Den österrikiske högerpopulisten Haiders inträde i regeringen
slår höga vågor, nationellt och internationellt. Frågor
efter nationellt självbestämmande och demokrati å ena sida och
internationellt ansvar å andra fokuseras plötsligen på ett
nytt sätt.
Haiders existens och framgång påminner om 30-talets frammarsch av
de tyska nazisterna. Framväxten av fascismen hade sin grogrund i en socialekonomisk
situation med permanent arbetslöshet och social osäkerhet som liknar
dagens.
Över 50 miljoner människor dödades, och många miljoner
som överlevde koncentrationslägren resp krigets fasor var skadade
fysiskt och psykiskt för resten av livet. De materiella förlusterna
innebar fattigdom för folkflertalet, och spåren från denna
tid är fortfarande inte utplånade.
Med detta som bakgrund kan EU-ländernas protester mot ett parti som österrikiska
Frihetsparti verka rätt och riktigt.
Men vid närmare beskådande visar sig EU-åtgärderna, som
vidtagits främst genom socialdemokratins agerande, präglas av skenhelighet
och dubbelmoral.
Österrikes socialdemokrater har själva lyft fram det s k Frihetspartiet
och regerat tillsammans med dessa 1983-86. Detta trots att det var känt
även långt utanför Österrikes gränser att FPÖ
hade sin bas och kärna bland stortyska nationalister.
Detta kanske kan sägas vara historia, men det kvarstår ändå
som ett faktum att socialdemokraterna i Österrike har varit med om att
göra FPÖ salongsrent.
Brytningen mellan SPÖ och Frihetspartiet kom när extremhögern
inom Haiders parti börjat utnyttja klassamarbetets växande konsekvenser
både nationellt och internationellt.
Detta var ingen tillfällig faddäs, utan spegelbild på en politisk
linje inom socialdemokratin som pekar tydligt åt höger. Socialdemokratins
största ansvar för extremhögerns framväxt ligger - både
i Österrike och i andra länder inklusive Sverige - i socialdemokraternas
anpassning till storkapitalets krav, i deras högerpolitik. Många
väljare ser sina levnadsvillkor försämras, oberoende om en borgerlig
eller socialdemokratisk regering sitter vid makten. När socialdemokrater
gör borgarpolitik söker väljarna efter alternativ - och detta
ger populisten Haider sken av att kunna erbjuda. I Österrike förstärks
denna effekt extra av det s k proporzsystemt, som innebar att SPÖ och ÖVP
i decennier gjort upp om makten.För väljarna blev det svårt
att skilja på, vem de skulle göra ansvarig för politiken - och
då dansade Haider in och gjorde sig till "vi" med folket - mot
"dem i maktens korridorer".
Den s k globaliseringsprocessen, imperialismen i dess moderna form, har skapat
växande klyftor mellan rika och fattiga länder, mellan rika och fattiga
i fattiga länder och mellan rika och fattiga i rika länder. Flyktingströmmar,
såväl av ekonomiska som politiska eller miljömässiga skäl,
uppstår inte på grund av att människor vill byta miljö
utan just på grund av att deras levnadsgrundvalar rubbas genom kapitalets
allt hårdare utsugning och exploatering.
EU:s ledande politiker, socialdemokrater som konservativa, har inte lyckats
att lösa konsekvenserna av kapitalets framfart. Tvärtom, i rasande
fart ger de efter för kapitalets villkor. Graverande sociala försämringar
är följden. Och dessa föder i sin tur växande motsättningar
mellan inhemsk och inflyttande befolkning. Huvudorsaken ligger i arbetslösheten
och sociala nedskärningar som skapar segregation och utslagning. Vi upplever
detta dagligen och stundligen i vårt eget land.
Och då kommer en Haider och lovar att alla dessa problem ska lösas.
Så som Wachtmeisters Nya Demokrati gjorde det i Sverige.
Haider har många bundsförvanter i sitt populistiska fälttåg.
För dessa bundsförvanter är det visserligen inte gångbart
att offentligt tolerera beröm för Hitlers SS, men de använder
sig gärna av en Haider när det gäller att verkställa reaktionär
högerpolitik.
För varje demokrat gäller det att bekämpa de krafter som skapar
grogrunden för rasism och främlingsfientlighet - det är de som
också har ett intresse av att sprida dimridåer över de verkliga
orsakerna bakom främlingsfientlighet och rasism i nuet och i det förflutna.
Granskar man Europeiska unionens agerande i fråga om Haider så är
det inte precis konsekvens som är utmärkande.
