredlig demonstration för mänskliga rättigheter i staden Derry. Mördarna har aldrig straffats.

Storbritannien regerar över Nordirland med hjälp av den s k Special Powers Act 1922 (SPA) och Prevention of Terrorism Act 1989 (PTA), vilka båda står i konflikt inte bara med FN:s Deklaration om de mänskliga rättigheterna, utan även med Helsingforsavtalet (1975).

I motsats till Kosovo och resten av Jugoslavien, där grundlagen ger alla folkgrupper det skydd som krävs enligt FN-Deklarationen, är det i Nordirland själva lagen och inte bara statens handlingar som utgör ett brott mot de mänskliga rättigheterna.

Special Powers Act ger regeringen så pass omfattande fria händer att göra precis vad den vill, inkl befogenheten att döma anklagade till fängelse utan tidsbegränsning, att den ökände sydafrikanske justitieministern och apartheidaposteln Johannes Vorster en gång sade att han skulle vilja byta hela Sydafrikas repressiva lagstiftning mot bara en klausul i SPA.

Ett av de otaliga exempel på den brittiska regeringens förakt för mänskliga rättigheter: I fallet Brogan vs United Kingdom, 1988, bestämde Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna i Haag att Storbritannien hade brutit mot Artikel (5)3 i Europakonventionen för de mänskliga rättigheterna. London-regeringen sade helt enkelt att denna artikel inte gällde i Storbritannien, trots att representanter för staten Storbritannien hade underskrivit konventionen.

Detta vill säga att Storbritannien är totalt diskvalificerat från att yttra sig om mänskliga rättigheter i Jugoslavien eller någon annanstans, eller agera i detta sammanhang. Det bör påpekas att ingen inom NATO eller EU har föreslagit att London skulle hotas med bombning om inte de mänskliga rättigheterna respekteras i Nordirland.

USA:s historia är också fylld av mer eller mindre ändlösa brott mot de mänskliga rättigheterna, i synnerhet vad gäller den ursprungliga befolkningen, den färgade befolkningen och den spansktalande befolkningen. Det brutala mordet på en svart och oskyldig invandrare av fyra poliser i New York tidigare i år är långt ifrån ett isolerat fall. Det är precis denna typ av ogärningar som Clinton-regeringen påstår ha ägt rum i Kosovo och som motiverar bombningarna.

USA har under decennier ordnat omfattande kurser i tortyrteknik vid School of the Americas för polis och militärer från grymma och diktatoriska regimer i Latinamerika. Listan över statsöverhuvuden som har berövat människor liv och mänskliga rättigheter och som har fått både ekonomiskt och militärt stöd av USA är lång och inkluderar bl a Pinochet (Chile), Suharto (Indonesien), Marcos (Filippinerna), Somoza (Nicaragua) , Franco (Spanien), Syngman Rhee (Sydkorea), Papadopoulos-juntan (Grekland) och Batista (Kuba).

President Clinton har tidigare i år erkänt att USA gav aktivt stöd till en serie av regeringar i Guatemala och därmed bär ansvar för ett folkmord som omfattade ca 250 000 människor.

NATO-landet Turkiet får mycket ekonomiskt och militärt stöd av USA och är ökänt för dokumenterade och kontinuerliga brott mot de mänskliga rättigheterna under många år, gällande såväl kurder som icke-kurder.

Påståendet att USA skulle ha rätt att lära andra länder en läxa om mänskliga rättigheter är fullständigt groteskt.

Dessutom är samtliga NATO-länder skyldiga till brott mot en eller flera avsnitt i Artiklarna 23 och 25 av FN:s Deklaration om de mänskliga rättigheterna:

Artikel 23:

1) Envar har rätt till arbete, till fritt val av sysselsättning, till rättvisa och tillfredsställande arbetsförhållanden och till skydd mot arbetslöshet.

2) Envar har rätt till lika lön för lika arbete.

