Denna 15 januari, på årsdagen av mordet på Rosa Luxemburg
och Karl Liebknecht demonstrerade som varje år omkring 100 000 människor
till "Socialisternas minneslund" i Berlin för att minnas och
hedra de två grundarna av det kommunistiska partiet i Tyskland som 1919
mördades av de tyska högerkrafterna, och andra framstående socialister.
Årets högtid skilde sig dock i flera avseenden från de gångna
årens.
För det första besökte vi inte gravarna på andra söndagen
i januari, som vi brukar göra.
Min PDS grundorganisation hade som vanligt åtagit sig att vara vakter
vid minneslunden söndagen den 9 januari. Men lördag natt ringde telefonen
och en kamrat talade om för oss att demonstrationen hade förbjudits
av polisen. Som anledning nämndes att en man hade hotat att skjuta på
deltagarna med maskingevär och handgranater. Vi trodde detta var ett skämt.
Ingen visste något konkret, men vi uppmanades att hur som helst komma
till vår träffpunkt morgonen därpå. Där möttes
vi av Berlins PDS-ordförande som berättade att PDS som en huvudarrangör
av demonstrationen efter långa möten med polisen hade tagit hotet
på allvar och att man därför inte ville protestera mot polisens
förbud. Polisen hade låtit meddela att de, när inte arrangörerna
själva velat stoppademonstrationen, hade förbjudit den för att
man "hade gjort en avvägning mellan rätten till demonstrationsfrihet
och de befarade möjliga skadorna".
Vi ombads att dela ut flygblad till de deltagarna som ändå kommit
till Socialisternas minneslund och informera dem om att demonstrationen istället
skulle hållas en vecka senare. Hela området var avspärrad av
hundratals poliser och det var omöjligt att komma fram till gravplatserna.
Många människor vi mötte, inte minst de som kommit dit från
annat håll i landet, var mycket upprörda och arga över förbudet
och polisens agerande och var övertygade om att "attentatsmannen"
var ett påhitt av statsmakten som en gång för alla ville göra
sig kvitt den största demonstrationen av vänsterkrafter i Tyskland.
Själv vet jag inte om denne "attentatsman" existerar eller ej.
Klart är i alla fall att Berlins politiker och den ökända polisen,
som vid varje demonstration tar tillfället i akt att prygla deltagarna,
inte var missnöjda med händelseförloppet. De tusentals människor
som denna söndag trots allt valde att i smärre grupper "promenera"
till ett minnesmärke för Rosa Luxemburg, bröt mot polisens demonstrationsförbud
och fick, som så många gånger förut, känna på
polisens slagkraft.
Under den följande veckan diskuterades PDS agerande vilt och ibland hatfullt
i pressen, bland partimedlemmar och andra. Många tyckte att PDS hade "sålt"
sig till det politiska etablissemanget.
Säkert är PDS medskyldig till detta: under senare tid har partimedlemmarna
med jämna mellanrum fått en känsla av att delar av partitoppen
överivrigt har försökt att visa för de andra partierna att
man hittat sin plats i den borgerliga demokratin och att man inte är något
"hot" mot samhället.
Också i vår partigrupp fanns det oenighet. De ena tyckte att demonstrationens
arrangörer borde överklagat polisens förbud och demonstrerat
ändå. Vissa tyckte rent av att det inte skulle vara första gången
att socialister löpte fysiska risker vid en politisk demonstration och
att man fick ta denna risk som socialist. Åter andra var eniga om att
det skulle vara barnsligt att spela martyr när det inte är nödvändigt.
Självklart förstod vi alla att man inte kunde tolerera ännu ett
förbud av polisen.
Men så blev det alltså inte. Den potentiella attentatsmannen, som
enligt polisen sedan tidigare är efterlyst för mordbrand, hade visserligen
inte hittats av polisen, men de hade lagt upp ett "säkerhetskoncept"
och en halv stadsdel hade närmast varit avstängd i en vecka. Så
på lördagen den 15 januari var vår grupp åter på
plats - tillsammans med 2000 poliser, bl a prickskyttar på vartenda hustak
i närheten och tiotusentals demonstranter. Som vakter kände vi oss
lite löjliga då PDS hade hyrt in ett vaktbolag på minst 100
bodybildande jättar och för att det överallt kryllade av folk
med walki talkis och skottsäkra västar. Avloppsbrunnarna var förseglade
så att vi kunde känna oss säkra att ingen galning skulle kunna
hoppa fram ur underjorden. Utanför Socialisternas minneslund gick en mikrofon
runt bland deltagarna, där olika grupper och enskilda deltagare hett diskuterade
om det var rätt eller fel att PDS accepterat polisens förbud. Utan
tvekan måste man föra denna diskussion. Men där på plats
tyckte jag att man istället borde utnyttjat tillfället och mediernas
närvaro till att ta upp den sociala ojämlikheten, arbetslösheten
och fredsfrågan. Men hur som helst: detta var den mest fredliga Luxemburg-Liebknecht-demonstartionen
jag upplevt de senaste sex åren. Det återstår att se om demonstrationen
åter får genomföras nästa år, nu när vissa
nyinflyttade Bonnpolitiker tycker att det demonstreras alldeles för mycket
i centrala Berlin, vilket anses störa trafiken. De har föreslagit
att man istället kunde förlägga framtida demonstrationer till
förorterna. För friheten att demonstrera, den har man ju …
Jana Hagel