Den 9 januari 1999 var det tänkt att ha en demonstration i Berlin till
minne av Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht. Vi var en grupp ungdomar från
Sverige som tidigare mycket hört talas om dessa traditionsrika jättedemonstrationer
i Berlin, så vi hade åkt ner för att vara med.
När det var samling klockan tio på morgonen började polisen
sin cirkus. De började med att hindra demonstranter att ta sig till samlingsplatsen
genom att spärra av övergångsställena och släppte
inte igenom folk som såg ut som demonstranter. Bara människor i slips
och portfölj släpptes igenom. Men eftersom polisen endast hade spärrat
av övergångsställena var det några som gick över
gatan ca 20 meter längre bort. Andledningen till att polisen ville stänga
av demonstrationen var att "en galen man hade hotat att spränga demonstrationen".
Det var alltså enligt dem för demonstranternas egen säkerhet
att demonstrationen förklarades olaglig trots tidigare tillstånd.
Folk började inse att denna plats inte var lyckad att ha som samlingsplats,
en äldre man började sprida information om att vi skulle samlas på
ett annat ställe. Vi gick på små gator för att inte bli
tagna av polisen, och vi såg traktorer och lastbilar med kravallstängsel
som polisen skulle använda för att förhindra demonstrationen
eller om det blev för våldsamt.
När vi väl hade gått en bra bit var demonstrationen igång.
Jag skulle gissa att där var mellan 3 000 och 5 000 deltagare, - framför
allt från den alliansen som egentligen var medarrangörer av demonstrationen,
men som inte ställde upp för PDS-ledningens beslut att acceptera demonstrationsförbudet.
Där var alla sorters folk, från unga anarkister som kastade apelsinskal
in genom takluckan på bilar, äldre män i pälsmössa,
många DKP-are och en massa andra människor. Och under tiden vi gick
stod äldre människor och vinkade glatt genom fönster när
de såg den röda fanan.
När vi nu hade gått en bit gick polisen in och stoppade demonstrationen.
De uppmanade oss att gå därifrån och sade att demonstrationen
var olaglig. Men när polisen märkte att ingen lydde utan att folk
istället skrek "frihet" på tyska och började sjunga
Internationalen, fick de nog. Längs hela marschen hade polisen gått
bredvid demonstrationståget, men nu gick de in i tåget och vi fick
stå i ca 20 minuter i små grupper med polisen runt omkring oss.
Sedan kunde vi gå där ifrån, och alla började springa
i syfte att fortsätta demonstrationen, men det blev inte så lyckat,
polisen följde efter.
Det var från början tänkt att demonstrationen skulle gå
till Rosas och Karls gravplats, men hela kyrkogården var avspärrad
och många av dem som försökte ta sig in blev gripna.
Nu kan man fråga sig vart den "tyska demokratin" tagit vägen,
poliser som ser ut som militärer med långa batonger och sköldar,
som gör allt för att stoppa en fredlig demonstration, jag misstänker
att den tyska polisen har någonting kvar sen nazist-tiden.
Men en god nyhet är att helgen därefter hade man gjort ett nytt försök,
och tidningen Sydsvenskan skrev, att enligt tyska polisen var där ca. 80
000 deltagare, vilket är mycket, poliser brukar ju inte överdriva
precis.
Vill du se på bilder från demonstrationen så finns dom här:
http://www.dkp.de/ll00foto/
Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht - inget är glömt, inget är
förlåtet!
Håkan Jönsson