3) Envar som arbetar, har rätt till rättvis och tillfredsställande ersättning, som tillförsäkrar honom själv och hans familj en människovärdig tillvaro och som, där så är nödvändigt, kompletteras med andra medel för socialt skydd.

4) Envar har rätt till att bilda och ansluta sig till fackföreningar till skydd för sina intressen.

Artikel 25:

1) Envar har rätt till en levnadsstandard, som är tillräcklig för hans egen och hans familjs hälsa och välbefinnande, däri inbegripet föda, kläder, bostad, hälsovård och nödvändiga sociala förmåner, vidare rätt till trygghet i händelse av arbetslöshet, sjukdom, invaliditet, makes död, ålderdom eller annan förlust av försörjning under omständigheter, över vilka han icke kunnat råda.

2) Mödrar och barn är berättigade till särskild omvårdnad och hjälp. Alla barn, vare sig födda inom eller utom äktenskap, skola åtnjuta samma sociala skydd.

USA och Storbritannien är skyldiga bl a till mycket grova brott mot Artikel 23, avsnitt 4.

Respekt för ingångna avtal

Både USA och Storbritannien (se ovan) har visat att de följer ingångna avtal endast när de anser att dessa är passande för dem.

Ett av de mest flagranta fallen var Vietnam. Parisavtalet 1954, som undertecknats av representanter för bl a de brittiska och amerikanska staterna, preciserade att fria val skulle ordnas i Vietnam inom 18 månader från att de sista franska ockupationstrupperna hade lämnat landet. Trots detta sade president Eisenhower 1955 att om valet i Vietnam hölls skulle Ho Chi Minh bli statschef, och eftersom han är kommunist kunde detta inte tolereras. USA bildade snabbt en ny stat som hette Sydvietnam, och det var bara att vänta tills kriget började.

Sommaren 1964 påstod USA:s president Johnson att vietnameser hade angripit ett amerikanskt örlogsfartyg i Tonkingolfen, och USA var därmed berättigat att angripa Nordvietnam. Flera år senare visade ett förhör i USA:s kongress att hela Tonkingolf-incidenten var en påhitt - ren lögn, alltså.

Fördraget om fred i Vietnam som 1975 undertecknades av president Nixon som USA:s statschef innehöll en bindande klausul om att USA skulle betala 4,5 miljarder dollar i skadestånd till Vietnam. USA har aldrig betalat ett öre av detta skadestånd, och kommer av allt att döma aldrig att göra det.

När Pinochet tog makten i Chile genom en blodig kupp 1973 borde USA ha vidtagit åtgärder, bl a sanktioner, enligt stadgarna för Organization of American States, vilken grundades på USA:s initiativ. Inga åtgärder vidtogs. Däremot fick Pinochet aktivt stöd. Dessutom har USA i nästan 40 år drivit en blockad mot Kuba, i strid med de FN-stadgar som USA skriftligt förbundit sig att respektera.

USA bröt mot dessa stadgar när det angrep Grenada, och när det invaderade Panama för att kidnappa president Noriega. Flera tusen civila i Panama dog i samband med invasionen enligt Ramsey Clark, f d justitieminister under John F Kennedy.

Under 1980-talet blev den amerikanska staten fälld i den Internationella domstolen i Haag för brottslig minering av hamnar i Nicaragua. Reagan-regeringen proklamerade att USA inte var tvungen att lyda domstolens beslut - trots att USA har skriftligt förbundit sig att göra precis detta.

Det bör påpekas att varken Storbritannien eller andra NATO-länder eller Sverige har protesterat mot ovanstående brott, med undantag av blockaden mot Kuba.

Dessutom är bombningen av Jugoslavien ett direkt brott mot stadgarna i International Criminal Tribunal for the Former Yugoslavia (ICTY), vilket USA också är skriftligt bunden att respektera. Enligt ICTY Artikel 8 t ex är det ett brott att " Internationellt starta ett angrepp i vetskap om att ett sådant angrepp kommer att orsaka att oskyldiga mister livet eller vållar skada för civilister eller skada för civila objekt". ("Intentionally launch an attack in the knowledge that such attack will cause incidental loss of life or injury to civilians or damage to civilian objects".)