Vad sade EU-länderna 1991, när Frankrikes president Chirac i ett tal
betecknade de icke europeiska invandrarna som "bullriga och illa luktande
bidragstagare"? Chirac späde på främlingfientligheten med
sitt påstående att "en husfader med fyra fruar och ett dussin
barn" kunde skapa sig en god inkomst genom socialbidrag.
Vårt närmaste grannland Danmark är i god färd med att genomföra
just den politik som Haider står för.
Eller vad sägs om statsminister Poul Nyrup Rasmussen som i sitt nyårstal
för knappt två månader sedan framhöll: "Det är
ett reellt problem om danska familjer i sin trappuppgång, i det egna kvarteret,
i den egna byn upplever att de kommit i minoritet, att barnen får problem
i skolan, att de blivit offer för en ghettoskapaelse. Det är ett reellt
problem om danska familjer i vissa stadsdelar börjar känna sig som
främmande i sitt eget land."
Chirac och Rasmussen har gemensamt att de riktar uppmärksamhet och lägger
ansvaret på den enskilde eller grupper av invandrare utan att angripa
orsaken till problemen.
Den Europeiska unionen säger sig "frysa" de politiska relationerna
till Österrike - men de ekonomiska får fortsätta obehindrat.
T o m JAS-flygplan ska säljas till en regering med en försvarsminister
som tillhör Haiderpartiet! Svensk/EU-socialdemokrati ser det som nödvändigt
att markera politiskt motstånd mot Österrike på grund av FPÖ
i regeringsställning - men mot det ekonomiska och militära samarbetet
finns inga invändningar! Ett liknande mönster präglade Sveriges
relationer till Hitlertyskland! Det är denna dubbelmoral som det demokratiska
Sverige idag förfäras över och som vi kräver full öppenhet
om. Regeringen har hela tiden reagerat ytterst motvilligt mot detta krav och
försöker ständigt att rentvå och på det ena eller
andra sättet ursäkta samarbetet med nazisterna. Vad är alla Förintelsekonferenser
och "Aldrig mer!"-löften värda, när man har lärt
sig så lite av historien? Det är handlingen, inte orden som avgör,
det gäller för kampen mot nazism och rasism precis som i alla andra
sammanhang i livet.
Den Europeiska unionen bedriver gemensamt en politik som inkluderar och bygger
på fortsatt utsugning av de fattiga länderna och ökade sociala
motsättningar inom de egna nationerna.
I Sverige kan vi se hur spänningarna ökar, rasistiskt våld blir
allt vanligare. Utbildning och arbetsplatser inriktas på en 25procentig
arbetslöshet. Här ligger orsakerna för ökade motsättningar,
inte i kulturella skillnader mellan svenskar och invånare med annan nationell
bakgrund.
När de ledande politikerna väljer att anpassa sig till det de kallar
för "det nya samhället" - alltså ett samhälle
som totalt styrs av pengarnas makt - ja, när de gör sig till förespråkare
för kapitalets makt och sanktionera den med sin politik, då rekvirerar
de direkt politikerförakt och ger spelrum för populistiska krafter.
Alla turer som socialdemokraterna i Sverige använt sig av när det
gäller att mygla och indoktrinera medborgarna kring EU och nu kring anslutning
till EMU kan tjäna som läroexempel för hur nya Haider, Wachtmeister,
Le Pen m fl ska fostras fram.
Den typen av politiker tolereras gärna som murbräcka för högern,
de bereder marken för en reaktionär politik. Och när de blir
för grova och därmed utgör problem för de krafter som vill
cementera "den fria marknadsekonomis och demokratins Europa" - då
tar EU:s socialdemokrater och konservativa till sina moraliska brösttoner.
Denna bild vore inte fullständig utan den omfattande historieförfalskning
som nu pågår och som alldeles nyss fick ny påspädning
med den s k Förintelsekonferensen. Andra världskriget och fascismen
reduceras till antisemitismen och judeutrotningen. Därmed förblir
fascismens verkliga orsaker i dunkel. Det reaktionära kapitalet som frambringat
nazisterna, som blivit rikt på kriget, både genom rustningsvinster,
utsugning av slavarbetare och exploatering av främmande länder, kan
sitta i orubbat bo - och i lugn och ro håva in nya profiter. Innan de
tyska nazisterna började sitt utrotningsfälttåg mot judarna
hade de mördat, fängslat, torterat kommunisterna - den kraften som
från första början ställt sig i vägen för fascismen.
När Hitlerfascisterna i Tyskland, senare i Österrike och de andra
ockuperade länderna kastade kommunisterna i koncentrationsläger, teg
socialdemokratin.
