Haiders valsegrar är vävda av maktelitens arrogans och ignorans.
"Österrikes politiker lever helt tydligt i en annan värld än
de normala dödliga. Vad de sysslar med, intresserar människorna, som
de egentliga ska representera, allt mindre. Och omvänt, det verkar inte
heller speciellt intressera politikerna, hur 'människorna ute' verkligen
lever.
Det räcker med att EU-kommissionen påstår att landets budgetunderskott
skulle vara för stor och att företagsrepresentanter samtidigt klagar
över för höga arbets-givaravgifter för att regeringen tvingar
arbetarna och tjänstemännen att gå senare i pension och att
arbetslöshetsförsäkringen, som instiftats till deras skydd, finansiellt
urholkas.. Precis så var det planerat i ett koalitionsavtal som SPÖ
och ÖVP redan hade fixat sinsemellan.
Det är maktelitens arrogans och ignorans som bildar stoftet av vilket Jörg
Haiders valsegrar är vävda. Medan man förklarade att det inte
skulle finnas pengar för pensionssystemets finansiering och där skulle
spara 20 miljarder shilling, ville man samtidigt efterskänka företagen
ca 15 miljarder shilling i arbetsgivaravgifter. Men det var inte om detta som
SPÖ och ÖVP kom i luven på varandra, utan om frågan vilket
parti som skulle få finansministerposten. Men regeringsförhandlingarna
mellan SPÖ och ÖVP strandade också därför att den
fackliga ledningen vägrade att fullt ut ställa upp på de sociala
försämringarna som redan var planerade. Detta måste utan tvekan
värderas som positivt, eftersom regeringsprogrammet, som de socialdemokratiska
institutionerna redan hade godkänt, med sina privatiseringar, sociala försämringar
och nedskärningar av den offentliga sektorn syftade till att inleda en
ny etapp av nyliberal ombyggnad av den österrikiska kapitalismen.
Försöket, att förverkliga detta program, nu med hjälp av
en högerkonservativ regering - inklusive det rasistiska och i sin kärna
fortfarande tysknationalistiska FPÖ - vid behov också i konfrontation
mot fackföreningarna, är något nytt i den österrikiska
efterkrigshistorien. Frågan som här och nu gäller är: Finns
det tillräckligt med människor i fackföreningar och politiska
partier, i medborgarnas initiativgrupper och kvinnliga nätverk, vid högskolorna
och i medierna, i kyrkorna och sociala grupperingar, som har modet att hörbart
och omissförståeligt uttala det nödvändiga NEJ.
Det skulle vara orealistiskt att förvänta sig det nödvändiga
kraftiga NEJ från den socialdemokratiska partitoppen i dess förveckling
i koalitions- och maktspelen och framför allt i dess materiella beroende.
I facket borde "kollegerna Försiktighet och Hänsyn" gjort
sitt. Vad vi behöver - just med tanke på en regering som inkluderar
FPÖ - är ett nytt motstånd i politik och kultur. Vad Österrike
behöver är en social opposition."