Ovanstående är endast några exempel på hur USA har brutit ingångna avtal. Det är klart orimligt att överlåta "utvecklingen" av rätten till en stat som gång på gång har visat att den inte har någon respekt för rätten.

Det är uppenbarligen så att varken USA eller andra NATO-stater bryr sig om brott mot mänskliga rättigheter utöver de som påstås ha ägt rum i Jugoslavien.

Nordirland, Kroatien, protektoratet Bosnien, Öst Timor, Turkiet, Israel, Rwanda, Mexiko och Sierra Leone är några av de områden där de nya rättsskiparna skulle kunnat visa vad de går för. Men det har inte funnits något tecken på att de har gjort det, eller planerar att göra det.

Vad vill USA/NATO göra för att se till att de ca 600 000 serber som drevs bort från Kroatien och Bosnien får sina hem och ägodelar tillbaka?

Vad vill USA/NATO göra för att se till att de ca 850 000 palestinier som drevs bort från sina hem i vad nu är Israel får återvända och får kompensation, i enlighet med FN-resolutionen 194, som årligen antas av FN utan att någonting händer?

Varför är det så viktigt att i Jugoslavien - och endast i Jugoslavien - se till att mänskliga rättigheter bevaras?

Dessa nya rättsskipare bör som sagt lägga fram övertygande bevis för att deras väpnade angrepp är motiverat.

Det är en vedertagen sanning i massmedier att Jugoslaviens regering har begått folkmord och etnisk rensning i Kosovo. Både USA:s utrikesdepartementets talesman Rubin och utrikesminister Cook i Storbritannien har många gånger sagt att det finns övertygande bevis - "compelling evidence" - för detta.

Men bevisen har aldrig lagts fram. Undertecknad känner inte till någon rapport från någon opartisk internationell organisation som visar att folkmord och/eller etnisk rensning skulle ha ägt rum i Kosovo eller andra delar av Jugoslavien, varken före eller efter 24 mars 1999.

Däremot finns det gott om rapporter från bl a US Department of Justice, US Drug Enforcement Agency, UN Commission on crime prevention och EU:s narkotikakommission som konstaterar att etniska albaner från Kosovo och UCK är inblandade i mord, narkotikahandel och illegal vapenhandel i mycket stor skala.

Robert Gelbard, USA:s sändebud i Bosnien, beskrev 1998 UCK-gerillan som "terrorister". Så sent som 21 december 1998 konstaterades i US Department of State KDOM Daily Report att UCK-gerillan höll på att terrorisera etniska albaner i Kosovo.

Enligt Institute of Strategic Studies (ISSA) i Washington är chefen för UCK:s elitförband broder till militärchefen för Osama bin Laden, som Clinton-regeringen kallar för världens farligaste terrorist. Ben Works, chef för Strategic Research Institute i USA, har skrivit: "Det finns inget tvivel att bin Ladens folk har varit i Kosovo för att hjälpa beväpna, träna och utrusta UCK...Den amerikanska regeringens politik i Kosovo är att hjälpa bin Laden. Det verkar nästan som om Clinton-regeringens politik är att garantera mer terrorism".

I sammanhanget bör det nämnas att Jim Saxton, republikansk ledamot från New Jersey i USA:s representanthus, var i Jugoslavien i april i år. Saxton är ordförande i kongressens Task Force on Terrorism and Unconventional Warfare, medlem av representanthusets Armed Services Committee, och viceordförande i kongressens Joint (House-Senate) Economic Committee.

Saxtons besök och rapport är ett led i kongressens försök att få klarhet i vad som har hänt i Kosovo och vad regeringens politik går ut på. Rapporten konstaterar att kongressen har varit helt beroende av Clinton-regeringens syn på saken samt nyheter i medier. Den konstaterar också att Jugoslavien är den "mest multikulturella, multireligiösa staten i balkanregionen", med "26 olika etniska grupper...av vilka 20 bor i Kosovo".