När kommunisterna i Sverige inlemmade sig i den internationella rörelsen
mot nazisterna, sattes de med socialdemokratins goda minne och stöd i interneringsläger.
Nu säger sig regeringen vilja göra upp med Sveriges förhållandet
till Hitlerfascismen. Men sanningen har fortfarande ingen plats i denna historieskrivning.
Och värre än så: man förtiger inte bara kommunisternas
insatser i kampen mot fascismen, man går så långt att jämställa
kommunister och fascister. I samma andetag som man verbalt tar ställning
mot Haider &Co hörs från ledande socialdemokrater kravet på
att utestänga kommunisterna. Har man ingenting lärt av historien?
Allt detta sker dessutom i ett internationellt sammanhang. I sammanhanget av
kapitalets internationalisering och fram fart. Det går en direkt linje
från händelserna kring Österrike till Nato/EU-kriget mot Jugoslavien.
Den belyser på olika plan och med skilda effekter hur utvecklingen mot
en Federal stat Europa som ska tvingas fram över huvudet och bakom ryggen
av folket, med EU-regelverket, EMU, militär integration och gemensam utrikespolitik.
En politik där bl a Sveriges neutralitet och alliansfrihet inte längre
har plats.
Man hojtar mot Haider för att legitimera denna politik - och fortsätter
tillsammans med honom att förverkliga den nya sortens "folkrätt",
där den starke bestämmer.
Den som sår vind, kommer att få skörda storm.
Regeringsbildningen mellan Haiders högerextremistiska och rasistiska FPÖ
och konservativa ÖVP har utlöst - med all rätt - protest på
många håll iEuropa. Också Tysklands förbundskanslern
Schröder lyfte, förstås, ett varningens finger. Men hur stämmer
hans protest överens med de politiska realiteterna som rådde i Berlin
på årsdagen av Hitlers makövertagande (30 jan 1933)? Frågar
Fritz Noll i DKP-tidningen Unsere Zeit och skriver:
"Bruna horder drar genom Brandenburger Tor med fascisternas rikskrigsflagga
och paroller om "Heder och ära för Waffen-SS", beskyddade
av polisenheter som med våld tränger tillbaka upprörda motdemonstranter
och förbipasserande. "Gatan fri!" för fascisterna! Och det
i den nya huvudstaden. Med tillstånd från Berlins Senat, efter uttryckligt
godkännande genom Översta förvaltningsdomstol.
Och då ska det finnas folk i landet som förvånas över
Haidertruppernas tillväxt och totalt tillbakavisar att sånt skulle
vara möjligt också i Tyskland. Den bruna moben marscherar här
i landet, sedan länge, och i det närmaste ostörd. Om de bruna
våldsverkarna stoppas någongång, då är det antifascister
och motståndskämpen, då är det kvinnorna och männen
som förföljdes redan av naziregimen, då är det fackliga
medlemmar och vänsterfolk och inte sällan kristna, som ställer
sig i vägen för moben.
Men i Hamburg, i andra storstäder och nu i Berlin, gör justitian och
konservativa politiker gatan fri för nynazisterna.
Förresten, i Berlin protesterarde skinnskallarna också mot det planerade
Holocaust-monumentet, vilket också Berlins Överste borgmästare
Diepgen, CDU, heftiga angriper. CSU i Bayern har redan givit absolution åt
Österrikes ÖVP för sitt sammangående med Haider. Lilla
liberala FDP-mannen Heidemann i Nordrhein-Westfahlen gör på sina
valaffischer reklam med ett Hitlerporträt. SS-männen som fortfarande
är i liv, och deras anhöriga tar sedan 50 år emot livränta
från tyska staten, men företagen och koncernerna som utnyttjade slavarbetare
vägrar fortfarande att inbetala bidrag till den hur som helst futtiga skadeståndsfonden
för tvångsarbetare."
Rolf Hagel
I parlamentsvalen hösten 1999 förblev SPÖ med 33,2 procent landets röststarkaste parti, men mandaten räckte inte till egen majoritet. SPÖ ville bilda regering tillsammans med konservativa Österrikiska Folkpartiet ÖVP (26,9 %) - i en s k stor koalition, som man gjort under 20 år av efterkrigstiden. Men regeringsförhandlingarna strandade, samtidigt som extremhögerpartiet FPÖ (Österrikes frihetliga parti) som även det kommit upp till 26,9% krävde att komma med i regeringen. SPÖ, som 1983-86 samregerat med FPÖ innan Haider tagit över partirodret, tillbakavisade denna gång samarbetet. Efter flera månaders regeringskris accepterade de konservativa att bilda regering tillsammans med Haiders parti.