Saxton skriver bl a att "ungefär en tredjedel av de albanska och andra flyktingar från Kosovo är på resa in i Serbien (Saxtons kursiv) för att komma undan UCK. Jugoslavien har sedan 1992 tagit emot nästan en miljon flyktingar från serbiska områden i Bosnien och Kroatien, plus kroater och muslimer som har flytt in i Serbien från vad som nu är Bosnien-Herzegovina och Kroatien".

Det är knappast troligt att albansktalande flyktingar skulle söka skydd i Serbien, om de visste att de där skulle vara utsatta för brott mot sina mänskliga rättigheter.

Enligt en rapport från US Senate Republican Policy Committee den 12 augusti 1998 var "...planeringen för en NATO-intervention i Kosovo ledd av USA nu mer eller mindre färdig. Den enda komponenten som saknas är en händelse som kan ge tillräckligt stark effekt i medier och göra en intervention politiskt stabil, på samma sätt som regeringen bestämde sig för att intervenera i Bosnien efter en serie av 'serbiska granatattacker' som dödade dussintals civila - angrepp som efter närmare granskning kan ha genomförts av den muslimska regeringen i Sarajevo, som var den som fick de största fördelarna av USA:s intervention. Det blir mer och mer uppenbart att Clinton-regeringen väntar på en liknande avtryckare (trigger) i Kosovo".

Deutsche Presse-Agentur rapporterade den 6 juni 1996 att "För första gången har en hög FN-tjänsteman erkänt att det finns en hemlig rapport som identifierar bosniska muslimer som ansvariga för massakrerna i februari 1994 på marknaden i Sarajevo".

Washington Post den 4 augusti 1998 rapporterade att en icke namngiven hög tjänsteman i USA:s försvarsdepartement sagt till journalister att "vi är just nu...inte nära något beslut om militär intervention i Kosovo men om en nivå av gräslighet (atrocity) nås som skulle bli oacceptabel, skulle detta förmodligen bli en avtryckare".

Avtryckaren kom den 16 januari 1999, då William Walker, en amerikansk tjänsteman inom OSSE-bevakningsgruppen i Kosovo, rapporterade att mer än 40 män, samtliga civila, hade blivit massakrerade i byn Racak.

Men både Le Figaro och Le Monde, som knappast är okritiska rörande Milosevic, har visat att någon massaker aldrig hade ägt rum. Kropparna tillhörde UCK-terrorister som hade dödats i en våldsam strid med serbiska poliser dagen innan. Se bl a Christophe Chatelots artikel i Le Monde 21 januari 1999.

Det hela påminner om Tysklands försök att motivera invasionen av Polen 1939. Goebbels visade bilder av döda tyska soldater som skulle ha skjutits av polacker som gått över gränsen in i Tyskland. Men sanningen var att kropparna tillhörde fångar från ett tyskt koncentrationsläger, som hade dödats av Gestapo.

Det påminner också om USA:s motivering för angreppet mot Vietnam 1964 (se ovan) och Grenada 1983. Washington sade då att Grenadas regering höll på att bygga ett nytt flygfält för sovjetiska bombplan. Men sanningen var att flygfältet byggdes av ett franskt-brittiskt konsortium för att Grenada skulle kunna ta emot stora jetflygplan för att utvidga sin turistnäring.

Det framgår av ovanstående att NATO-länderna och i synnerhet USA och Storbritannien är de minst lämpliga kandidaterna som kan tänkas för ett projekt ägnat åt att "leda rätten framåt".

Tvärtom, om det olagliga och barbariska angreppet mot Jugoslavien skulle accepteras som praxis kommer vi att återgå till ett tillstånd av anarki, där de starkaste skulle fungera som åklagare, domare och bödel, och anses vara berättigade att använda vilka medel som helst för att få sin vilja igenom.

Artikeln var insänd till DN-Debatt 18.05.99. Den kom aldrig in och författaren fick heller inget svar.